NÅGRA ANTECKNINGAR KRING
SÖREN KIERKEGAARD
av
Kaj Bernh. Genell
© Kaj B. Genell 2021.
S. KIERKEGAARD ”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S. Kierkegaard, Dagboken, s. 358.) . Psykologer och psykiatriker, dessa människor, som aldrig nånsin haft minsta kunskap om någonting överhuvudtaget beträffande människor, har sökt beskriva Kierkegaards mentala konstitution. Det har framkastats hypoteser från dessa psykologers och psykiatrikers håll beträffande Sören Kierkegaard, ibland användande sig av den gamle Kretschmers lära om persnlighetstyper, att Kierkegaard – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, - att denne man egentligen inte skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men snarare tillhört den av Kretchmer beskrivningna personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, sällskaplighet, humor och stark sexuell drift. Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det för den känslige läsaren som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekanta Janus än mången annan intellektuell. Än ser man Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Och man får inte riktigt ihop det. När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard med obändig energi, lät omvärlden nå, och utstå, så kommer man dessutom så småningom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kundse man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter. Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. En anna tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var Main e de Biran, en fransk advokat, och han skrive mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran skrev just det, som det var: ansträng er ( att göra det rätta)! Av all världens voluntarister, så blev Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna, och få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant. Så inbillade Kierkegaard folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kiekggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka. Och lycka är något gott. Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till det fordrades det gott humör. Och det var ju det Kierkegaard var född med. Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet. Givetvis håller inte alla med om denna beskrivning av vad Kierkegaard ville, och säkert anser de flesta av mina läsare, av vilka majoriteten har en aning om vad Kierkegaard velat säga, att jag bibringat läsekretsen en måttlös trivialisering. Och givetvis är det rätt att Kierkegaard hade nu inte alls i åtanke att genom diverse onödiga intellektualiseringar få människor att anstränga sig. Icke så. Kierkegaard ville dels skaffa sig en syssla som beredde honom nöje, vilket snabbt visade sig vara just skrivandet, dels skapa ära och berömmelse åt sig själv. Detta allt utvecklade sig till ett författarskap, som hade diverse yttre kännetecken, ämnen (teman) och stilkvalitéer. Vad Kierkegaards skrifter, vilka utgör ett ansenligt antal, behandlar är i huvudsak detta: Hegels filosofi, Antikens filosofi, erkannerligen Sokrates. Litteratur och kommunikation, Personlighetsfrågor och livsfilosofiska problem. Kristendomen, inkl. biblisk exegetik och teologi samt predikningar över bibelpassager, statskyrka och prästerskap, dagsaktuell estetik, hans egna skrifter och deras mottagande. Själv brukade Kierkegaard understryka att han var en kristen skriftställare och att vad han ville säga väsentligen hade med kristendomen att göra. Nu kan man tänka sig att Kierkegaard använde både kristendomen och filosofin, eller varför inte hela livet …(?), som en förevändning till att få orda fritt om saker och ting han fann nöje i att orda om! Som han inleder med, i den lilla boken Gjentagelsen, att nämna Eleaterna, de grekiska filosofer, som ställde sig negativa till existensen av rörelse, vilket motbevisade av Diogenes, och som Kierkegaard i det sammanhanget anmärker att minnet är ett slags rörelse, och att upprepningen, som minnets motsats ( minnet baklänges ) då av Eleaterna också torde ha ifrågasatts, så föregiver sig Kierkegaard att sökt återigen – med Diogenes – att bevisa att Eleaternas inställning är orimlig, och att både rörelsen, samt rörelsens extrem, upprepningen av denna samma rörelse, som dessutom är minnets motsats, visst är möjliga. Eftersom han varit i Berlin ( t.ex. ) en gång redan, så ämnar han nu slutföra beviset för att rörelse ( i upprepningens övertygande form ) är möjlig, genom att återigen resa till Berlin, i en upprepning. Allt för att motbevisa en filosofisk tes. Detta S.K.s prat om Eleaterna är givetvis rent nonsens. Men det öppnar upp för en del givande reflexioner om ditt och datt. -------------------------------------- Kap.1. S. Kierkegaards grund i G. Lessings tanke, i upplysningstidens idévärld och i hernhutismen. ”Så snart vi överger vårt eget förnuft och nöjer oss med att lita på auktoriteter, är det ingen ände på våra bekymmer. Vems auktoritet? Det gamla testamentets ? Det Nya Testamentets ? Koranens? I praktiken så väljer folk den bok som i det samhälle där de är födda anses helig, och ur denna bok väljer de ut de delar de tyckler om, ignorerande resten.” (ur: Bertrand Russell, Unpopular Essays, (1951)) Ett möjligt uppslag till det pseudonyma, som Kierkegaard excellerade i, förutom en redan tidigt klar böjelse för hemlighetsmakeri hos S.K., kan S.K. ha fått ur en episod i Lessings förhållande till sitt författarskap. S.K. hade tidig kommit i kontakt med den trotsige upplysningsmannens Gotthold Ephraim Lessings ( 1729-81) författarskap och livshistoria. Redan i disputatsen, - jag övertar det danska ordet – finns flera hänvisningar till Lessing, och inte bara andrahandsläsning ligger bakom. Lessing kan ha varit något av en förebild för den unge S.K. G.E. Lessing hade, som prästson från Sachsen, född 1729, börjat med teologi- och medicinstudier, skrivit några teologiska skrifter, sedan blivit journalist, kulturredaktör för en tidning i Berlin, författat Die Juden, ett lustspel mot antisemitismen och intoleransen, sedan blivit översättare ( åt bl.a. Voltaire, med vilken han råkade in i en kontrovers om en bagatell. ), - han doktorerade, som i förbifarten, i Wittenberg - för att omedelbart sadla om till teatern för att bli pjäsförfattare i Hamburg, där han även utvecklade ett stort o. för tysk dramatik viktigt estetiskt författarskap, om fabeln, om Shakespeare, ( han bekämpade tidens ”schapespearomani” och tyckte illa om Goethes Werther. L., som tidigt fick rykte om sig att vara en nykter och klarsynt man, skrev om Aristoteles´ Poetik, påpekande dennas deskriptivitet och icke- normativitet. Han planerade en egen Faust-pjäs, som då skulle bli en komedi….... Det var alltså en sprudlande aktiv människa, som också livet igenom hade rykte om sig att vara godmodig – hur rabulistisk han än blev! Såsom stilist och lärd hade han nu skaffat ett enormt anseende. Han spelade på roulett några år, och studerade, men sedan kom skådespelen, Miss Sara Sampson (1755) lustspelet Minna von Barnhelm (1756), - ( ungefär samtida med Voltaires Candide och Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abessinien. ) - och så, efter en resa till Italien med hertig en av Braunschzweig blev Lessing till slut den berömde bibliotekarien i Wolfenbuttel, vårdare av hertigens av Braunschweigs bibliotek. Arvprinsen Karl Wilhelm Ferdinand von Braunschweig, var brorson till Fredrik den Store. - Lessing hade gift sig år 1777 och så råkat ut för sitt livs tragedi då både hustrun Eva och den nyfödde sonen, dog år 1778 och lämnade Lessing,- då en av sin tids mest beundrade intellektuella -, i en djup och oändligt bitter kris. Det var nu – i denna olyckliga tid, ensam i det lilla Wolfenbüttel - som om Lessing inte visste vad han skulle bruka sina unga, ansenliga krafter till. ”Lessing led för sin storhet.”, som skalden Heinrich Heine från sin ständiga sjukbädd i Paris senare skrev. Redan på 1760-talet hade Lessing blivit bekant med familjen Reimarus. Teologiprofessorn i Hamburg Samuel Reimaus var känd som lärd genom Vernunftlehre, 1756 - en bok i logik samt Betrachtungen uber die kunsttriebe der Tierie (1762), om djurens psykologi. Reimarus var likaså en fridens man, men som dock icke kunde acceptera tidens kristendomssyn. Hans 1767 färdigställda Apologie oder Schutzbrief fur die vernunftigen Verehrer Gottes vågade han, med hänsyn till sin familj, aldrig ge ut, men testamenterade manuset, ett digert sådant på omkring 2000 sidor, till sin hustru och sina döttrar. Lessing, som umgicks i familjen, var bekant med manuset, och fick 1778 tillstånd att offentliggöra en del fragment av detta med kommentar. Redan 1774 hade Lessing i ett brev till sin bror Karl ( som skulle komma att skriva en biografi över sin broder Gotthold 1793. ) förklarat att han var trött på teater, som han dittills flitigt skrivit för: ”Lieber wollte ich mir mit den Theologen eine kleine Komödie machen, wenn ich Komödie brauchte.” (Jfr. Franz Mehring, Die Lessing-Legende (1892).): ” Om jag nu behövde komedin, så skulle jag hellre vilja spela en liten komedi med teologerna!”. Kanske var det det han gjorde: Lessing delade emellertid inte Samuel Reimarus ganska enkelt rationalistiska kritik av kristendomen , utan ställde sig såsom neutral utgivare av dessa fragment, som han påstod sig funnit i någon gömma i biblioteket i Wolffenbuttel. ( jfr. Kierkegaard i Enten-Eller.) Långt fram på artonhundratalet visste man inte vem författaren egentligen var. Man misstänkte att Lessing själv var den hädiske ifrågasättaren av evangeliernas och de i bibeln skildrade uppenbarelsernas äkthet. (Anfallet mot den kyrkliga ortodoxin hade dessutom för prästsonen Lessing rent personligen underlättats i och med att hans far hade dött 1776.) Den debatt som följde fick praktiskt taget världshistoriska följder .Ifrågasättandet av Bibeln låg i tiden, och Lessings engagemang i frågan fick följder långt utäver vad han själv önskade. - Som den bestående kyrkans talesman ställde sig flera försvarare av bokstavstron. Bl.a. en viss Hauptpastor ( - en viktig position i samhället )Goetze i Hamburg. Polemiken mellan G. och Lessing blev hård. Lessing hade praktik som teolog, journalist, pjäsförfattare och debattör och i sin nuvarande situation, när han förlorat sin familj , gick han till attack med allt han ägde av lärdom och skärpa. ( Jfr. W.Drews, Lessing, 1962 .s.128ff..) Under tre års tid, intill sin död, skulle Lessing kämpa mot ortodoxin med en frenesi ( Lessing var känd såsom en godmodig man.)som han knappast förut ägt och även kunna i polemiken anbvända sig av sin pjäsförfattarkunskap i det mästerliga och klassiska skådespelet Nathan der Weise, kanske Lessings magnum opus, - även om det mer blev ett läsdrama än ett spelat sådant. (Den kloke juden Nathan i detta drama är uppenbart modellerad efter L.s gode vän filosofen Moses Mendelsohn ). ( Det enda verk som publicerades efter Nathan av Lessing själv var Lessings toleransskrift Die Erziehung des Menschengeschlechts , 1780, icke i Lessings namn,- alltså i pseudonymitet -men som hundra paragrafers hypotetisk tankelek av allvarligt slag. En universell religion i ett alljordiskt rike med själavandring och en filosofisk tolkning av treenighetsdogmen är något av innehållet. Uppenbarelsen ses av L. som ett ”pedagogiskt hjälpmedel”. Sanningen i kristendomen står ocke faller icke med underverk och uppståndelsetro. Kärnan är moralisk och tillhör vad Lessing kallar de ”nödvändiga förnuftssaningarna”. Skriften är en dröm om en världsreligion. – Man må betänka att detta skrevs före Kants diskussion om religion och förnuft….. Lessing skriver slagfärdigt, och blandar aldrig, som Kant tyvärr gör, in psykologiska resonemang. Ännu den hyperkritiske Ludwig Wittgenstein beundrar Lessing: ”Gestern habe ich im Nathan der Weise gelesen; ich finde ihn herrlich.”; ”Jag läste i går lite i Natan den vise. Jag tycker den är härlig.”, L.Wittgenstein i brev till vännen Paul Engelmann år 1920, ( P.Engelmann, Letters…s.38.) Søren Kierkegaard kände väl till Wolfenbuttelfragmenten och Jacobis brev till Mendelsohn.( - se James Collins, The Mind of Kierkegaard, s.297n.) Men låt oss vända tillbaka till - den egendomliga - ”reimarusstriden”: - Reimarus´ grundtes är den att kristendomen vilade på ett grovt bedrägeri, eftersom Jesus och hans judiska åhörare menat detsamma med gudsriket, d.v.s. ett politiskt gudsrike, befrielsen från romarna, en teokrati efter Israels seger. Efter Jesu död ändrar lärjungarna taktik, arrangerar uppståndelsen och framträder efter femtio dagar med förkunnelsen om att Jesus är uppstånden och skall återkomma. De vinner anhängare, men rörelsen ändrar av någon anledning karaktär och några eldsjälar skapar en ny kyrka ur denna nya rörelse, skapar en lärobyggnad, kanon och organisation som genom bl.a. Pauli listiga förhållningssätt gentemot överheten lyckas växa och breda ut sig , såsom vi alla väl känner till det i vår historia. När Lessing gav ut fragmenten ”Om uppståndelsehistorien.” Och ”Om Jesu och hans lärjungars syfte.” ,vari det ovan refererade framlades, blev det en total förvirring: varför hade Lessing publicerat dessa galna teorier, även om han nu själv i kommentaren kritiserade dem, och i vilken klart framgick att han inte stödde dem? Lessing tillhörde inte de ortodoxt kristna, men han slöt sig heller icke till de ”flacka rationalisterna”- så vad ville han då? – Till och med för eftervärlden verkar alltihop förbryllande. Denna hans livs slutepisod med dess gåtfullhet ställer ”den kloke Lessing” (S.K.) i ett än skarpare ljus. (Han gör ju här en manöver, som kan ha kommit honom att överflygla självaste Voltaire i historisk betydelse!). ( Det visade sig i mitten av 1800-talet att Lessing hade varit mycket selektiv i reimarusutgivningen). Rabulisten David Strauss kom senare i sin Reimarus (1862) offentliggöra delar av reimarusmanuskriften, som L. inte hade redovisat. ) Det vanligaste svaret på den ovan ställda frågan är, att Lessing var motståndare till alla definitiva sanningar. ( jfr. Hannah Arendt om Lessing, vid mottagandet av Lessingpriset, 1959.) En annan vacker bedömning är den, att han var en bekämpare av: halvsanningar !( Att L. citerade selektivt får vi förlåta honom.) Man kan citera – selektivt - följande smått klassiska passage ur Duplik, en bok mot en av hauptpastor Goetzes allierade, en biskop Ress. Lessing: ” Icke den sanning som en människa är eller tror sig vara i besittning av utan den uppriktiga möda hon nedlagt på att finna sanningen utgör hennes värde. Ty det är inte genom ägandet utan genom sökandet efter sanningen som hennes krafter vidgas, och enbart däri består hennes växandes fullkomlighet. Ägandet gör henne passiv, trög, inbilsk. Om Gud i sin högra hand hölle all sanning och i sin vänstra blott den ständigt levande sanningssträvan, om också med risk att alltid och evigt begå misstag, och sade till mig: ”Välj!”- då skulle jag ödmjukt fatta hans vänstra hand och säga: ”Fader, giv mig den! Se, den rena sanningen är ju blott för Dig!” ”. Slutpassagen har ju blivit ett bevingat ord. Lessing: ”Kristendomen är inte sann, emedan evangelierna och apostlarna har lärt den, utan de lärde den, emedan den är sann.” ( Man kan här se något av samma slags intellektuella friska skärpa, debattglädje och mod som Kierkegaard också, till dels, var utrustad med.) – hauptpastor Goetze blev irriterad över att Lessing åberopade sig på några argument såsom axiom , och frågade i polemik vilka dessa ”axiom” var. Lessing uppställde tio sådana …. (Jag följer här Alf Ahlbergs översättning i hans monografi, G. E. Lessing, 1963, s.68.): 1) Bibeln innehåller tydligen mer än det som blott hör till religionen. 2) Det är blott och bart en hypotes att Bibeln i detta ”mer” skulle vara lika ofelbar. 3) Bokstaven är inte anden, och Bibeln är icke religionen. 4) Följaktligen är invändningar mot bokstaven och mot Bibeln därför inte nödvändigtvis invändningar mo religionen. 5) Religionen fanns innan Bibeln fanns till. 6) Kristendomen fanns innan evangelisterna och apostlarna hade skrivit något. 7) Må alltså aldrig så mycket bero av dessa skrifter, så kan likväl inte kristendomens hela sanning hänga på dem. 8) Fanns det nu en tidsrymd under vilken kristendomen redan vunnit så många själar och under vilken likväl inte en enda bokstav upptecknats av den upptecknats … så måste det också finnas en möjlighet att allt det som apostlarna och evangelisterna skrivit ginge förlorat och likväl den religion de lärde blev bestående. 9) Religionen är icke sann, emedan evangelisterna och apostlarna lärde den, utan de lärde den, emedan den är sann. 10) Ur sin inre sanning måste den skriftliga traditionen förklaras, och ingen sådan kan ge den någon inre sanning, om den inte har någon sådan. Är religionen sann, så kan den bara gynnas av en öppen och fri diskussion. Lessing skriver också den i religionshistorien numera klassiska mening, som Kierkegaard nästan oförändrad tar som intarsia till sitt filosofiska credo, Philosophiske Smuler: ”Tillfälliga historiska sanningar kan aldrig bli några bevis för nödvändiga förnuftssanningar.”, Men där Kierkegaard i sin bok ger denna sats en något förändrad mening. Mer om detta nedan. (Jfr Uber den Beweis des Geistes und der Kraft ,G.E.Lessing, Sämtliche Schriften 1747 72,V,ss.80-82.) och sedan utvecklar i Afluttende Uvidenskabelig Philosofisk Efterskrift til de Philosophiske Smuler ( Kierkegaard utesluter ordet ”tillfälliga”. Lessing skriver innan Immanuel Kants räfst och rättarting med förnuftet och dennes distinktion mellan analytiska o. syntetiska utsagor ,och stöder sig mot G.W. Leibniz § 33, i Monadologin (1720): ” Det finns vidare två slag av sanningar, nämligen förnuftssanningar och faktiska sanningar. Förnuftssaninngar är nödvändiga och deras motsats är omöjlig, de faktiska sanningarna åter är tillfälliga och deras motsats är möjlig. ”Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Lessing, men detta är inte en bok om Lessing, - vi måste här inskränka oss till vad som kunde ha haft betydelse för S.K., och som det finns spår av i hans verk. ------- Då återstår här den berättelse, som Kierkegaard väl kände, om vännen och filosofen F. Heinrich Jacobis ( 1743-1819) samtal med Lessing inför dennes död. (Kierkegaard kände till Wollfenbüttel-fragmenten och läste Jacobis brev till Lessings vän Moses Mendelsohn (utgivna år 1785).( Heinrich Jacobi var köpman o. privatlärd. Motståndare till både Kant o. Hegel - och en starkt religiös människa med stor integritet. Man brukar kalla hans ståndpunkt intuitionistisk, då han menade att vi genom känsla , intuition, och tro kan nå kunskap om Guds existens och själens odödlighet. För detta blev han (och Schleiermacher ) hånade av Hegel: ” När känslan säges konstituera det väsentliga i den mänskliga naturen, så ställs hon på samma nivå som djuret, ty det utmärkande för djuret är att ha sin bestämmelse i känslan och att leva i överensstämmelse med känslan. Om religion hos människan baseras enbart på känsla, då kan naturen av den känslan endast vara känslan av beroende, och då skulle en hund vara den bäste kristne, ty den äger denna i allra hösta grad och lever huvudsakligen i känslan.” ( Hegel 1802 ).Mest känd blev F.H. Jakobi för sin bok Uber die Lehre Spinozas in Briefen an Moses Mendelsohn (1785), där han påstår att Lessing motslutet av sitt liv övergick till Spinozas lära.- I försvar mot att anta Jacobis uppfattning, framgår det….Vad Lessing här lär ha sagt är: ” I så fall, så skulle jag närmare överväga Spinozas ståndpunkt….” -” Bra, mycket bra. Jag kan ha användning för allt det där, men jag kan inte göra detsamma med det.” Och fortsätter, (svåröversättligt ): ”Uberhaupt gefällt Ihr Salto mortale mir nicht ubel, und ich begreife wie ein Mann von Kopf auf diese Art Kopf-unten machen kann, um von der Stelle zu kommen; nehmen Sie mich mit, wenn es angeht.” Jacobi svarar, - förbiseende ironin -:” Wenn sie nur auf die elastische Stelle treten wollen, die mich fortschwingt, so geht es von selbst.” Men Lessings replik, och hans sista ord i replikväxlingen ,som svar på detta , - detta sätt att ”objektifiera” den punkt varifrån språnget tas av sig självt, så som S.K. anmärker ( S.V.IX,s.88.) blir dock ” Men också till det fordras ett språng, som jag inte tror att mina gamla ben och mitt tunga huvud längre klarar av.” Men, och det är ju viktigt, – som S.K. anmärker,-: ”han gjør intet Forsøg paa at ville overbevise Jacobi om, at der intet Spring er til” ( Jfr.: F.Jacobi, An die Freunde Lessings (1786) ). Man kan nämligen inte kvantifiera sig in i den eviga saligheten. Det är ett ”kvalitativt språng”:” Det är den otäcka, breda avgrund, som jag inte kan komma över, hur ofta och med hur mycket allvar jag än har försökt språnget.” ( Lessing, Bew.s.83.) Vi kan här jämföra med. S.K. Papirer V.B 1:3,dat.1844.:”Lessing använder ordet språng, om det är uttryck för en tanke är likgiltigt – Jag förstår det som en tanke.” ( Enl. Johannnes Hohlenberg har Kierkegaard mött tanken i referat i en bok av David Strauss. Begreppet ”avgrund” förkommer tidigt i Kierkegaards författarskap, bl.a. i Enten-Eller, där Don Juan – en av S.K.s favoritfigurer vid sidan av Faust - i förförelsen flyttar flickan över en avgrund,” Grøft”, och i samband med ”läran” om ”springet” är ju avgrunden naturligtvis med. Jacobi använde begreppet ”salto mortale” i skriften Wider Mendelsohns beschuldigungen betreffend die Briefe uber Spinoza (1786), där det bl.a. berättas en episod där Lessing och Jakobi sitter hemma hos vännen Gleim och diskuterar Baruch Spinozas filosofi vid ett öppet fönster. Det börjar regna och Lessing säger snabbt:” Jacobi, det är kanske jag som gör det.” – regnar !, alltså varpå Jacobi blixtsnabbt svarar: ”Eller jag!”. ----- Det uppstod en strid, en religiös batalj,mellan Jacobi och Lessings vän, filosofen Moses Mendelsohn – .Jacobi hävdar i sin bok David Hume uber den Glauben oder Idealismus und Realismus (1787) att tron omedelbar visshet ,och inget har med förnuftet att göra. Jacobis begrepp, salto mortale, kommer också hos Kierkegaaard till användning i samband med det paradoxala och ”springet”. Att tro är ju enligt den senarer S.K. ”att förlora förståndet och vinna Gud.” ----Den avslutande paragrafen, § 100 i Der Erziehung des Menschengeschlechts , lyder: ”Är inte hela evigheten min ? ”utsagd med orakelklang.- Moses Mendelsohn,”den tyske Sokrates”( farfar till tonsättaren Felix M. ) ,lär, enligt vännerna, ha dött av striden med Heinrich Jacobi. b. Protestantism – katolicism. Lessings efterföljd – den kristna ”upplösningen”.. Nu blev ju Lessing en av dem som, såsom en ”Tysklands Voltaire”….. ( Jfr. dennes Traktat om toleransen ( 1763)), - såsom den verkligt store upplysningsanden i Tyskland - tände mängder av fyrbåkar i Europa. ( Lessing dog ju redan 1781). Icke minst inom frimureriet.( Jfr. M.Lamm ,Upplysningens romantik, II.). Man tänker sig Lessings påverkan , jämte Kants och Hegels, på efterföljden av teologer som anlade att bibelkritiskt ,”hyperkritiskt” rationalistiskt perspektiv på den heliga skriften, - där länge enskildheter i GT hade påvisats såsom oäkta och nu gick, som Reimarus, man in i NT: t.ex. David. F.Strauss (1808-74) med den oerhört uppmärksammade Leben Jesu, kritisch bearbeitet I-II(1836) Wesen des Christentums och Die christliche Glaubenslehre I-II(1840-41) plus reimarusboken, Bruno Bauer,(1809-1882) först troende högerhegelian men snart den ateistiske författaren till Kritik der evangelischen Geschichte des Johannes (1840) m. fl. verk, där han gick längre än Strauss uppfattning om evangelierna som myter ,och menade att de var fullständiga påhitt och att någon Jesus aldrig funnits till. Han försökte sedan idéhistoriskt påvisa hegelianismens grund i upplysningstidens rationalism .Privatdocenten Max Stirner ( Johann Caspar Schmidt ) (1806-1856) bör också räknas hit. Hans omfångsrika anarkistiska manifest Der Einzige und sein Eigentum (1844), var en våldsam uppgörelse, - som har en viss obestämd ”historisk”likhet med Kierkegaards, - hos S. saknas dock varje rimlig eftertanke betr. sociala sammanhang och där ges inget rum för ngn omtanke om den Andre o.s.v. – där Stirner rikligt hänvisar till Ludwig von Feuerbachs ( 1804-72) Das Wesen des Christentums (1841), D.Strauss´ Das Leben Jesu , Bruno Bauer och P. J. Proudhon (1809-65) .( Under namnet ”Die Freien” samlades i Berlin omkring 1840 en ultraradikal grupp bestående av Edgar Bauer,(Brunos bror)- de båda är viktiga, bl.a. som tidningsmän , Max Stirner , Eduard Meyen och andra, vilka skrev mängder av pamfletter o. artiklar, som de försökte få in i den av Karl Marx redigerade Rheinische Zeitung, förgäves. Jfr. Karl Marx´och Friedrich Engels bok, The Holy Family or Critique of Critical Criticism (1844). ”Den heliga familjen” var alltså bröderna Bauer.)) Redan 1842 blir Kierkegaards mag.avhandling recencerad i köpenhamnaren Frederik Becks Begrebet Mythus eller den religiöse Aands Form, där S.K. ställs i grupp med Strauss, von Feuerbach, Bruno Bauer och andra vänsterhegelianer. (se S.K. S.V. XVIII,s. 16. ) S. Kierkegaard i Papirer: ”Förhållandet till det historiska. Något demoniskt i det att vilja attackera det historiska i Nya Testamentet, som om det vore huvudsaken. – Ändå har ingen fritt och öppet ställt tvivlets problem i relation till kristendomen – Lessing kan vara den ende.-” ( Pap.V B 64, dat.1844. ) Kierkegaard stal ett motto, flera motton av Lessing. Ett av dem lyder: ” Att ha en åsikt är mig både för mycket och för litet.” - Det är lätt att spåra en affinitet mellan dessa högt begåvade män, - det kan ju tolkas olika, men kanske särskilt i den riktningen , att de aldrig riktigt – trots deras egen uttalade målsättning - var samtidens män ( Detta kan diskuteras…) utan att de mer svepte in sig i en universellt intellektuell kappa. Det finns ju den likheten att de båda utnämnde sig själva till samtidens korrektiv. Likheten gäller ju mer S. Kierkegaard och den sene, bittre Lessing. ( Begreppet ”upplösningstiden” kan man finna i en del konservativa kyrkohistorior, som till ex. R.Thomaeus´ .) Reformationen innebar en polarisering mellan synen på människan såsom den framställdes av den katolska kyrkans teologer, Th. av Aquino och andra å ena sidan och den protestanska kyrkans teologi, utformad av Martin Luther och dennes dogmatiker, Philip Melanchton. Denna strid fortfor framöver, och existerar ju den dag som i dag är. På S.Kierkegaards tid åskådliggjordes striden mellan katoliker och protestanter i de omfattande verk i jämförande dogmatik som kallades symbolik.Detta var också ett enskilt ämne vid teologiska fakulteten. Striden stod främst i Tyskland, vid tyska universitet,- och främst i det i dessa sammanhang alltid centrala Tübingen - , eftersom det tyskspråkiga området historiskt innehållit kanske den europeiska majoriteten av religiös konfrontation. Striden stod vid denna tid främst mellan två framstående teologer: på den katolska sidan ord.teol.prof. Johann Adam Möhler (1796-1838), en rapp och begåvad debattör ,vars starkt tendensiösa bok Symbolik , oder Darstellung der dogmatischen Gegensätze der katolischen und protestanten nach ihren öffentlichen Bekenntnisschriften utkom 1832 – vilken S.K. som teologistudent, under den mest hektiska examenstiden 1839 läste i excerpter , - å den andra hans kollega i samma stad, den mångsidige Chr. F. von Baur,(1792-1860), grundläggaren av den protestantiska s.k. nya Tübingenskolan, - som han eg. ensam själv utgjorde – lärjunge till fakultetens dekanus, Ernst Bengel. - C.F. Baurs många verk blev också flitigt, kanske ännu flitigare, lästa av S.K., och han refererar ofta till denne. ( S.K. hade alltså för teol.kand.examen studerat de båda kontrahenterna.) Chr. Baur , prästson ,var först verksam som präst, sedan som lärare i filosofi o. historia, troligen under intensiva studier . 1824-25 utkom hans första stora verk: Symbolik und mythologie, oder die Naturreligion des Alterthums, nästan totalt grundad i Schleiermachers syn i hans ”Glaubenslehre”, och kanske för slaviskt i den historiska delen följande historikern och filologen G.F. Creuzers (1771-1858) religiöst enhetssträvande verket Symbolik und mythologie der alten Völker, besonders der Griechen (1810-12). C. översatte Plotinos samlade verk till tyska 1835. Baur blev sedan alltmer påverkad av Hegel, utan att någonsin bli hegelian. Det största uppseendet väckte han genom skriften – hans andra stora verk – Gegensatz des Katholizismus und protestantismus (1834), ett svar på Möhlers bok, och försvar för protestantismen. 1835 utgav han så det tredje betydelsefulla verket, Die christliche gnosis, oder die christliche religionsphilosophie in ihrer geschichtlichen Entwicklung, där han visade sig ha brutit mot den schleiermacherska linjen i en speciell, historiskt orienterad bibelkritisk stil. Han kom att ägna sig åt en kritisk granskning av den historiska äktheten i dokumenten och de historiska bevekelsegrunderna för de äldsta kristna skrifternas tillkomst, - här redogjorde han i ett flertal skrifter för konflikten mellan en judekristen åskådning i kontrast till en paulinsk. I och med Johannesevangeliets dogmatik framstod det en allmän (katolsk) kyrka, enl.Christian .F. Baur. Hos Möhler framstår Martin Luthers och PhilipMelanchtons insatser i Augsburg som helt förvirrade försök att komma till rätta med problemen med förhållandet människan - arvsynden och detta förhållandes förhållande till den fria viljan. Här tokar Möhler Luther så , som att människan, enl. Luther, icke har någon fri vilja, och i traditionell polemisk anda hånar han dogmen om rättfärdiggörelse genom tron allena. - Den katolska kyrkans linje är däremot helt rak och problemfri. ( Möhlers behandling av övriga reformerta rörelser , som Zwinglis, är helt nedgörande, också Calvins, - och den anglikanska kyrkan betraktas i allmänhet av honom som en ljum kompromiss.) Som jämförelsematerial till den kierkegaardska prosan kan det vara av ett visst intresse att granska ett stycke av den vitale Johann Möhler, och för att se hur den populära ( detta är ju inte en av de latinska avhandlingarna, - som utgjorde merparten av vad teologer utbytte sinsemellan ) utan en tysk teologisk debattbok ) katolska spekulationen kunde te sig: ”Om vi nyss bemödade oss att komma den anledning på spåren, som bestämt Reformatorerna till deras åsikt, så måste vi ytterligare försöka detta även från en annan sida. De förväxlade, som det tycktes, det objektiva och det subjektiva i rättfärdiggörelsen. Beträffande det förstnämnda är människan helt och hållet passiv, beträffande det sista åter icke. Den fallan människan kan inte rättfärdiggöras, såframt hon inte tillstår för sig själv och för Gud, att hon ä r rent av oförmögen att hos sig upptäcka ett medel, som kunde besitta kraften att försona henne; hon måste med djupt känd bekännelse av sitt eget intet, med fullkomlig ödmjukhet hängiva sig åt hans nådefulla verkan, samt erkänna, att hon blott (s.75) kan emottaga, alltså endast vara passiv. På detta sätt allena går människan tillbaka till sitt skapelseförhållande till Gud; men om hon själv ville erbjuda Gud något, vare sig goda verk eller vad som helst, för att genom denna framställa Gud som sin gäldenär, att fordra hans nåd som sin lön, samt på detta sätt visa sig verksam, så skulle hon härigenom ställa sig till på visst sätt bredvid Gud såsom en hans like, eller, för att så säga, på samma fot med Gud, genom vilket högmod hon skulle utträda ur förhållandet till honom af ett skapat till sin skapare. I det att nu människan endast stöder sig på Christi förtjänst, och vet intet om några egna förtjänster är hon passiv, handlingslös och låter Gud allena verka. Men i det att människan upptager dessa Guds inverkningar på sig , bliver hon även själv aktiv och vekar tillika med Gud; och just det fria erkännandet, att hon i nämnda mening kan förhålla sig endast passiv, endast mottagande, är den högsta aktivitet, varav hon överhuvudtaget är mäktig. Men reformatorerna höllo icke dessa båda delar noga åtskilda, och förkastade därför i övermått i sitt fromma nit all människans verksamhet, all hennes medverkan i varje mening. Katoliken erkänner nödvändigheten av ett fullständigt passivt förhållande, i det att han förkastar all förtjänst, varigenom en återlösning kunde förvärvas, men erkänner å andra sidan nödvändigheten av ett aktivt förhållande, emedan han är övertygad om, att endast med frihet och genom en trogen medverkan Guds verkan kan upptagas och människan tillägna sig den. När människan bekänner sig till den förra, giver hon Gudi äran; när hon uttalar den senare, tackar hon Gud för gåvan att kunna giva honom äran, vilken hon utan frihet icke förmår.” ( Möhler, Symbolik s.42f.) c. Hernhutismen. Eftersom S.Kierkegaard växte upp i ett hem präglat av hernhutism – som vi skall finna - tycker det är på sin plats med några ord om denna religiösa rörelse: Hernhutarna. Hernhutismen uppstod som en liten sekt i Tyskland i Bertelsdorf vid ett grevligt gods ägt av greven Nicolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). Godset låg i skuggan av ett berg, kallat ”hatten”, eller ”herrens hatt”, ”Herrn-Hut”, därav namnet ” hernhutare”. Människorna som hade samlats vid ”hatten”och timrat sitt första hus, ”Herrnhut”, var arbetsamma och skötsamma Böhmiskt-Mähriska flyktingar undan katolicismens förföljelser . Vad gick då de idéer ut på som präglade den zinzendorfska ”doktrinen”, och som kom att få så stort genomslag, inte bara i Tyskland utan också t.ex. i Danmark, bl.a. i danska kungahuset, och Sverige? Zinzendorf var släkt med danska drottningen, hade närvarat vid Christian VI kröning 1731. ”Men han ville också vara trogen den luthers - ka bekännelsen. Det är därför inte tal om kyrkosplittring. Herrnhutismen blev en andlig livsrörelse, som ville verka för förnyelse av de protestantiska kyrkor som redan fanns. I förkunnelsen betonar man starkt den andra trosartikeln med tonvikt på ”blodet och såren”. Att vila i såren är att vila vid vad Kristus har gjort för oss. När en människa får syn på vad hon äger i Kristus väcker det en kärlek till honom och föder lovsång i hjärtat. Man vill föra det glada budskapet vidare. Zinzendorf har själv karakteriserat herrnhutismen som ”hjärtats religion”. Mycket av det som kännetecknar denna rörelse kan säkert tilllämpas på den kristendomstyp som har präglat den lågkyrkliga väckelsetraditionen. Motgångar saknades inte för Zinzendorf. Sållningstider kom med inre motsättningar kring olika trosfrågor. Brödrakyrkan drabbades även av svåra förföljelsetider, som ledde till att Zinzendorf blev förvisad från Sachsen 1736. Hans hustru fick ta över ledningen.” ( ur: Börje Karlsson, Herrnhutismen i Herrnhut och i norra Skåne.) ////////----- The Count of Zinzendorf was born on the 26th. May, 1700 in Dresden and was descended from one of the most ancient noble families of the Archduchy of Austria. His father, Saxon Minister of State, died six weeks after the birth of his son. The latter, after the second marriage of his mother in 1704 to the Prussian Field Marshall von Nazmer, was brought up by his grandmother, Henrietta Catherine von Gersdorf on her estate of Hennersdorf. His education was exclusively Pietistic. (We designate by the name of Pietism a religious movement which took place in Germany about the end of the 17th century. As Puritism appeared in strong contrast to the High Church in England, so Pietism opposed a cessation or retrogression of the Reformation in Germany by the awakening of "true piety". Spener, a main representative of that tendency was Zinzendorf's grandfather). He would have liked to study theology, but his family wished him to prepare himself for state service. After having finished his study of law in 1719, he travelled in Holland and France, everywhere giving his attention to the condition of the Church and religious life. He sought the company of Catholic and Reformed, of Pietists, Mystics and Socinians, and everywhere made the observation that to all these different denominations, one thing was common, namely that true Christianity consisted in personal religion, or, as he expressed it in "Christianity of the heart". He felt himself at home wherever he found personal faith, even of the most extreme sects. In contrast to the confessional views, he named this "pure religion". Returned from his travels, Zinzendorf undertook the sole management of his paternal property. Once again he attempted to enter the ministry, but in consideration of his family was again obliged to relinquish his wish, and took a situation as Councillor in the Saxon Government in Dresden. At any rate he had the firm resolution to employ his religious ideas and opinions for the benefit of his fellow men even in this situation, heedless of the offence he might give thereby. This, he proved, not only by the meetings he held in his own house in Dresden, but also by editing his first four collections of hymns, 1725-1731. They have no connection with Herrnhut and the Moravians, for he writes in the preface to the first Moravian hymn-book of 1735, "Until now four editions of hymns have been published. The first ones were intended for use in the Church at Berthelsdorf (his own estate), the other for that of children... In 1722 Zinzendorf permitted a carpenter, Christian David, to bring some immigrants from Moravia to his estate in Berthelsdorf. From this year the emigration went on uninterruptedly until 1733. But besides these Moravian emigrants, came other people from other parts of Germany, attracted by the report of religious freedom on the Zinzendorf estates. This led to sharp doctrinal and confessional disputes among the inhabitants of Herrnhut, so that Zinzendorf found himself in 1727 compelled to give up his post in Dresden and to reside in Berthelsdorf. Zinzendorf wished that the Moravian brethren would attach themselves to the Lutheran Church, but they wished to re-establish their own constitution as it was described by Comenius in his "Ratio Disciplinae" And they gave him plainly to understand that they would rather take up their staff and wander further, and doubted not that they would find places where this freedom would be granted them, on which they laid so much stress. In the year 1738, the Count of Zinzendorf had been exiled from Saxony... The Count, accompanied by his family and some of his most able fellow labourers, left Saxony and this "pilgrim congregation" sought refuge with a friend of Zinzendorf, the Count of Budingen in Wetteravia. In 1747, Zinzendorf was allowed to return to Saxony and spent the last years of his life (1756-1760) in Herrnhut where he died May 9th. 1760. With his death the original friend of the Moravian history regarding their hymn books ends. Notes from the Little Flock Hymn book by Adrian Roach: While quite young, Zinzendorf wrote hymns. He is reputed to have written about two thousand. While visiting the Art Galleries in Dusseldorf, he saw a painting of the crucifixion by the artist Stenberg. He was arrested by the words on the frame of the picture, "All this I did for thee, What hast thou done far Me?" He resolved to live more wholly for his Master. Just before he died he said to his son-in-law, "I am going to the Saviour. I am ready. I am quite resigned to the will of my Lord. If He is no longer willing to make use of me here, I am quite ready to go to Him, for there is nothing more in my way". His coffin was borne by thirty two preachers, who happened to be in Herrnhut at the time. They had been trained by him for the work of the Lord which took them to distant parts of the world. Over two thousand attended the funeral to the burying place. One asked "What monarch was ever honoured by a funeral like this?" Zinzendorf's hymns in 'Spiritual Songs' (which are translated by John Wesley) are: 45 Jesus the Lord, our righteousness! 294 O come, Thou stricken Lamb of God ---------------/// Vi kan här notera något om den svenska situationen, - jfr. t.ex. Arne Jarricks lilla utmärkta avhandling, Den himmelske älskaren, 1987. - Utgivaren av den hernhutistiska sångsamlingen Sions nya sånger, (1750), - som blev motsvarigheten till pietisternas Mose och Lambsens visor (1717) – kyrkoherden i Ladugårdslandsförsamlingen i Stockholm , Dr Anders Rutström, blev landsförvisad från Sverige – det vanliga straffet för den som inte höll sig till den sanna evangelisk-lutherska läran och respekterade förbudet mot privata gudstjänster i hemmen, förbudet mot konventiklar från 1726. Utvisningarna stoppades först med dissenterlagen 1860. ( Full religionsfrihet i Sverige infördes ju först 1951! ) Rutström kunde dock från Köpenhamn, - dit de flesta av de utvisade trog sig -, om de inte emigrerade till Amerika - utge denna sångsamling. Jfr.också G.Westin, Den kristna friförsamlingen i Norden, 1956.Man var i Danmark mer tolerant mot hernhutarna än man var i Sverige. Under Struenses tid som faktisk regent skapades den första fristaden i Danmark 1773, den hernhutistiska staden Kristiansfeld på Jylland. Något sådant hade varit otänkbart i Sverige. Man kan konstatera att upplysningen på ett helt annat sätt slog igenom i Danmark än den tilläts göra i det centralstyrda Sverige. ( Struense var ju tysk upplysningsman ). Den mest kände hernhutaren i Sverige var förmodl. bibliotekarien A. Gjörwell, diktaren C.J.L. Almqvists morfader och gynnare , samt predikanten i Skeppsholmskyrkan, Erik Tollstadius. Herrnhutismens starkaste fästen i Sverige lär dock ha varit Göteborgs och Lunds stift.) ( Man kan här som jämförelse och tidsbild – och parallell till Zinzendorf - kort nämna Emmanuel Swedenborg, - (f.1688) vars läras framgång berodde på den trötthet folk i allmänhet kände inför bokreligionen och längtan efter känslan och mystiken. Swedenborg, en grundlärd och berest herre – han besökte London och Paris och uppehöll sig länge i Holland. I hans 1734 utkomna gigantiska Principia philosophica et mineralica förklarades att kosmos utgått från den matematiska punkten. Han utgav, som assessor i Bergskollegium en mängd viktiga arbeten inom minerologin – ett ämne som egendomligt nog kom att sysselsätta många av de tyska romantikerna - och var högt ansedd, bl.a. av sin kung, Karl XII, som med nöje – demonstrerande sin egen förbluffande förmåga i huvudräkningens konst - umgicks med S. i Lund. Samma år utkom Om själens och kroppens mekanism. Själen är materiell men frigörs ändå efter döden! I Economia Magni animalis beskrivs universums utstrålning av den mystiska kraften i nyplatonsk anda. Själslivet indelas här av Swedenborg i tre faktorer. 1.) Anima, de intuitiva själsförnimmelsrna, somtar emot det gudomliga ljuset. 2 .) Mens, förnuftet. 3.) Animus, de bedrägliga sinnesintrycken. – I ”dialektiken” mellan 1. och 2. rör sig etiken. Punkt 3. däremot leder till ortodoxi och människans fullständiga ofrihet. ------ Swedenborg ut vecklade även sin korresponsdenslära – i enl. med alla andra korrespondensläror. Vid 56 års ålder kom han till en djup religiös kris – efter att ha tappat lusten för det andra könet ( hans största nöje ) - ,en kris beskriven i den berömda ”drömboken” från 1743-44. ---- Efter denna kris sysslade Swedenborg enbart med andevärlden, dit – enl. S. - alla kommer efter döden. Himlen är ett merkantilistiskt drömrike - utan pengar. Helvetet är ett gigantiskt hospital. Gärningarna är viktiga för Swedenborg, för alla människors frälsning och fördömelse. Därför ”placeras” naturligt nog, som ”straff” för den protestantiska doktrinen om ”saliggörande genom tron allena” , - såsom den uppfattades på denna tid, - både Melanchton och Luther i helvetet. Till denna doktrin återkommer vi. --- Swedenborg flydde landet, av tvång - han hade problem med censuren, - han var, som Linné politiskt obunden, - var ”barhuvad”, alltså: slöt sig varken till ”hattpartiet” eller ”mösspartiet” ( ; och menade att endast ”pundhuvuden” kunde vara partiledare! ) - och blev i stort sett under senare delen av sitt liv – med någraundantag - illa sedd i det offentliga Sverige. S. dog ensam i London 1772, - långt efter de uppfriskande samtalen med Karl XII……..) Nikolaus Ludwig von Zinzendorf ( som alltså var 12 år yngre än Swedenborg ), hade studerat juridik i Wittenberg i fyra år, men samtidigt ägnat sig åt religionsstudier vid sidan av. Från 1721, då Z. Arbetade som justitieråd i Dresden samlade han en egen församling kring sig för att utöva en ”hjärtereligion”. Man kallade sig ”de fyra brödernas förbund”. Zinzendorf startade dels en adlig lantskola, dels ett tryckeri, och han författade en mängd skrifter som utgavs på förlaget. Man utgav också en billigutgåva av Martin Luthers översättning av bibeln (1726), en översättning av Johann Arndts klassiker Den Sanna kristendom ( 1606 ) till franska! S.Kierkegaard läste och citerade ur originalet, denna Arndts bok, som är en av världens mest spridda uppbyggelseböcker . Arndts inflytande ökade med ” Paradisets lustgård”(1611). Denna ”lustgård” är fem ”grader” av olika hett bedjande…. . - Från 1727 slutade Z. som jurist och flyttade till kolonisterna i församlingen i Herrnhut. Man bildade en ”bönförening” där man dygnet runt i tur bad för församlingen. Beslut i viktiga frågor fattades alltid genom lottdragning. Så ingick man också äktenskap i enlighet med att dra lott. 1734 avlade Z.prästexamen i Tübingen. ( Universitetet i Tübinger Stift var en veritabel intellektuell smältdegel och kommer att figurera många gånger i den skrift ni nu läser.) Redan 1736 hade han drabbats av landsförvisning av den kursachsiska regeringen på grund av förhållandena i Herrnhut. Han visatades länge i landsflykt, reste långt och lyckades grunda brödraförsamlingar bl.a. i Amerika, i Västindien, på Grönland. 1735 , när Zinzendorf befann sig i Köpenhamn företog han också en resa till Sverige och sammanträffade i Lund med biskop Andreas Rydelius, kyrkans gigant i Sverige. ( De svenska bikoparna fick i vissa distrikt i riket ägna mycket tid att jaga herrnhutare.) På en synod i London valde man Jesus Kristus själv till ”överäldste”, den ende värdige. Ett namn man gärna gav sig själva var ”Lammets församlingar”. 1747 blev greven fri från landsförvisningsstraffet och då församlingen 1749 bekände sig ( utåt) till den augsburgska bekännelsen. Samma år blev den erkänd i England på samma nivå som den episkopala kyrkan. Greven ledde urförsamlingen till sin död 1760. ” På ett ensidigt sätt höll man ock fast vid själva skriften, varut all lära sades böra hämtas, ty det var som den alls inte innehöll någon lag. Ja, själva evangelium behandlades ensidigt, ty ett och allt var Kristi sår och blod, kors m.m., liksom om evangelium inte skulle innehålla något annat.” ( R.Thomaeus, Kyrkans Historia II,s.264.-, vilket torde vara korrekt beskrivet.) Herrnhutismen har träffande kallats ”blodsteologin”. ( Ett vackert uttryck , trol. myntat av Joh. Bengel.) Hernhutismen var kristuscentrerad, samlad kring Jesu lidande och sår. Det fanns en lidandesmystik, en brudmystik påminnande om Gregorius av Nyssas eller den kanske mer kände Johannes av Korset, ( Juan de la Cruz ),delvis influerad av den tidigare omnämnde mäktige predikanten Johann Arndt från Eisleben (1555-1621) och hans omfattande skriftställeri, som Den sanna kristendomen och Paradislustgård, där Jesus är den brudgum som själen längtar att förenas med. ” Si, han kommer och springer på höjderna. Min vän är lik en råbock eller ung hjort. Min vän är vit och röd, utkorad bland många tusen; hans huvud är bästa guld; hans hår är krusadt./…./. Ack, du allraskönaste brudgum! upptänd en hjertlig, brinnande kärlek i mig; kyssmig med din muns kyssande; wederqvick mig med din ädla levande lukts blomster, uppfriska mig med din ljuvlighets äpple; lägg din vänstra hand under mitt huvud, och din högra hand omfamne mig.” ( ur Det andliga äktenskapet, i J. Arndts Sanna kristendom, s.895. - Sådana bilder finns hos Johannes av korset, i bl.a. Canzones enre el esposo y la esposa……På svenska finnes Själens dunkla natt och Andlig sång samt den gedigna (oavslutade) luntan Bestigningen av berget Karmel.) Denna förening kunde särskilt uppnås i samband med långfredagens texter och i en förening med den lidandes blod i dennes ”sidohåla” ( där den romerske soldaten stuckit lansen … )….. Zinzendorfs lära var antiintellektualistisk i så måtto att den ställde sig emot alla gudsbevis men ställde den sinnliga erfarenheten mot ( det cartesianska ) förnuftet. Som Jarrick skriver i sin bok om den svenska pietismen och hernhutismen, så var Zinzendorfs hållning: ”antiortodox på grund av ortodoxins lagiskhet; den var anti-pietistisk på grund av pietismens askes; den var anti-mysticistisk på grund av mysticismens betoning av den inre väckelsen, det inre ordet framför Bibelns; den var slutligen, antirationalistisk på grund av rationalismens brist på sinnlighet. Zinzendorfs religiositet var empiristisk."”(s.42.) Hernhutarna kunde t.o.m. se Gud (!) som den som brottsligt förgrep sig på Jesus. (!) -------------------------------- Søren Kierkegaard ur historiskt- biografiskt perspektiv. ”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S.Kierkegaard, Dagboken,s.358.). S.Kierkegaards böcker och småskrifter: Af en endu Lefvendes Papirer. (7.sept.1838.) ( i eget namn. ”Udg. Af S.K. mod hans Villie”.) Om Begrebet Ironi. (16 juli, 1841,) ( dissertation, i eget namn.) Enten-Eller. I-II (20 febr. 1843.) ( under pseudonymen Victor Eremita, ”den ensamboende segraren”.) Atten opbyggelige Taler. (29 maj, 1845.) ( i eget namn.”Afdöde Michael Pedersen Kierkegaard, forhen Hosekremmer her i Byen, min Fader, helliges disse Taler.”) Frygt og Baeven. (16.okt.1843.) ( under pseud. Johannes de Silentio, ” J. Av tystnaden”.) Gjentagelsen. (16.okt.1843,) ( under pseud. Constantin Constantinus.) Forord. (17 juni, 1844.) ( under pseud. Nicolaus Notabene.) Philosophiske Smuler .(8 juni 1844.) ( under pseud. Johannes Climacus udg. Av S.K..) Begrebet Angest. (17 juni, 1844.) ( under pseud. Vigilius Haufniensis.”Den vakne köpenhamnaren.” –”Afdøde Professor Poul Martin Møller, graecitetens lykkelige Elsker, Homers beundrer, Sokrates Medvider, Aristotelses Fortolker – Danmarks Glaede i Glaeden over Danmark, skjønt ”vidt forreist” alltid ”mindet i den danske Sommer” – min Beundring, mit Savn, helliges dette Skrift.”) Tre Taler ved taenkte Leiligheder. (29 april.1845.) ( i eget namn.) Stadier paa Livets Vei. I-II (30 april, 1845.) ( under pseud. Hilarius Bogbinder.) Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift. (27 feb.1846.) ( under pseud. Johannes Climacus .) Opbyggelige Taler i forskjellig Aand. (13 mars, 1847) ( i eget namn.) Kjaerlighedens Gjaerninger. (29 sept.1847.) ( i eget namn.) Christelige Taler (26 april, 1848.) ( i eget namn.) En literair Anmeldelse. (24-27 juli, 1848 i Faedrelandet.) ( i eget namn.) Lilien paa Marken og Fuglen under Himlen. (14 maj, 1849.) ( i eget namn.) ”Ypperstepraesten”-”Tolderen”-”Synderinden”.( 13 nov, 1849.) ( i eget namn.) Tvende ethisk-religiøse Smaa-Afhandlinger. (19 maj,1849 ) ( under pseud. H.H. - med skiss till ”Bogen om Adler.”) Sygdommen il Döden. (30 juli, 1849. - skriven förmodl.minst ett år tidigare.) ( under pseud. Anti-Climacus.) En opbyggelig Tale. (20 dec.1850.) ( i eget namn.) Indøvelse i Christendom. (27 sept, 1850.) ( under pseud. Anti-Climacus.) To Taler ved Altergangen om Fredagen. (7 aug.1851.) ( i eget namn.tillägnad ”En Ubenaevnt, hvis engang vil naevness helliges dette lille Skrift den hele Forfattervirksomhed, hvad den var fra Begynnelsen.” - D.v.s. S.K. utser här – ganska genomskinligt - till universalarvinge Fru Regine Schlegel,f. Olsen. ) Til Selvprøvelse, Samtiden anbefalt. (10 sept.1851.) ( i eget namn.) Øieblikket 1-10.( 1855.) ( i eget namn.) ( utg. Postumt: Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. (1859) av Peter Chr.K., Dømmer selv! (1876)av Peter Chr.K. .) Nutidens religiøse Forvirring. Bogen om Adler. Rekonstr.(1984) (författad 1846-47 som reaktion på bornholmsprästen A.P.Adlers Forsog til en kort systematisk Fremstilling af Christendommen i dens Logik och Teologiske Studier.) .( Skisseras i den ena av Tvende religiöse Smaaafhandlingerav H.H..)- S.K.s og Kolderup-Rosenvinges Spasereture og Breve, utg. av H.O.Lange, ( 1898.) S.K.s efterlämnade papper. Papirer. 1869 av Barfod , sedan av andra i andra upplagor, mer o. mer fullständiga. Efter S.K.s död 1855 fanns bland hans efterlämnade papper, i en metallkista (eldsäker) och i en stor lädersäck massor av papper och anteckningsböcker. Huvuddelen av S.K.s Papirer består ursprungligen av 1.) tio anteckningsböcker, markerarade AA,BB,…. Till KK, delvis daterade, täckande åren 1833-1846, och 2.) trettiosex Journaler i kvartoband, märkta NB,NB2,…. Till NB36, täckande åren 1846 till 1855 ,sporadiskt daterade. 3.)Dessutom andra anteckningsböcker, lösa blad, strimlor och lappar av alla former och storlekar med nedkastade tankar, dessutom excerpt ur böcker, tryckmanus och korrekturark. Allt utgivet i 24 band, på Gyldendals Forlag (1963.) ---) ( För dem som inte har någon föregående bekantskap med S.Kierkegaard ser denna rad av titlar oöverskådlig ut. Den är mer till som referens att gå tillbaka till ifrån det som följer nedan , än som upplysningar som skulle säga något av sig själva.) ---------------------------------------- MICHAEL PEDERSEN KIERKEGAARD 1. S.K. släkt och uppväxt. Søren Kierkegaards far, Michael Pedersen Kierkegaard, föddes 1757 som en son i en stor syskonskara ( 9 syskon) till en mycket fattig torpare i Saeding, 10 mil från Ringkøbing på västsidan av Jylland. Gården där hans far bodde var en av ”Kirkegaardene” som var en slags annex, knutna till pastoratet, och det blev det namnet, Kirkegaard, Kierkegaard, el .Kjerkegaard, ( det varierar i olika rullor) man tog. Där hade Sören Kierkegaards förfäderbott i minst fyra generationer, - man kan föra tillbaka bönderna i denna släkt, i samma denna gård till ”tipoldefadern”, alltså till motsvarande sv. ”farfars farfader”. Denne Michael Pedersen Kierkegaard fick aldrig någon skolutbildning mer än ett par år, men fick vakta får ensam på den magra, ödsliga heden. I sin tröstlöshet över detta sannerligen bittra öde tog sig den unge pojken, blott elva år gammal, för att stiga upp på en liten kulle, - eller kanske en sten - , lyfta en knuten näve mot skyn och – förbanna Gud!….. ” Det forfaerdelige med den Mand, der en gang som lille Dreng, da han gick og voktede Faar paa den jydske Hede, leed meget ondt, sultede og var forkommen, paa en Høi stod op og forbandede Gud – og den Mand var ikke istand til at glemme det, da han var 82 aar gl..”( ur S.K.s Papirer.) Vid 12 års ålder fick den unge forne drängen komma till den stora handelsstaden Köpenhamn, där en morbror till honom hade en blomstrande klädeshandel. Han skickades till Köpenhamn, den ende av de nio barnen, - endast tre gifte sig - som fick denna chans till utbildning, - och M.P.K. såg det som en Guds hjälp – eller ( dialektiskt ) Guds straff, Guds test eller Guds outgrundlighet …. ….att detta skedde, och att mycket annat märkligt också skedde – att det kom att gå honom så väl…..( Allt enligt den myt som är gängse.) . S.Kierkegaard skulle hela sitt liv komma att – gräsligt nog - betrakta hela detta liv som en examen. En examen under Guds öga. M.P. Kierkegaard fick efter att ha varit lärling och biträde efter hand ta över skötseln från morbrodern Nils Andersen Saeding, ärvde alltså affärsrörelsen när denne dog, och visade sig också så oerhört noggrann och begåvad i affärer, att han kunde avsluta sin affärsverksamhet och dra sig tillbaka som rentier vid endast fyrio års ålder!Han tycks ha dragit sig tillbaka av ren anständighet! Eller av depression. Man vet inte. ( I den Kierkegaardska släkten löpte en ådra av mano-depressiv ( el. bipolär) sjukdom. Förutom fadern led S.K.s broder Peter av denna och blev tvungen att sluta sitt arbete. Även brorsonen Paul Kierkegaard blev drabbad och ägnade sitt långa liv åt att promenera omkring i faderns trädgård i Aalborg. ) - Tillbaka till Michael Pedersen Kierkegaard . Han ”lyckades” bli rik, och stenrik , rikare ändå alltså (!) , genom en investering i kungliga statsobligationer, när det gick fullständigt hål i den danska börsen, - Sören föddes under statsbankruttens år 1813, ” då så många andra konstiga sedlar sattes i omlopp”. - Danska regeringen hade nämligen under de föregående krigsåren ( de olyckliga napoleonkrigen )låtit trycka en ofantlig mängd sedlar utan täckning. Vid denna ”statsbankrutt” nedskrevs värdet av alla sedlar till en tiondedel av sitt forna värde . Denna nedskrivning drog även med sig värdet på alla andra värdepapper, såsom aktier och obligationer. Enbart de kungliga statsobligationerna behöll värdet, detta av hänsyn till utländska kreditgivare. Allt som var sparat i det kierkegaardska hemmet var sparat just i dessa slags obligationer. Så blev alltså M.P.Kierkegaard sexton år efter att han slutat sitt aktiva och lyckosamma klädeshandlarliv en förmögen man, mer än tio gånger så rik som förut – de flesta danskar blev ju ruinerade detta år! Enligt den mytologiska kierkegaardtolkningen, där familjens historia berättas som en ödestragedi av antikt grekiskt slag, blev detta bara ett ytterligare hårt slag för den tungsinte, fromme, gamle fadern. ( Jfr. den klassiska, idealiserande – på sin tid prisbelönta - biografin Sören Kierkegaard av Johannes Hohlenberg,1943.) M.P.K. kunde dock odla de intellektuella intressen, som han alltid hade haft. Han hade bildat sig själv, och fortsatte med detta. M.P.K. gifte sig ganska sent i livet. Vid trettiosju års ålder. Hans första hustru dog efter två års barnlöst äktenskap och Michael P. K. gifte om sig med sin hushållerska, Ane Sörensdatter Lund , 1797 ,efter att han gjort henne gravid. ( Detta var hans andra stora synd, enligt honom själv.) Han fick med henne sju barn. Tre flickor och fyra pojkar. Endast två av dessa barn upplevde sin trettioårsdag: de båda sönerna Søren och Peter. Endast Peter blev en gammal man. ( Barnen var Maren Kristine 1798-1822), Nikoline (1799-1832), Petrea (1801-1834), Peter Kristian (1805-1888),Søren Mikael (1807-1819), Niels Andreas (1809, d. i Paterson , Nordamerika 1833), Søren Aabye ( 5 maj 1813- 11 nov.1855). Anne Sørensdatter Kierkegaard dog 1834 till stor sorg för S.K., enligt källorna. Brodern, sedermera biskopen, Peter fick en , enl.Harald Höffding ”välbegåvad”son, Pascal Michael Paul EgedeKierkegaard, som hela sitt liv, efter några år på hospital, lär ha promenerat ”drickfaerdig”i faderns prästgårds trädgård i Aalborg, offer för en obotlig depression. (jfr.Ib Ostenfeld, Poul Kierkegaard, En Skjaebne,(1957) – till och med Poul har fått en biografi-, Hj.Helweg ,S.K.,1933. H.Fenger, Kierkegaardmyter og Kierkegaardkilder,(1976)..). Släktens mano-depressiva läggning går igen. Michael Pedersen Kierkegaard glömde – karaktärsfast och noggrann i allt, som han var - aldrig bort sin hembygd: till morbroderns minne donerade den ”gamle” K. en stor summa pengar till sin fattiga födelseby för uppförandet av ett hus till sina syskon som senare blev till skolhus ett hus i tegel, som senare blev kallat ”det röda huset”. ( Alla de övriga husen i byn, - bortsett från kyrkan, som var av ”kampesten” ,d.v.s. granit - var av lera och halm! Västjylland var ett otroligt fattigt område under denna tid. Detta är ju samma tid som när den stora emigrationen från de fattiga områdena i Europa ägde rum. ) Michael K. donerade också medel till en permanent lärartjänst. – Ur brev hem från M.P.Kierkegaard till hans syster Else, det enda kvarlevande syskonet, 1838: ” Jeg er uden egentlig at vaere syg, meget svag baade paa Siel og Legeme; og detsamme maa jeg sige om mine Sønner. Dette brev bliver formodentlig det sidste Du faaer fra min Hand; thi jeg kan ikke mere hverken taenke eller skrive, og jeg haaber, at min Hiemgang er naer forhanden. Bed for mig, min kiere Søster! Ligesom jeg og vil bede for Dig, at Gud vil forlene os en salig Udgang af denne syndige Verden. – Naar Høsten er overstaaet, see saa at Du med et Par Ord kan tilmaelde mig, hvordan den er falden ud. Hils . . , bed ham undskylde, at jeg ikke skriver til ham igjen; Aarsagen er, som meldt, min Svaghed baade paa Siel og Legeme, og den ustadige uregerlige Haand, som jeg med saadan Anstrengelse maa holde paa, at jeg af og til faaer Krampe i Fingrerne.” ( H.P.Barfod, S.K.s Efterladte Papirer 1833-43 (1869), Notiser om S.K.s Foraeldre) XXXVI.) S.Kierkegaard besökte hembyn på sin Jyllandsresa 1840, - sedan fadern avlidit. I den ”røde Lommebog”,en av de två anteckningsböckerna från denna resa , står att läsa: ” Jeg sidder her ganske ene /…/ og taeller Timerne til jeg skal see Saeding. Jeg kan aldrig erindre nogen Foraendring med min Fader, og nu skal jeg see de Steder hvor han som fattig Dreng vogtede Faar, de Steder, jeg paa Grund af hans Beskrivelse har haft Hjemvee efter. Hvis jeg nu blev syg, og blev begravet paa Saeding Kirkegaard! Underlige Tanke. Hans sidste Ønske til mig er opfyldt, - skulde virkelig min hele jordiske Bestaemmelse gaae op deri ? I Guds Navn! Opgaven var dog ikke saa ringe i Forhold til hvad jeg skyldte ham. Jeg laerte af ham, hvad Faderskjærligighed er, og derved fik jeg et Begreb om den guddommelige Faderskjærlighed, det eneste Urokkelige i Livet, det sande archimediske Punkt.” (S.K.s Jyllandsrese, s.42f.) ( – och en kortare och bättre psykologisk thrillerroman än detta stycke utgör har väl ingen läst……) Fadern var en ytterst bestämd man. Middagsmaten hade han bestämt för varje veckodag. Han var enkelt och korrekt klädd. Grå, högt knäppt rock, väst och knälånga manchesterbyxor. Skor och stövlar var alltid skinande rena och helt blankputsade var dag. Det var en av hosekraemmmesvendens , drängens, uppgifter. Inte ens ett sandkorn fick finnas på dem. Rikemannen , ”Hosekraemmmeren” , Michael Kierkegaard bjöd till sitt hus i Köpenhamn hem en del intellektuella och i diskussionerna, - ty han var alltid diskussionshungrig - , utgick han ( egendomligt nog) alltid som segrare,- i en nästan ”festlig stämning”, som det berättas. Båda sönerna, den äldre o. den yngre, Peter och Søren , - ( S.K. föraktade och led, martyraktigt själv av detta ”bodpojksnamn” , Sören, livet igenom, och fick också lida för detta namn.) - kom att framhålla fadern som den kanske mest begåvade man de nånsin känt, - sönerna blev ju också bemärkta danska män.- ( För att nyansera denna bild av fadern bör framhållas, att han naturligtvis, med sin ringa utbildning aldrig fick tillträde till något riktigt högreståndsliv, och han betraktades t.ex. av stadens biskop, Jakob P.Mynster, som var hans själasörjare ( som det hette på den tiden ) som en ”enkel, redlig man”. Jakob .P. Mynster var Sjællands biskop 1834-1854 och kom att spela en stor roll i Søren Kierkegaards liv- secenserade hans böcker o.s.v…….. En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression fadern så stoiskt bar, var att han ofta lyckades hävda inför olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning, att han var den allra uslaste !och minst värdefulla människa !som fanns. (Jfr. Hj.Helwegs bok om S.K., S.K. en psykiatrisk- psykologisk studie, 1933.) Fadern erbjöd sin yngste son , när denne var liten , 1 Riksd. om han läste högt biskop Mynsters predikan för honom , och 4 Riksd om han skrev av den predikan han (Sören) hört i kyrkan . Sören protesterade och hävdade att detta var indoktrinering. Senare i livet skulle dock S.K. taga denna faderns handling i försvar ( såsom Franz Kafka också delvis tog sin fars uppfostran – ( utestängning på balkongen o.s.v. ) i försvar.) ( jfr: Helweg, s.39.) Olyckan. Som ung pojke föll Søren ned från ett träd: ” S.K. var dengang ikke stort mere end Dreng, af et spinkelt og sart udseende, der løb om i en rødkalsfarvet Frakke og af Faderen saedvanligvis bevaevnets som ”Gaffelen”, paa Grund af den tidlig udviklede Tilbøielighed for satiriske Bemaerkninger.— Isaer var det dog Onkel Søren, som i Drengeaarene jaevnlig gjaestede Huset ( Familien Agerskovs Hjem ), ligesom det ogsaa var under et Ophold dér (1825), medens de boede paa Buddinge Mark, at han ved at fald ned fra et Trae fik et saadant Slag i Ryggen, at han i detmindste selv tillagde det Betydning for hele sit senere Befindende – og dermed da i Grunden for hele Livet – som förste Led maaske i den Kjaede af Smaerter, der skulde føre ham paa hans ensamme Veje. Han selv har fortalt meg, hvorledes den gamle Madam Agerskov ved den Leilighed havde imponeret ham, idet hun paa sin sindige Maade inderlig Bedrøvet havde sagt:”Kjaere Barn, skal du nogensinde i Livet gjøre mig saa stor en Glaede, som du idag har gjort mig sorg!” ( H.Lund, i:Erindringer om Søren Kierkegaard, S. Johansen,(1955.)s.17. -jfr. Sejer Kühle: S.K.s barndom og ungdom,(1950).s.61f.) Man vet inte hur allvarlig denna skada var. Den kan dock ha bidragit till hans svåra kutryggighet och kanske även lett till andra funktionella störningar,bl.a. betr. sexuallivet.. Jakob Mynster (1775-1854) ,högt ansedd då som nu, var högkyrklig, hade en tro på det innerliga, personliga gudsförhållandet och ansåg att detta endast var möjligt att skydda genom deltagande o. upprätthållande av en stark församling, och en stark kyrka. Mynster hade livet igenom att kämpa mot de starka frikyrkliga rörelserna som florerade överallt i Danmark, både på Jylland ”de starka juterna” och i huvudstaden, där pietister, baptister ( vars barn M. ville tvångsdöpa) och hernhutare hotade den officiella kyrkan. Senare skulle det komma ytterligare ett hot, visserligen mindre, men för honom i alla fall störande: Sören Kierkegaard. ( S.Kierkegaard fick inget avgörande inflytande på den danska kyrkligheten ( kyrkan) medan han själv levde o. knappast senare heller…)Vid sin sida hade biskop Mynster dock i sin gärning såsom en stark kraft den honom nästan alltid trogne biskopen i Aalborg, S.K.s bror, Peter Christian Kierkegaard. (Jfr. Hal Koch, Danmarks kyrka genom tiderna,1942.) Storebrodern Peter studerade alltså till präst. Fadern Michael kom att bli en betydelsefull figur, en alltför betydelsefull ( just som Franz Kafkas far Hermann Kafka blev för Franz Kafka ) för sonen, och både faderns tungsinne o. pietistiska (hernhutiska) religiositet, samt även i det att de olika samvetskval den gamle hade överfördes på den sonen, ursprungligen en liten vild o. glad, rödhårig (!)pojke, som dock tvingades till ensamma promenader med fadern, fram och åter i vardagsrummet i det välbärgade hemmet i centrala Köpenhamn, där de båda, den gamle mannen o. den lille pojken företog fantasiresor. Men fadern lät också gradvis den tyngande hemligheten ( om händelsen på heden ) framskymta i samtalen, så att den unge Søren alltid gick omkring med en känsla av att något gräsligt var förestående. Så sent som 1842 kunde S.Kierkegaard skriva i sin Dagbog: ” Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen till det religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog av religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt, så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran."(S.K.s Dagbok.s.150.) ( Så skulle S.K. kunnat skriva lite av det ödesdrama som man t.ex.möter i Johannes Hohlenbergs numera klassiska biografi . Men S.K. var ingen gestaltare av den typen. ) När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder, så trodde sig pojken inse vart det skulle barka hän, understödd i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för sin del helt övertygad: Gud hade låtit honom bli rik och få många barn och begåvade barn , men , som straff för den ödesdigra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren ( på klassikt gammaltestamntligt vis )beröva honom allt! Søren Kierkegaard kom att utveckla en övertygelse / läs: tvångstanke /om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus, d.v.s. 34 år! (Enligt dåtida rådande uppskattning.) Och när detta sedan ändå skedde ( han hade ju skrivit en Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift innan ….), att han passerade denna 35:te födelsedag, blev han otroligt förvånad…… Man kan redan här se ur vilket läge som S.K. lyckades producera så mycket friskt och nytt, som i kvalitet höjer sig högt över vad hela den samtida nordiska litteraturen kan framvisa. Det gäller, när vi sysslar med S.Kierkegaard, att ta sig till vara ,- som I.Levin menade, -och framför allt ta vara på - för hans ”dialektiska förmåga”, hans ”sjudubbla reflexion”. ( Vi tänker på likheten med Fr. Nietzsche. ” Allt som en människa visar utåt föranleder frågan: Vad är hon ute efter att dölja?”och S.K.:” Alvor er just at have denne redelige Mistanke til sig selv, at omgaaes med sig selv som en Mistaenkelig.” ) Konsten att resonera på ett skarpsinnigt och underfundugt sätt tycks ha gått i släkten Kierkegaard. - Jylländare, jutar ,var traditionellt i Danmark kända för sin goda fantasi och förmåga att berätta, - ett slags Danmarks värmlänningar. Den gamle och erkänt hederlige Michael Pedersen Kierkegaard var känd för att, trots sin brist på skolunderbyggnad, kunna övertyga vem som helst om nästan vad som helst, (!) ….och den dialektiska skarpsinnigheten gick i arv – bl.a. till S.K.s äldre broder, Peter Christian, som studerade i Tyskland, ( Han vistades även en tid i Paris för studier , men tvingades av social oroatt bege sig därifrån.) och där disputerade på en avhandling om nödlögnen (- mot nödlögnen ) hos Aurelius Augustinus, ( De Notione atque Turpitudine Mendacii Commentatio. Göttingen,1829.). Peter Chr. Kierkegaard var känd och fruktad bland nordtyska o. Köpenhamns teologistudenter för sitt allvar, sin kritiska skärpa och sitt skarpa analytiska förstånd .( Han lär dock icke ha varit lik sin broder i temperamentet utan av den sorten, att han med alla upptänkliga medel ville åstadkomma consensus, - en egenskap som fick hans systerdotter Henriette Lund, ”Jette”,att kalla honom för ( med tanke på farbroderns broders öknamn i staden, : ”Enten-Eller”, - småpojkarna ropade det efter honom.) : ”Både-Och”… .Bröderna kom dåligt överens.( Mot slutet umgicks de bara via ombud.)Peter Kierkegaard, som tog synkretismen med sig från Augustinus, medan Sören , som faktiskt menade att Augustinus var bland de största olyckor som kristendomen råkat ut för, knappast – åtminstone under senare delen av sitt liv - kunde tolerera någonting officiellt i samband med kristendomen: den officiella kristendomen i Danmark hölls av S.K. för en … lögn . -”Hellre i innerlighet tillbe en sten, än att hycklande gå i kyrkan varje söndag!” ( Något egenartat, men …. ). Och: ” Augustinus har i alla fall gjort oberäknelig skada. Hela det kristna lärobegreppet genom århundraden stöder sig i grunden på honom – och han har förvirrat begreppet ”tro”./…./ Det förhåller sig inte heller så med Augustinus, såsom det ofta har sagts, att han var en tänkare,”som inte skydde någon konsekvens”. Såsom exempel har man anfört, att han som konsekvens av antagandet av dopets nödvändighet för saligheten antog de små barnens eviga förtappelse. Ja, men stanna litet, se närmare efter! Augustinus säger: de komma till helvetet – men det mildaste helvetet. Gode Gud, skall det nu vara en tänkare, en i eminenet mening konsekvent tänkare, som använder sådana pratkatekorier / Sludder-Kategorier/ som det m i l d a s t e helvetet. Det är ju nonsens, och det är snarare ett bevis för att Augustinus inte var någon tänkare alls, åtminstone inte i grekisk mening, inte i sokratisk mening. Förmodligen är det just denna pratkategori, som medelmåttan har förgapat sig i, och den är ju också alldeles som beräknad för medelmåttan, på att beundras av medelmåttan.” ( S.K., Dagbok ,s.445ff.. Efterl. Pap.IX. ) Några ord om faderns religiositet: Denne, såsom en enkel man, hade blivit starkt påverkad av den då, som antytts ovan, livligt förekommande hernhutismen, som redogjorts för i grova drag, en efterföljare och parallellföreteelse till pietismen. Mikael Kierkegaard , den skuldtyngde allvarsmannen ,var medlem i den hernhutistiska församlingen i Köpenhamn. Vi kan inte här närmare gå in på Michael Pedersen Kierkegaards religiositet, - vi känner faktiskt inte till den , M.P.K. efterlämnade netop ingenting skrivet - men det räcker att hålla i minnet Jarricks karaktäristik ovan av hernhutismen för att vi senare skall kunna se och finna spår av densamma , - eller åtminstone likheter med denna, -om vi vill -, i Søren Kierkegaards tänkande, som nog också kan karaktäriseras såsom antiortodoxt, anti-mysticistiskt och anti-rationalistisk. Empiristisk är ju inte rätt ord.- - Att M. P.K. kan ha haft behov av den zinzendorfska jesusbilden som ett objekt att innerligt förhålla sig till , - i brist på sådant inom den stränga lutherska ortodoxin - ,kan man ju bara spekulera över. ----- ( Bland den tyska romantikens diktare med hernhutbakgrund kan nämnas Novalis och inte minst ”den moderna religionsvetenskapens fader” , Fr.Schleiermacher. S. Kierkegaard kom att gå i skola i Borgerdydsskolen i Köpenhamn. Iklädd alltför korta byxor. Fadern hade bestämt en något kort långbyxa till sonen. Denne blev retad för byxan. S.Kierkegaard kom följaktligen livet igenom att bära korta långbyxor! ----------------- ------- Köpenhamn var en stad med något över 120.000 invånare, - en stad med mur och fyra stadsportar : Østre Port, Nørre Port, Vestre Port och Amager Port, vilka låstes varje kväll, och där nyckeln också var kväll bars upp till slottet Amalienborg och överlämnades till kungens sekreterare, - alltså en ganska liten stad i ett litet kungadöme där kungen fortfarande hade stor makt. Staden ( en Köb-Stad)var bara några kilometer från norr till söder o. från öst till väst. Tre gator avgränsade staden: Vester Voldgade, Nørrevoldgade, Østervoldgade. Utanför var öppet landskap med ängsmark och gårdar, gästgiverier m.m., samtidigt som Köpenhamn då var en stad härjad av engelsmännens bombardemang . De sköt kanonkulor från sjösidan , sista gången 1807 som straff för danskarnas stöd till Napoleon – det sista av engelsmännens många anfall - Vaar Frue Kirke hade rasat av ett kanonskott, Frue Kirke stod dock kvar…... . S.Kierkegaard genomgick sin Borgerdydsskola och avslutade de gymnasiala studierna med mycket goda betyg i så gott som allt; han hade bl.a. i latin och matematik högsta möjliga betyg .Det märkligaste med hans meriter under studietiden var ,- ur ”vår” synvinkel sett - , att han aldrig skrev en enda uppsats själv (!), utan betalade kamrater för att göra dessa uppgifter ( i utbyte mot latinöversättningar ) – ett slags hemlighetsmakeri. ( Det skulle senare visa sig att S.K., när han skrev sin första bok Af en endnu lefvendes Papirer, (1838) fick hjälp av en vän ( J.P. Holst ) att översätta manuskriptet ifrån latin (!).Långa , krångliga satsbyggnader. Hemlighetsmakeriet skulle senare att komma att bestå hos honom i flera avseenden, bl.a. som en väsentlig del av allt i det offentliga, som ett författarskap utgör, både i sig o. med hänsyn till personen författaren. Denne kan ju inte pretendera på något annat än att utge sig såsom offentlig egendom. En skolkamrat skriver: ” I mine unge Dage levede jeg i et meget intimt Forhold med S.K., og for hvem jeg i bogstavelig Forstand omskrev hans forste skrift om Andersen eller rettere sagt: oversatte det fra Latin til Dansk. – At han henvendte sig til mig derom, var ganske natuligt, thi i Borgerdydsskolen var det en almindelig Trafik imellem os, at jeg skrev de danske Stile for ham, og han de latinske for mig. Besynderligt er det, at han, der endte med at skrive en saa udmaerkt Dansk, i sine Ungfdomsaar slet ikke havde Greb paa det, men skrev et Latinsk-Dansk, der vrimlede af Paretisiper og de mest indviklede Periodbygninger.” ( H.P. Holst ) En summa av skolgången var utomordentliga kunskaper i latinska språket ( som han också senare gav privatlektioner i ) samt i grekiska och en grundlig kunskap i den ortodoxa, protestantiska kristendomen.1830 i oktober skrevs S.A.Kierkegaard in som student vid Köpenhamns universitet, 17 år gammal. Samma år inskriven vid Kongens Livkorps; fick avsked efter tre dagar av hälsoskäl ( klenhet ). 2. Författaren. Det första som S.K. publicerade – det skulle ju bli massor senare, ett av världslitteraturens rikaste författarskap - ,Af en endnu Levendes Papirer (1838), var skrivet av en tjugofemåring och innehöll en liten uppsats om en då etablerad skribent, H.C.Andersen som romanförfattare. Det gällde främst den lilla romanen Kun en Spillemand av Andersen, som nyss utkommit . Kierkegaard angrep boken och den ”blöte konstnären” i denna bok och orienterar sig samtidigt i förhållande till estetiken som sådan. Det våldsamma och elaka angreppet (” när hjälten dör, dör också Andersen” ) bedömdes av ”kulturoraklet” Georg Brandes, många år efteråt som ett friskt påhopp…… . BRANDES Georg Brandes Föddes 1842 i Köpenhamn i en judisk köpmannafamilj. Brodern Edward blev också en betydelsefull litteraturkritiker, rådgivare till Björnstjerne Björnson m.m.(”Skriv om sådant du känner till!”)- Georg Brandes viktiga Hovedstrømninger i det 19:de Aarhundredes Litteratur kom ut 1873-90 och boken om Kierkegaard 1877, Søren Kierkegaard, således 23 år efter S.K.s död.Det är en ypperlig bok, som inte åldrats ett dugg. Frisk och spänstig prosa. Och ett klart och nyanserat omdöme om Kierkegaard. ( Brandes har ju skrivit verk om historiska personer som Julius Caesar och Francois Voltaire ( - i vardera två band, sammantagna 2000 sidor…….) 1877 höll Georg Brandes också en föreläsning om Kierkegaard i en fullsatt aula på Uppsala universitet. I församlingen var den svenske teologen prof. Waldemar Rudin närvarande, - R. , som blev den förste i Sverige att skriva en bok om Sören Kierkegaard., mer entusiastisk över honom än vad Brandes var, ja , faktiskt mycket entusiastisk. - Rudins bok har titeln Sören Kierkegaards person och författarskap (1880) och är en hyllning till dansken .Den är också en sann kristligt stridandes handling,- i mycket helt enkelt mot Brandes….. samt en god, förklarande bok av en god skribent , skriven när S.K. s efterlämnade Papirer så smått började ges ut: de gavs sannerligen ut i små portioner, för att inte stöta någon ännu levande samtida med S.K.. Men det kierkegaardska angreppet på Andersen sågs av Brandes som det kanske enda spåret av friskhet hos S. Kierkegaard. Brandes skulle alltså varken se författarskapet eller angreppet på den danska statskyrkan som ”friskt”, men beundrade, som sagts ovan , ändå alltid , det bör understrykas, S.K. stort. – Brandes kunde i sin skrift yttra om S.K. att denne hade ”en själ utan sol, som aldrig sett det verkliga livet”, att han var ”en tänkare med inflammerade tankar, en född jesuit ”(s.85) , men, återigen , som jag antytt , Brandes inställning var - som oraklers vanligen är - dubbel. Brandes var livet igenom bunden i en genomgående fascination över Kierkegaards verk ( ”Sören Kierkegaard var för mig i en mening den ende.”, skrev Georg Brandes sent i livet. ) över dess bredd o. musikaliska stil , och betecknande och intressant är , att Brandes – som brevväxlade med halva västeuropa - i ett brev till Fr. Nietzsche (!) skrev , att Søren Kierkegaard måhända var tidens störste psykologiskt seende författare! ( Det var till Brandes som August Strindberg – för att varna Brandes , angående Nietzsches psykiska hälsa - i sin tur skulle komma att skicka de märkliga brev, som Nietzsche skrivit till Strindberg, där N. bl.a. i ett av dem undertecknar med namnet : ”GUD” med majuskler. Breven köptes av greve Mörner. ) Nietzsche skulle ju senare i sin tur komma att hävda, att det var Fjodor Dostojevskij, - eller han själv….., som kunde pretendera på en sådan upphöjd plats som ”tidens störste psykologiskt seende författare”.) Brandes om Kierkegaards recension av H.C.Andersen: ” Grundtanken i Andersens Roman havde ramt Kierkegaard paa et afgørende Punkt i hans eget tankeliv, havde harmet ham naesten personligt ved at ophidse noget af det bedste hos ham, det var den Laere som Andersen havde lavet om Geniet, en Uvirksomhedslaere, at Geniet behövde Pleje, kaerlige Omgivelser , en vis lunken Varme for at saette Frugt, og at det uden denne Understøttelse vilde eller maatte gaa til Grunde.” Kierkegaard kände sig överlägsen H.C.Andersen på alla plan,- förstår man - även som fantasimänniska. Och definitivt kände han sig annorlunda, och anmärkte med sin vanliga kvickhet (”kvickhetsdjävul”, som han själv sa ), den kvickhet som i förening med hans litterära begåvning och skarpsynta människoblick samt det starkt utvecklade logiska sinnet förde honom så långt , så unikt långt fram i litteraturens förmak: ”Se Andersen, han kan fortaelle Eventyret om Lykkens Kalosker, men jeg kan fortaelle eventyret om Skoen, der trykker.”( Det är svårt att se S.K. som en ”elak människa”, men väl en människa som - av otålighet – och medveten om sin oerhörda begåvning, inte kan hålla inne med ibland sårande kvickheter .”kvickhetsdjävulen”.) Att Brandes skulle ha rätt i att Andersens roman skulle ha träffat S.K. på något sätt , kan jag både tro och inte tro. Den passivitet, romantiska ödestro m.m. som präglar Andersen finns inte hos S.K. (- Bruno Bettelheim skriver i sin klassiska Sagans förtrollande värld (The Uses of Enchantment,The Meaning and Importance of fairy tales, (1975)) om Andersens sagor, att många av dem är skrivna för vuxna,- att myter brukar sluta tragiskt, sagor lyckligt, att Andersens Flickan med svavelstickorna knappast kan trösta någon på ett friskt sätt, att Den fula ankungen är en historia präglad av fatalism, medan han, som exempel på en god saga, nämner Snödrottningen som en riktig saga , en moralisk sådan dessutom.s.47,128.)---S.K. beskriver också i Af en endnu Lefvendes Papirer på sid.52. ”hele Andersens Passivitets-Theorie”, med ett jättelikt citat, kanske det längsta i hela hans författarskap ( c:a 35 rader ) ur Lykke-Per. H.C.Andersens beskrivning av händelserna i kontroversen med S.K. är minst sagt förbluffande: ” Romanen ”Kun en Spillemand” opfyldte en kort Tid en af vort Lands unge, høitbegavede Maend, det var Søren Kierkegaard; paa Gaden, hvor vi mødtes, sagde han mig, at han vilde skrive en Critik over den, og at jeg vilde vist blive mere tilfreds med den, end de tidligere, thi, indrømmede han, man opfattede mig ganske urigtigt! – der gik lang Tid hen, han laeste Bogen om igjen, og det første gode indtryk udviskedes; og jeg maa troe, at jo alvorligere han dröftede Digtningen, des feilfuldere blev den, og da Critiken kom, kunde jeg ikke vaere glad af den; den kom som en heel Bog; den første, troer jeg, Kierkegaard skrev, noget besvaerlig at laese, med den hegelske Tunghed i Udtrykkene; man sagte ogsaa i Spøg, at kun Kierkegaard og Andersen havde laest Bogen ud; det var ”Af en endnu Levendes Papirer”. Jeg fik dengang det ud af den, at jeg var ingen Digter, men en digterisk Figur, der var løben ud af min Gruppe, og at det var en tilkommende Digter givet at stille mig ind i den, eller at benytte mig som Figur i en Digtning, hvori han skabte mit Supplement! Senere forstod jeg bedre denne Forfatter, der i min Fremskriden er kommen mig imøde med Venlighed og Skjønsomhed.” Hur avväpnande - i sin enormt djupa falskhet - är icke denna passus ur en av Andersens självbiografier ( Mit Livs Eventyr,1855. ). Andersen skrev t.o.m. till Kierkegaard o. tackade för det exemplar av S.K.s bok, som denne hade skickat till Andersen. (S.K. skickade gärna böcker till känt folk.) Fullt så älsklig var dock inte Andersen i romanen At vaere eller icke vaere (1858), där den kvinnliga huvudpersonen tar avstånd från Kierkegaard : ” Ham, mangen dannekvinde med sypigeånd siger at forstå … hun beundrede den begavede, men blev traet af at kravle over sprogets brolaegning til tankens tempel; vejen var hende saa lang, og det grønne hun fandt var ikke friskt fremskudt”. Sålunda - och på detta sätt dömde i alla fall Andersen , - efter S.K.s död ! – till slut fegt ut sin landsman. Låt oss – men bara i monologismens intresse - stanna upp något vid Andersen. Ett par år efter Kun en Spillemand och Kierkegaards ”recension”, där K. faktiskt uppmanar Andersen att istället företa resor med diligens o. rapportera från dem, ( jfr. I Sverrig (1851) – sv.övers. Resa i Sverige- - m.mängder av andra reseskildringar.) närmare bestämt 1833-34 företar sig Andersen en lång utlandsresa som kunglig stipendiat, men, eftersom resor är farliga saker, (och A. dessutom är ängslig för stort och smått :han hade under huvudkudden en lapp där det stod ”Jag är bara skendöd.”, eftersom han var rädd att bli levande begravd……Ungefär som det engelska upplysningsoraklet, encyklopedisten Samuel Johnson hade en låda med kedjor vid sängen, så att man kunde fängsla honom om han blev galen. ” Förnuftets boja är skör.”, som han sade…….) så skriver han före avresan en Levnedsbog, som han lämnar i förvar hos en vän tills han ( förhoppningsvis) skall återvända till Danmark. ( Andersen företog inte mindre än 29 utlandsresor, och skrev utmärkta reseskildringar.”Først på rejse bliver Livet rigt og levende, man naerer sig ikke som Pelikanen af sit eget Blod, men af den store Naturs”. På en resa i England 1847 möter han, blir vän med och umgås med och tröttar ut Charles Dickens, som han också återsåg tio år senare på en ny resa. I England skrev han kontrakt med en förläggare ang. romanen De to Baronesser, som utkom på engelska innan den utkom på danska, med stor framgång. Andersen var alltså känd och publicerad och uppskattad i utlandet långt före Kierkegaard.) Utan tvivel är Kierkegaards kritik nedgörande: ” Føie vi nu hertil den Fristelse til at producere, istedetfor atudvikle sig selv, til at skjule en inre Tomhet under brogede Billeder,/…/”(s.32)o.s.v. - Liksom Kierkegaard blir Andersen av pöbeln hånad för sitt yttre. - När Andersen återvänder hämtar han sin deponerade levnedsbogen hos släkten Collin och denna publiceras först postumt långt senare (1926). Den lästes således aldrig av Sören Kierkegaard. Den börjar, i fåfänga, dock så här, -inte utan talang-, och detta är inledningen in extenso: ” HVEM jeg har seet og talt med en enkelt Gang, dens Ansigt husker jeg siden tydeligt, jeg har fuldkomment Speilbillidet i mig, derimod, min eget Ansigt, skjont vor Herrre og alle Folk veed at jeg speiler mig tidt nok, kan jeg slet ikke huske; det samme er ogsaa Tilfaeldet i aandelig Henseende. Jeg troer at have et Begreb, og det endogsaa, et temmelig klart, om de fleste af mine Bekjendteres Characteer, deimod er min egen mig ganske uforklarlig. Jeg nedskriver her, alt hvad min Erindring indgiver mig, om mit Ungdoms Liv, maaskee vil dette for den Fremmende, der staaer udenfor samle sig til et Heelt og opklare, undskylde og tydeliggjore meget i mine Digte, dersom Verden laeser dem efter min Dod. Dag for Dag bliver alt mere og mere Poesie for mig; Poesien traeder ind i mit Liv, og mig synes, at selve Livet er et stort underligt poetisk Digt. Jeg föler at en usynlig, kjaerlig Haand styrer det Hele; at det ikke er blindt Tilfaelde der har fort mig frem, menat et usynligt Fader-Hjaerte har banket for mig! – Har jeg nogen gode Sider, som jeg vist har, er det virkelig slet ikke min Fortjeneste, jeg har ikke kunde handle anderledes, derimod kunde jeg ofte have vaeret starkere og bedre, jeg lader mig alltid henrive af Indtrycket.-” Vad Kierkegaard bl.a. kritiserar Andersen för är att inte ha någon livsåskådning annat än en passiv religiöst färgad fatalism. Andersen beklagade sig över att ha blivit mest berömd för sina sagor, - vilka alls inte var för barn, enl. honom själv. Han hade ju en flytande stil, klart influerad av muntligt berättande. Belysande för detta är också en passage i hans resedagbok från Italien 1846, där A. noterar: ”Skrevet hele Dagen. Øm i Tungen.” Han hade humor, Andersen. 3. Kierkegaards avvägsteori. Andersens avvägar. Kierkegaard har ett stycke i Andersenskriften, där han tar upp ”Andersens Tilfaeldigheder”. 1.) Andersen berättar med/genom en motsättning ett Annat ( skildrar barndomen genom att påpeka hur man ser på den som vuxen ), 2.) Genom likhet med ett Annat, en by i Danmark är som en by i Italien,( när man ändå inget vet om den italienska byn )….. 3.) Andersen berättar med Tillfälligheter. (S.K.S.V.I.s.45.) Jag citerar – eftersom detta har intresse för teorin om monologen och dess avvägar, särskilt för monpunkt 4.punkten vid sidan av, – en stor del av hela denna passage, alltså också betr. faktor 3.: ” Inden jeg imidlertid gaaer over til den speciellere Omtale af ”Kun en Spillemand”, maa jeg udbede mig Laeserens Opmaerksomhed for en Rubrik endnu, den jeg helst vilde overskrive ”Andersens Tilfaeldigheder”, ikke som om jo ogssaa de to foregaaende Afveie, fra et almindeligere aestetisk Standpunkt iakttagne, maae vise sig som Tilfaeldigheder, men fordi disse staae i et saa vaesentligt Forhold tilhele Andersens Stade/ stadium, uppehållsort/, at de bedst lade sig opfatte i dette Forhold, og derved ogsaa afgive den behorige Relativtet, inden for hvilken jeg vel med Rette som Tilfaeldigheder vil kunde beskrive den hele Underskov af forstyrrende Bemaerkninger, der for den blot nogenlunde opmaerksamme Laeser af Andersens Romaner gjor Veien i dem ufremkommelig, siger og skriver ufremkommelig; idet det gaaer Andersens Romaner som med andre Fabriksprodukter, at de for de mikroskopiske Iakttagelser ikke vinde, men bestandig tabe. Jeg sigter ikk herved til, hvad man strikte kunde kalde Episoder; thi dette Punkt har vaeret gjenstand for Andersens Drøftelse og behover alltsaa ikke videre omtales, og er paa sit Sted i det Foregaaende bleven berørt; jeg sigter ikke herved til, hvad man ogsaa kunde henregne til Episoder, en Opstilling af en eller anden Enkelhed, blot for at forhale Tiden, som det synes, da denne ligesaa lidet traeder i nogetsomhelst dybere organisk Forhold til Hovedpersonen, som det ogsaa er blottet for al elastisk Kraft til, ligesom i et Nu ved et Tryk paa den skjulte Fiaeder, at staae for os, og desaarsag blot har det ubehagelige, at man uvilkaarlig kommer at aenke paa en hemmelig Protokol af Døgn-Iakttagelser:- men til den – ved Digteren Andersens Misforhold til sin Person ogtil det for en Roman-Digter nödvendige Fond af Kundskaber – betingede Usikkerhed, betingede Rysten paa Haanden, som gjör at hans Pen ikke blot slaaer Klatter, men ogsaa slaaer Sladder, og som udmaerker hans Stiil til den Grad, at den derved bliver vanskelig at eftergjøre.”(ss.45-46.) ” Inden jeg gaaer over til at beskrive det andet Misforhold, som jeg vil betegne som det tilfaelidige Viden, viljeg gjore opmaerksom paa, at der gives et Stadium af ilfaelidigheder, som maaske passende kunde danne Overgangenfra det Foregaaende, det er: tilfaeldige Idée-Associationer, idet disse saavel kunne opfattes fra Personlighedens Side, idet denne ses som den, der ikke har Magt over sine Tanker, deels fra Tankegjenstandens Side, idet denne sees som den, der paa en oprørsk Maade behaersker Personen. Herfraa kunne vi nu gaae over til at omtale hans tilfaeldige Viden. Denne Masse af Kundskaber nemlig, som Andersen efterhanden har ehrhvervet sig, har lidt efter lidt sammanrottet sig mod ham og begyndt paa en Revolution, hvilket har givet Anledning til, at Andersen har maattet istedenfor fra sit Digterstade at bestemme, hvad der skal med eller ikke, indrømme denne en raadgivende Stemme, hvilket denne naturligviis blot har anseet som Intitiativet til at constituere sig selv som den souveraigne Magt og gjøre Andersen til sin Befuldmaegtigede, som efter Ordre anbringer dens enkelte Bestandsdele paa Prent.”(s.48-49.) Man kommer här att tänka på bekantskapen mellan Andersen och Dickens, både personen Dickens och Dickens böcker, där den obetydliga detaljen just visar sig vara skenbart obetydlig och, - analogt med resonemanget i det sist anförda stycket av S.K. – där detaljen tar över berättelsen. Jfr.kap.5 i G.K.Chestertons bokom Dickens ( Charles Dickens,1946), där det framhålls hur Dickens kunde låta upp till sex berättelser samtidigt löpa i sina romaner, hur den skenbart obetydliga lilla detaljen (, ofta en biperson ,) växte till huvudsak i berättelsen. ( jfr. G. Orwells fina essä om D. ). Det är givetvis inga exakta paralleller. Men vi söker inga sådana heller. Vad som intresserar här är närmast uppslag till terminologi. Vi finner nämligen en stark tendens hos Kierkegaard själv att avvika från ämnet, men, - och detta har understrukits av många, bl.a. av Hjalmar Helweg - , han tappar aldrig tråden. ( I alla S.K.s skrifter har H. funnit ett, - ett enda ställe - , där det , för lekmannen ( psykiatern ) H. ,brister i logiken. ) Tendensen att avvika är starkast i början av författarskapet och fyller en märklig och viktig funktion, vilken inte uttömmande kan beskrivas här. S.Kierkegaards mer än excellenta förmåga till en avancerade litteraturkritik är ju uppenbar för alla . Men en så kritisk kritiker som S.K. hade förmodligen aldrig gjort någon publik lycka – eller överhuvudtaget fått bli kvar inom det kulturella ”mittfältsspelarna”. Utmärkande för S.K. stil är en slags febrig sömngångaraktig säkerhet, - en återhållen hetsighet. Ett hastigt lugn. En otålig tålighet.En entusiasm med mänsklig blick. En förtrolig oro. En tålig otålighet. Denna stil äger den nödvändiga konstansen och spänningsfullheten, som i kombination med rytmiken gör en del av den store författaren. S.Kierkegaard är irriterad över Andersens avvägar. Och de är riktningsmonologiskt inga avvägar ifrån monologen, men små taktiska tricks för att rikta ytterligare ljus över berättelsen.( Kafka kunde göra liknande.) . Minnen AV S.K. som person: Sören Kierkegaards privatsekreterare. cand. Israel Levin skriver i sina memoarer: ”Den, der vil behandle S.K.s Liv, skal tage sig i agt for at han ikke braender sig, saa fuldt af Modsaettninger er det, saa vanskeligt er det at traenge til bunds i denne Character. Han omtaler meget dobbelt Reflection; al hans Tanke var mere end syvdobbelt Reflection. Han kaempede for at blive sig selv klar, men han jogdes af alle mulige Stemninger og var et saadant Stemningsmenneske, at han ofte har anfort usande Ting foregoglende sig at det var Sandhed. /…/ Overhovedet levede han i Indbildninger og tomme Reflectioner, som greb enhver Ting og omsatte den paa alle Maader, besaa den fra alle Sider og reflecterede.” ( Ur Erindringer om S.K. ) ( min kurs.) Det kan vara värt att minnas, även om Israel Levin kom att ställa sig som aktiv motståndare till S. Kierkegaard i den kommande kyrkostriden, och således inte kan ses som opartisk !…..”syvdobbelt Reflection”!…… En ung man, Anders Westergaard , som senare i livet blev poliskonstapel, var länge Kierkegaards betjänt ( tills 1848) och berättade för en E. Schiødte om ,att han en gång hade frågat S.K. till råds i den stora livsfrågan: ”Engang spurgte W. ham om, om han ikke som lærd Mand kunde bibringe ham en fuldkommen Overbeviisning og Forvisning om Sjælens Udødelighed. Dette vilde gleade ham og berolige ham meget. K. svarede, at i saadanne Punkter vare vi alle lige uvidende; man maatte væølge mellem det Ene og det Andet; saa kom der en Overbeviisning, eftersom Valget var.” ( Ur Erindringer om S.K.,s. 30 ) Kierkegaard gav här Westergaard det beskedet att det var den transcendentala viljan, den inre attityden, som hade den säkra konsekvensen i detta fall. Till vilken verkan det nu hade i Westergaards liv. Om S. Kierkgaards yttre: ” På gaden, på volden har jeg som så mangen i Kobenhavn jaevnligt stodt paa ham i de dage da han, efter lagt plan, lod sit personlige liv modarbejde sine skrifter. Han fik mig da under armen, såfremt han eller icke havde anden brug for sin tid; mens han gik, udtaenkte han naevnlig i hovedet ord til andet, det han siden ned skrev. Hvor det kunde mylre fraem af ham, snart med dybsindige tanker, snart med vittige indfald!” ( Friedrich Hammerich, ur Et Levnedslob,(1882). H. Var dansk teologi o. historiker, - läste teologi samtidigt med S.K. i Kbnmn. ) ” K. liknade nästan en karikatyr. Under den neddragna, bredbrättade hatten såg man det stora huvudet med det kraftiga svartbruna håret, de blå uttrycksafulla ögonen mot en gulblek ansiktfärg och infallna kinder, med många djupa rynkor nedår kinderna omkring en mun , som talade om den än teg. Han bar alltid huvudet lite på sned . Ryggen var lite krum. Under armen hade han spatserkäppen eller paraplyn. Den bruna rocken var tätt och stramt knäppt kring den magra kroppen. De svaga benen tycktes bara osäkert bära sin börda, men länge höll de att bära honom fråm studerkammaren uti den friska luften, där han tog sitt ”människobad”.---” ( P.Chr. Zahle, en med S.K. samtida. ) ”Han isolerade sig från allt och alla, rastlöst vandrande fram och tillbaka i sin lägenhet som ett djur i bur, med alla ljus tända, upprymd och förkrossad på en gång,/…./.” ( J.Danstrup om S.Kierkegaard i Danmarks Historia II,s.110.) ”Man föds inte som kristen. Man blir det.” ( Tertullianus´Apologi. - Tertullianus,f.120 e.Kr.) [ ”Det har aldrig funnits någon kristen.” ( Fr.Nietzsche, i Anti.Krist, 1888.) ] ” Gud välsigne Dig!- Måtte det gå Dig väl!” ( Kierkegaards trolovade Regine Olsen, i replik 1855 när de passerar varandra på gatan efter förlovningen för länge sedan är bruten och förhållandet har upphört, när Regine sedan länge varit Fru Schlegel, högreståndsfru, men barnlös. Regine levde ända till 1904. ) ---------------------- 4. ”Disputatsen”. Om Begrebet Ironi. Det skulle dock dröja 10 år innan den högt begåvade S. Kierkegaard avlade sin teologiska ämbetsexamen ( den 3 juli 1840 )efter ett ha genomgått den vanliga studiegången vid Köpenhamns Universitet.: ( Utbildningen omfattade skriftlig och muntlig examen på latin i teoretisk och praktisk filosofi , hebreisk och grekisk exeges, teologins teoretiska, resp. praktiska del, kristlig moral och religionshistoria. Prov-predikan hölls i samband med ämbetsprövningen.) och 11 år till han erövrade magister ( nuv.doktors -)graden ( den 29 sept.1841). Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn till Sokrates.Titeln är kommenterad av.Paul de Man:” Det är en ironisk titel, ty ironi är inte ett begrepp.”. Här har Paul de Man dock fel. Däremot är det fullt i sin ordning att kritisera en människa som menar att någon ”uttrycker sig i ironiska termer”, ty några ironiska termer finns verkligen inte. Ironi är ett förhållande, men som förhållande en företeelse som kan betecknas med ett begrepp. Således kan man skriva om begreppet ironi – från grek: eironeia = förställning - för att se vad som döljer sig bakom användningen av det liksom man skulle kunna tänka sig en titel med detta utseende:” Om dialektik.”. Det märkliga med den stora fördröjningen i tid har samband med ett flertal faktorer i S.K.s liv: S.K. tvivel på sin tro, sin hälsa, sina möjligheter att leva ett vanligt liv och sin vilja till detta - sådant här är naturligtvis rena spekulationer, men det är troligt att det är nära vad som verkligen försiggick i S.K.s huvud då !, vi kan ju konsultera den Dagbog , som S.K.,- som jag ovan anmärkt -, skrev för eftervärlden, - ty nästan allt han skrev verkar i mycket vara skrivet för de, som skulle läsa honom efter hans död - , och näppeligen annat än monologiskt för samtiden – detta är kanske ett utslag av genuin generositet, - och står i kontrast till Franz Kafkas sista önskan om att man skulle bränna allt!…) Fördröjningen i karriären kan också ha att göra med det komplicerade förhållandet till fadern och kontroverser med denne, den gamle klädesgrossisten som dog 1838, - då S.K. uppenbarligen började leva….. Dittills hade han fört ett oregelbundet halvliv, en orientering i olika miljöer,- funderat på att bli jurist eller romanförfattare - inte varit så mycket slarver som spelat slarver och ”dandy”. Han undervisade dock i Latin på Borgerdydsskolen (!)1837-38-. Det ”förställande” livet skulle han komma att fullfölja nästan hela sitt liv. Han – innnerlighetens apostel….- spelade obekymrad, men i sinnet bodde – om man får tro honom själv, och i detta fallet finns ingen anledning till något annat – förtvivlan. Så var han under hektiska arbetsperioder senare – vid tiden för skrivandet av Enten-Eller - noggrann med att då och då ge sig ut och strosa, gå på teatern, sitta på konditori på Østergade och låtsa som om han var det som han ville lura folk att han var, :en rik dagdrivare och slarver. I själva verket var han efter faderns död inte upptagen med något som helst annat, än att skriva! Det bevisas praktiskt taget av den mängd böcker han utgav , och av kvalitén på dessa…. S.K. hade , enligt Dagboken, en stark religiös upplevelse den 19 maj 1838. ”En ubeskrivelig Glaede”(Pap.II A 228). Annars var hans intressen under ungdomstiden – i all sundhet - inte direkt centrerade kring religionen. Men i dagböckerna kan man spåra det ständiga tungsinnet. Han finner alltid sig själv sorgsen, oändligt sorgsen, - särskilt i sällskap! Det lyser igenom en konstant depression,- den depression, som han så småningom (förtvivlat) lärde sig att hålla på en armlängds avstånd livet igenom med hjälp av en penna och ett tålamod, han lärt sig av nödtvång . Det är svårt att förstå hur den i grunden så otålige S.K. kunde bemästra sig själv i så hög grad som han kunde. ( Han tackar själv Gud för det….) Ämnet för magisteravhandlingen är ju i många avseenden intressant. Ironien och förhållandet till antiken (Sokrates) och till samtiden o. dess filosofi, romantikens historie och konstfilosofi. Ironien och förhållandet till - tidens store - G.W.F.Hegels filosofi. Ironien i förhållande till S.K. själv. Ironien som historiskt fenomen ( i förhållande främst till Hegels historiefilosofi.). Frågan om vem Sokrates egentligen var (- S.K.s tendens till identifikation med Sokrates- .) – Kierkegaard hade haft en kännare av antiken som lärare, prof. Poul Martin Möller ( 1794-1838) ( mest känd för den fina klassikern En dansk students eventyr ) - och frågan om vad det innebär att vara någon. Sokrates indirekta metod – delvis genomförd genom ironi .( Vad som skulle bli S.K.s metod : att icke säga direkt.) Sokrates ställning i det grekiska samhället, och det eventuellt rättvisa i domen mot honom. o.s.v. - Sokrates och Kristus. Den väsentliga likheten mellan Sokrates och Kristus är enl. Kierkegaard:….skillnaden. ( Begr. Ironi.s.63 .Tes nr.I av XV.: Similitudo Christum inter et Soctratem in dissimilitudeine praecipue est posita. – Kanske exekverade Kierkegaard dessa paradoxer inspirerade av Hegels på ett liknande sätt framställda teser till en av sina avhandlingar. De kunde inte ha formulerats bättre ens av J.Derrida……) ( Sören Kierkegaard liksom Franz Kafka var födda mitt i borgerligheten ( men hade båda fäder som kom från bondeklassen, - eller rent av närmast trälarna – Michael Kierkegaard som fårvaktarpojke och Hermann Kafka som fattigt jordbrukarbarn, han som ibland stolt visade upp sina i barndomen i bärande av koscherkött frostskadade fötter för sina fyra bortskämda barn i det trygga hemmet i Prag.) . I Gjentagelsen (1843) beskriver S.Kierkegaard gjentagelsen, upprepningen som det sanna, som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också……Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps moder, - det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra baklänges …. ( erinringen i sig är ju en baklängesaktivitet, som bekant…) Men boken är mångdubbel. Kierkegaard ger sig här in på en speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, - påverkad som ahn på denna tid ännu var av Hegel -, som något på senare tid är utredd i boken En ironisk historia (2003) av Jens Holmgaard . Gjentagelsens kategori spelar nämligen på en dubbelhet ( där S.K. använder en hegeliansk …sic!…..ordlek ) i uttrycket ”gjentagelse”, ty det handlar om att upprepa en andra gång och/eller att, om man har tur och förtröstan, ”ta alt igjen”, få allt tillbaka.(!!!) ( Jfr. även Henri-Bernard Vergote, Sens et répetition,(1982)). Så är ”gjentagelsen” en parallellkategori till ”oändlighetens dubbelrörelse”, vilken är: att vinna allt genom att förlora det , - som beskrives i den samma år utgivna Frygt og Baeven. ( I Holmgaards bok spelar förresten också Friedrich Nietzsche (1844-1900) en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, professorsåren, innan han blev den konvalecentförfattare, som - likt Kafka och Kierkegaard - , sökte upprätthålla sin hälsa så länge det gick genom ivrigt promenerande, - Nietzsche hade ju blivit sjuk i samband med sitt deltagande i fransk-tyska kriget 1870 -… Emellertid,: ur den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om histortiens nytta och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av den ovannämnde David Strauss ( 1873) och ett tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bayreuth (1876) ….) citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen: ”Det är ett under: ögonblicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer dock som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, flyger iväg – och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans sköte.”- Nietzsche. ) S.K. tog avstånd från den egendomliga ”objektiva” cirkulära historie- och själsfilosofi som Hegel framställde – i alla fall från och med Enten-Eller. Han tycks nämligen själv ansett sig vara något hegelian i sin magisteravhandling, - och han släppte aldrig riktigt sin beundran för Hegels reflexionskraft,- och han tycks alltid glad när han polemiserar mot – den redan länge avlidne – Hegel, - han tyckte att hans egen reflexionskraft nog var i klass med dennes. Men sedan utnämnde han sig själv till tidens korrektiv. S.K.: ” Middelmaadighed, som just er det forargelige, den farligste af alle Djaevle-Besaettelser, fjernest fra at kunne helbredes.” Apropos naturen av Hegels arbeten, - formen är lika med innehållet -, :hur i all sin dar kunde då Hegel, professor i Berlin , ta emot den danske professorn och kulturdomaren i Köpenhamn , prof. J.L.Heiberg, som i droskvagnen på vägen från Kiel till Berlin läst Logik der Wissenschaft I, och på dennes frågor svara på vad han faktiskt menade med sin filosofi , hur ”systemet” egentligen såg ut , hur allting förhöll sig ? ( Prof. Heiberg måtte ha varit ett snille på att umgås. Den som ändå hade fått vara med , lyssnande till detta samtal!!!!…… ) J.L.Heiberg var den ledande kulturpersonligheten, en småkung, i Köpenhamn på S.Kierkegaards tid, och ledde en liten krets av filosofi- och teaterintresserad elit, ( - hans hustru Köpenhamns stora skönhet och en mycket populär aktris ) till vilken S.K. förgäves i början av sin karriär försökte få tillträde, men mot vilken han senare desto värre polemiserade. Han kom dock sedermera att skriva en positiv bok till fru Heiberg, Krisen og en Krise i en Skeuspillerindes Liv, (1848), om Fru Johanne Luise Heibergs (f. Paetges) – eftersom hon har samma initialer som sin man ,kom ofta uttrycket ”Fru Heiberg” att dominera i litteraturen - tolkning av Julia i Romeo och Julia, - en i förhållande till hans övriga verk obetydlig bok, utgiven för att hedra Fru H. och …..reta Herr Heiberg., ( som hade retat sig på S.K. sedan Enten-Eller kom ut, - varför visste aldrig S.K..) J.L. Heiberg skrev både tyngre och lättare litteratur. En bok om Hegels filosofi , Den speculative Logik (1832) ,samt mängder av föredrag, böcker i skilda ämnen, ( bl.a. en bok om Carl Michael Bellman som dityrambiker,) samt ett flertal mycket enkla, populära, korta vaudeviller ( bl.a. en , av Kierkegaard kommenterad bagatell, Recencenten og Dyret. Handlingen utspelar sig i Dyrehaven i Köpenhamn , och djuret som visas i ett litet tält av den panke recensenten är en liten …. skalbagge, en liten insekt med fem ben. - Kierkegaard var på teatern nästan varje kväll. ). Heiberg , den receptive , gjorde också det något , som antagligen hade varit nyttigt även för Kierkegaard: han breddade sig till naturvetenskapliga studier, särskilt astronomi, något K. retades offentligt i pressen med honom för, när Heiberg hade beslutat sig för att inte släppa in den något besvärlige unge Mag. Artium Kierkegaard i den innersta kulturkretsen i Köpenhamn. Vi återkommer till Heiberg. Framförallt var det Hegels historiefilosofi som Kierkegaard satte sig in i, ( jfr. Thulstrups utredning….)och även dennes filosofihistoria,- i bl a. Philosophie der Geschichte ( utg. post.1837), där Hegel förklarar att världshistoriens gång är präglad av nödvändighet och där han förklarar ,att:” bara i de förändringar, som försiggår på ett andligt plan, åstadkommes något nytt.”(s.105.) För Hegel är ironien ett dialektiskt negativt moment, och just därför, såsom negativitet, - ett nyckelord i dialektiken -, insatt i hans logik är den ett pådrivande element ( i världshistoriens ”Welt-Geist”såväl som hos ”tanken” hos filosofen, d.v.s. hos Hegel själv, ty för Hegel var filosofin identisk med honom själv. Hegels filosofi är såtillvida dubbeltydig. I den stora utvecklingen av tanken nåddes slutpunkten i Hegels egna verk. ( Hegel ( och Marx ) utmanas ju av Adorno , i hans Negative Dialektik,(1966) på ett så radikalt sätt att dåvarande östtyska filosofer ”gick i taket ”, t.ex.Igor S. Narski i Die Anmassung der negativen Philosophie Theodor Adornos (Berlin 1975) , där Narski med upphetsning kritiserar A. för dennes förvanskningav negationens kategori , i det att A. skall ha gett negationen ”en alltförstörande, ytterst nihilistisk och pessimistisk betydelse” (ib.s.9.), att den filosofiska Tanken var här vid sin slutpunkt. Marx berömda ord om Hegel kan förtjäna att citeras. Marx i förordet till andra uppl av Das Kapital,(1873), (band I. s.27.) - i kommentar till en anonym recension av första upplagen : ”Min dialektiska metod är i sina grunddrag inte skild från Hegels, utan dess kompletta motsats. För Hegel är tankeprocessen, som han under namnet Idé förvandlar till ett självständigt Subjekt, det verkligas Demiurg, som bildar det yttre framträdandet. Hos mig här det omvänt det Ideella inget annat än det i människohuvudet omsatta och översatta Materiella. Den mystifierande sidan av den hegelska Dialektiken har jag kritiserat för nästan 30 år sedan vid en tid, då den nästan var dagsmode. Men just , när jag utarbetade första delen av Das Kapital , så fann det förtretliga, hädande medelmåttiga epigoneri vilket nu för ordet i det bildade Tyskland, ett stort nöje i att behandla Hegel, som den modige Moses Mendelsohn på Lessings tid behandlat Spinoza,- nämligen som ”en död hund”. Jag bekände mig därför ofta som elev till denne store tänkare, och koketterade här och där i kapitlet över värdeteorin med det för honom säregna uttyrckssättet. Mystifikationen, vilken Dialektiken råkat ut för i Hegels händer, förhindrar på intet vis, att han har framställt dess allmänna rörelseformer i huvudsak på ett omfattande och medvetet sätt. Den står hos honom på huvudet. Man måste vända på den (/ sie umstülpen/ ), för att frigöra den rationella kärnan ur det mystiska höljet. I sin mystifierande form blev Dialektiken tyskt mode, eftersom den tycktes förklara det bestående. I sin rationella gestalt är den en förargelse och styggelse för borgarna och deras doktrinära språkrör, eftersom den i sin positiva förståelse av det bestående samtidigt innesluter även förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, varje form i förändringens flöde, och alltså också uppfattar dess förgängliga sida, inte låter sig imponera av något, och då i sitt väsen är kritisk och revolutionär.” ( Marx,s.27-28.) (Avdelning Kuriosa: Vid en förfrågan från Fr. Engels sida om Marx ville precisera vad han menade själv med ”dialektik”, svarade Marx att det kunde han skriva på en enda sida, och skulle också göra det. Av någon, för alla obekant anledning, blev detta inte gjort……. ) -; I Das Kapital förekommmer även den hegelianska idén om kvantitetens omslag till kvalitet , som när en näringsidkares eget minimikapital överskrider den gräns som gör honom till kapitalist, - också bl.a. med exempel hämtade från kemin, när ett ämne övergår i ett annat på detta sätt,(s.327.)- något som påminnner om vad Engels i sin tur sysslade mycket med i Dialectics of Nature,(1927), -publ.postumt.- Engels dog (ju) 1895. Manuset – delar av det - sändes av dess innehavare, den tyske revisionisten E. Bernstein till A. Einstein 1824, som förordade en publicering…….) ----------------------------------------- Historiefilosofin, det världshistoriska perspektivet, samt religionens inkorporerande inom Systemet, var de två faktorer som retade upp Kierkegaard mest beträffande Hegel. Ändå var S.K. än mer hätsk mot hegelianerna,bl.a. den energiske prof. Hans Lassen Martensen, ( 1837 teol.lic på en avhandl. på lat. om Självmedvetandets autonomi.,senare känd för Den christelige dogmatik,1849.) Dessa som gick under den något anonyma beteckningen -”dom”, och som pretenderade på, - utan att eg. ha förstått Hegels verk, enl. S.K.i hans envetna polemik, -att gå ”utöver Hegel”. ( Häri inbegreps Heiberg.) Liksom romantikerna en gång strävat att gå ut över Kant. Kierkegaard valde en helt originell angreppspunkt. Framför allt valde S.K. att inte skapa ett ”system”. Hegels filosofi är en ontologi , är snarare läran om VARAT och varats konstruktion, i en serie verk präglade av determinism, verk utvecklade med en metod, den dialektiska, där Hegel genom att ställa in begreppen i ett sinnrikt systematiskt schema , in i en metod – Hegel understryker titt och tätt i sina skrifter vetenskaplighetens värde och närvaro - skapar en bild av Andens, d.v.s. världens och tillika individens, utveckling, som en parallell .- Filosofin kan icke förutspå, den bild som Hegel ger är av det som har varit , en uppsummering av en totalitet, - Filosofin, Minervas uggla, ” die Uele des Minerva”, flyger i skymningen, som han skriver. Hegels verk fick ett enormt inflytande. ( Ännu i Cambridge på 1890-talet, då B.Russell började sina framgångsrika studier där, fanns gott om hegelianer :” McTaggart var hegelian och på den tiden ung och entusiastisk. Han hade ett stort intellektuellt inflytande på min generation, även om jag i efterhand inte tror att det var något gott sådant.” ( The Auto-biography og Bertrand Russell, 1967. S.60.)-” Moore, var liksom jag, infleuerad av McTaggart, och var för en kort tid hegelian. Men han kom ur detta snabbare än jag och det var till stor del tack vare samtal med honom som ledde mig till att överge både Kant och Hegel.”,(s.61.)- Jfr. i Sverige de föreläsningar som Erik Gustav Geijer höll som historieprofessor i Uppsala om historiens filosofi - ex tempora ( improviserat) - 1841-42, där G. på ett utmärkt klargörande sätt redogör för sin syn på, och sin skepsis inför , Hegels filosofi .Se E.G.Geijers Samlade Skrifter. Suppl.II.ss.122-144.) Filosofins historia är en ibland något makaber blick in i det förflutna. Och man kan fråga sig om den kan skrivas. Men samma fråga kan ställas om all historia, och vi vet , att den allmänt förekommande slutsatsen ändå blir att: den måste skrivas. – ( Vad det innebär att förstå en filosofi? Ty man kan för det första hålla med Adorno om, att det aldrig går att göra en parafras på dennes filosofi. Och att förstå den innebär ju givetvis inte heller att man har memorerat den! För det andra hamnar vi då i det läget, att vi inte kan förstå filosofi på det sättet, att vi förstår den, på G.H. Gadamers vis, som något annat ( Jag återkommer till denna diskussion om ”förståelse”. ), att vi inte kan omformulera en filosofi för oss själva, emedan den då inte längre är den samma, just den filosofi vi avsåg att förstå, utan bara ”min version” av den, där begreppen kan avvika något i sin innebörd och tyngdpunkterna kan vara andra. Det var måhända därför som S.Kierkegaard aldrig presenterade några filosofihistoriska exposéer,- för att han ansåg dem omöjliga, eller möjligen – och mer sannolikt – att han inte var tålmodig nog för historia. S.K. var aldrig historiker men väl historiefilosof ändå. Han läste aldrig historia, - han skapade sin egen bild av antiken t.ex., en bild, som man haft svårt att utrota p.g.a. det övertygande sätt på vilket Kierkegaard beskrev denna. ( se S. Holms bok Graeciteten…och samme mans Graesk religion (1942) ). Man kan här jämföra hur t.ex. filologiprofessorn i Basel, Fr.Nietzsche skapade en självständig bild av antiken något senare. – ) Förståelse som personlig omformulering tycks mig dock vara en utmärkt sak, och invändningarna – när det gäller den rent filosofiska aspekten – vara sofismer. Søren Kierkegaard var alltså tveksam inför Hegels verk innan han ens läst dem ----- Han ogillade, men kunde vid bekantskap med Hegels skrifter ändå inte undgå att både imponeras (!) och influeras (!) av Hegel, - bl.a. av den dialektiska metoden . Detta förhållande upphörde eg. aldrig. - S.Kierkegaard hade respekt för Hegel praktiskt taget livet ut, vad man kan se, åtminstone t.o.m. Philosophiske Smuler, även om han kritiserar Hegel våldsamt….De tycks ha älskat reflexionen på ett likartat sätt. - Det fanns en stark beundran för Hegels ”rena” kapacitet, kraften och vidden, med i bilden, får man förmoda. Icke så, att det var någonting hos Hegel som undgick uppmärksamhet från S.K.s sida. Så var det inte. Så hade alltså S.K. en dubbel inställning till Hegel – S.K. hade många dubbla inställningar ……..- Han beundrade Hegels system i dess ”slutna form”, som ”inbjöd till tystnad”, men höll samtidigt alltså inte alls med i den determinism som denna filosofi innebar. Rummet för den enskilde, den fria viljan, avgörandet och ”den enskilde” fanns ju icke alls där, enl. S.K.!( Vilket ju inte är helt sant.) Så skulle S.K. livet igenom släpa med sig en terminologi som var hegeliansk, även om den oftast inte härrörde från direkta hegelstudier, utan var en frukt av hans läsning av högerhegelianernas ( tyska och danska ) rika produktivitet i artiklar och disputationer. ( Vissa menar dock, att inflytandet var djupare, att Kierkegaard faktiskt aldrig riktigt kom ur det grepp som Hegel ,enligt dessa, skulle ha kopplat på S.K., och till och med – såsom Adorno et consortes - att S.K.s verk är en slags omvänd spegling av Hegels verk. Eller att S.K.omedvetet – och mot sin vilja - rör sig inom dess pärmar.) Det var få bland de högre akademikerna i Köpenhamn som tog ställning klart emot Hegel. Endast två av dem var verkligt betydelsefulla, och de var samtidigt S.K.s lärare vid Köpenhamns universitetet , den ovan nämnde prof. Paul Möller, ”graecitetens lykklige elsker” och prof. J.B. Sibbern, vilka snart, trots åldersskillnaderna blev S.K.s vänner ; Dessa två stod dock relativt ensamma mot heibergarna. -------------------------------------------- Sokrates. När Søren Kierkegaard försvarade sin mag. Avhandling 1841 – för övrigt samma år som Karl Marx lade fram sin doktorsavhandling, vid universitet i Jena , om förhållandet mellan Demokritos och Epikuros naturfilosofier! (se :Franz Mehring, Karl Marx, Geschichte seines Lebens, (1918 ) s.39 ff. – . S.K.s avhandlking, som faktiskt skrevs på danska (!), och icke på latin ( det berodde naturligtvis inte på några bristande latinkunskaper, såsom framgått ovan…… .), vilket var det vanliga , - det skedde efter en unik dispens hos kungen - , behandlar bl.a. Sokrates berömda ironi och hans ” icke-vetande”, ( delvis i replik mot Hegel, vars sokratessyn S.K. inte delade, även om han i stort var hegelian…. ) icke-vetandet, det låtsade, som ju blott i ett avseende sammanhänger med ironien, (- jfr. John Herman Randalls Plato: Dramatist of the Life of Reason,(1970), där ordet ”ironi” förekommer en enda gång på 263 sidor! ) så pekar Kierkegaard på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå ibland hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form av vetande betr. något annat än denna ovetenhet. Sokrates hävdar dock, att det vetandet är mer av en aning …., ”et svagt Spor, en flygtig Antydning af en positiv Viden,/…/.” Sokrates säger i Symposion : ” Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm.”( Jfr. här S.K. I:96 ) Men avhandlingen sträcker sig utöver den sokratiska ironien till den romantiska och romantiken överhuvudtaget, och kan ses – med sin historiska ansats -som ett gåtfullt sidostycke till Hegel. Det har nämligen varit svårt för en del forskare att bestämma sig för om S.K. i denna avhandling är för eller emot Hegel. Jag ger här en mycket kort ,- trol. överflödig - , skiss över S.Kierkegaards magisteravhandling: S.K. börjar med en historisk återblick på källorna , de tre för fattare som skrivit om Sokrates ( denne skrev som bekant icke en enda rad själv ). Det rör sig alltså om Aristofanes , Xenofon och Platon. ----------------------------- a.) Aristofanes´ Sokratesbild är målad av en i verkligheten bitter antagonist, som anklagar Sokrates , via pjäsen, för häderi och för att använda fula diskussionsknep. I slutet av pjäsen sätter borgarna i vrede eld på ”grubbelhuset”. Sokrates sista replik blir ett skrik: ” O, ve mig arme, stackars man, jag blir ju kvävd.” ------ Tes VII. i S.Kierkegaards mag.avhandling Om Begrebet Ironi. lyder:”Aristofanes er i sin skildring av Socrates kommet sandheden meget naer.” Tes II. däremot: ”Den xenophontiske Socrates bliver staaende ved at indpraente det nyttige, han overskrider aldrig erfaringen, naar aldrig til Ideen.” ( Man kan här tänka på, att det finns en tradition ifrån Justinus Martyren (200-talet e.Kr.) som inte ser den judiska eller hedningska visheten som något avgjort skilt från kristendomen. I gnostisk tradition hävdar Justinus att de som levt i enl. med Logos, såsom Sokrates ( Apol.I.s.46.Justinus Martyr, Opera , Parisiis,1615.) , tillkommer namnet ”kristna”.- ) b.) Xenofon. (430-354 f.Kr.) Greken Xenofon var godsägare på Peleponnesos, fältherre och författare, och nära bekant med Sokrates. Efter sin aktiva strid i perserkrigen skrev X. bl.a. Anabasis, en grekisk historia, Hellenika, en roman om perserkungen Kyros, samt – och det är av intresse här – en dialogseirie ”Minnen av Sokrates”,”Memorabilia”.I dennes verk möter vi en ganska medioker och oförarglig , pratsjuk sofist. Xenofon var ute i apologetiskt syfte. Många, alltför många hade retat sig på Sokrates många anarkistiska åsikter. Ty Sokrates satte ändå i alla sammanhang i slutänden individen, inte staten, i centrum. Och det var naturligtvis något hotfullt, även om det handlade om en sjuttioårig gubbe, som vägrade låta sig försvaras av den briljante Lysias…. Sokrates, som ju också kom att avrättas av den grekiska staten. c.) Platon. (427-347 f.Kr.). Platon tillhörde en adelsläkt i Aten. Han blev , efter en tid som boxare,(!) vid 20 års ålder lärjunge till Sokrates. Han brukar sägas vara den västerländska idealismens fader, och hans inflytande kom att sträcka sig mycket långt. S.K. går igenom dialog för dialog, där ironien hos Sokrates gör sig påmind. Inte minst i Apologin, i ….. I avhandlingens andra del ( ss. ) fördjupar sig S.K. i begrepppet och hur den samtida filosofin ( se ovan mitt kap. om detta ) behandlat begreppet o. företeelsen. Även i Stadier paa Livets Vej (1845) finner vi i ”stadiernas rad” även ironien. S.K. beskriver livshållningar ( ett arbete han sysslat med sedan han var tonåring o. som också låg i tidens atmosfär och följde det hegelianska tänkesätt,- jfr, Hegels historiefilosofi, filosofi historia och historiens filosofi och hela Andens utveckling i stadier ,som var så dominant, detta tänkande i ”utvecklingssteg”) och S.K. ställer nu upp följande ”stege”: Vi befinner oss på livets väg inom en sfär som är av en estetisk – etisk – eller religiös karaktär. Kierkegaard överger aldrig denna indelning, utan diskuterar i dessa termer livet igenom. Mellan de tre stadierna finnes övergångsstadier, confinier ,- så står mellan det estetiska o. det etiska ironien, och mellan det etiska o. det religiösa humorn. ( Jfr. S.K.S.V. X:179.) På något sätt hör confinierande samman med att dölja, att dölja att man från estetiker övergått till att bli etiker,- eller gått tillbaka -, men att man ännu inte consoliderat sina ställningar, att man inte är helt säker… Det tycks ibland vara fördelaktigt att betrakta confinierna så, och att det är delvis under en krissituation som man väljer incognitot i confiniet. Vidare är det ju så, att inget confinium är det andra likt: var och en har sin ironi ( mycket beroende på laddningen av ångest m.m. som ligger under ) och en människas humor är icke unik. Confiniet står i samklang med en människas förhistoria, - hur har det föregående stadiet sett ut ? Det kan ligga både stolthet o. feghet bakom att dölja sig, ibland ett nödvändigt värn om integriteten. Ibland är det att dölja sig, t.ex. sin religiositet att inte skylta med den på ett skrytsamt sätt! Religionen är en sak mellan den enskilde och Gud. .s.102f. ) 5. Mag. S.Kierkegaard som person. ”Hans Sjel er derfor i Modsigelse og er Selvmodsigelse. Dersom den ikke var i Modsigelse, var den fortabt i Verdenslivet, dersom den ikke var Selvmodsigelse, var Bevaegelsen umulig. Den skal paa eengang eies og erhverves, den tilhør Verden som en ulovlig Eiendom, den tilhør Gud som sann Eiendom, den tilhører ham selv som Eiendom, det er som den Eiendom, der skal erhverves. Han erhverver da altsaa, hvis han virkelig erhverver, sin Sjel fra Verden, af Gud, ved sig selv.” ( S. Kierkegaard , IV,151. Atten opbyggelige Taler.) ” Det concreteste Indhold, som Selvbevidstheden kan have, er Bevidstheden om sig selv, ikke den rene Selvbevidsthed, men den Selvbevidsthed der er saa concret, at ingen Forfatter, ikke den ordrigeste, ikke den i Fremstillingen maegtigste, nogensinde har formaaet, at beskrive en eneste Saadan medens hvert eneste Menneske er en saadan."” ( S. Kierkegaard VI,224. Begrebet Angest.) ”I alle Hegels Skrifter er det et Afsnit, der handler om den ulyckelige Bevidsthed. Med inderlig Uro og Hjertebanken gaaer man alltid til Læsningen af saadanne Undersøgelser, med Frygt for, at man skal faae for Meget eller for Lidet at vide.” ( S.Kierkegaard, Enten-Eller, I,s.204. ) ”Digteren siger sig jo kun at vaere Digter. Det langt Farligere er, at En, der kun er Digter, ved at vaere som det hedder Praest, giver sig Ud seende af at vaere noget Alvorligere og Sandere end Digteren, og dog kun er Digter. Dette er Hykleri i en anden Grad (Potens). Derfor behøvedes der en Politi-Talent, som, just ved at naevne Ordet, ved at sig sig kun vaere en Digter, kunde komme bag ved alt dette Formummende.” ( S.Kierkegaard, i Øieblikket Nr.7. 1855.) – ------------------ Kierkegaard var ( som vuxen ) lika ointressed av naturvetenskap som han var intresserad av Människan. Stort var hans förakt för mikroskopet och stjärnkikaren!…… - Franz Kafka var däremot hänförd av teknik. Han var faktiskt delägare i en asbestfabrik och skötte hela bokföringen för denna. En viss, tidstypisk fascination över Amerika kan man ju spåra i Amerika, även om fascinationen helt klart är uppblandad med ironi. ( Frihetsgudinnan i New Yorks hamn bär nämligen ett svärd (!)i handen….) Det råder en nästan allmän mening bland filosofer, att S.Kierkegaards kunskaper i filosofi och intresse för filosofi, - den rådande akademiska , - båda var måttliga. Kierkegaard avvisade t.ex. ett erbjudande från kung Christian VIII ( som fattat intresse för S.K. redan som kronprins…) om en personlig professur i etik. S.K. motiverade sig ej tillfredsställande, enbart undflyende , men det är uppenbart, att S.K. ansåg att den filosofiska etiken var ett otillräckligt medel för att handskas med livets problem.Kanske hade S.K. en motvilja mot att låsa sig i en sådan position. Kanske ville han hushålla med sina krafter för viktigare ting. ( Han var ju ekonomiskt oberoende.) Angående Kierkegaards filosofikunskaper, så tror jag att de översteg vad man i allmänhet har haft för sig. Han hade uppenbarligen mycket lätt att ta till sig, och framför allt att utmönstra som vanvettiga, olika filosofiska tankegångar. Christian VIII , Danmarks enväldige kung (d.1848), - brorson till den olycklige Christian VI, som miste sin makt och hustru till sin livmedikus, tysken Struense, på grund av sinnessjukdom - var en begåvad och lärd man, som insåg vikten av att ta råd av kunniga, kloka och begåvade människor. Samtalen mellan kungen och Kierkegaard, som bl.a. rörde sig om vad som är lämpligast för en monark att företa sig i den samtida politiken, - monarkismen var i stora kretsar inte ifrågasatt - lär ha präglats av en viss distans från Kierkegaards sida, som dock lika skickligt lär ha parerats av Christian. – Vi vet inte om Christian hade klart för sig vad Kierkegaards filosofi gick ut på. ( Vem har nu det klart för sig, om det nu ens rör sig om en och om filosofi …… ? ) -----Den lilla udda episoden med Christians hustrus, drottning Caroline Amelies felsägning kan vara värd att berättas: S.K. hade sänt konungen ett exemplar av Enten-Eller och vid en diskussion på Slottet Amalienborg mellan S.K. kungen och drottningen – S.K. kallades ofta upp till den bildningstöstande kungen ( vars favoritintresse var mineralogi, - en vetenskap på modet ) – nämnde drottningen något om att hon noggrant skulle läsa S.K.s bok, som föreföll ytterst intressant, den där boken ”Enten og Eller ”. S.K. log åt felsägningen, sade att det var en tänkvärd titel det också, men tänkte säkert på att den titeln skulle innebära ” Ett ting + ett exklusivt eller konklusivt ”eller” ”, alltså ” A ^ (B?C)?(B^C) ” istället för den egentliga titeln, som ju lyder, - betydligt radikalare i sin innebörd - ”Enten-Eller” med betydelsen ” Ett exklusivt eller ”eller, i normalt tal” Antingen det ena eller det andra, men inte båda.” - ( form.log.uttryckt: ” A? B ^ - A^ B” ). Nu är det ju inte omöjligt , att drottningen genom felsägningen kom sanningen närmare än vad S.K. gjort själv med sin titel på boken. En resa till Jylland. Istället för fåglar, döda människors röster från träden. Sören Kierkegaards Jyllandsresa. Framstående författare brukar resa mycket. Ofta har dom råd till det. Själv reser jag nästan ingenting, men jag skulle alltså, eftersom jag läser mycket, kunna fylla flera hundra, eller tusen, eller tiotusen, sidor med exempel på resor som berömda författare företagit. Det skulle dock inte vara särskilt upplysande eller nöjsamt. Istället inskränker jag mig till att berätta – helt ohistoriskt - något om en författare, och en resa, nämligen den resa till Jylland som filosofen, essäisten och konversatören Kierkegaard företog 1840. Varför reste han, och vad gjorde han under resan och vad blev resultatet? Andligen. Vad kan vi få ut av, att HAN gjorde denna resa? =================================== Sören anträdde förmodligen resan motvilligt, eller åtminstone med blandade känslor. Det finns visserligen inget i de notiser som bevarats i de två anteckningsböcker han medförde på resan, som stöder att han anträdde denna motvilligt. Men så tror jag det närapå var. Ofta reste han inte. Tvärtom. Sören, som rentav hade släktingar i Amerika , företog A.) en resa till Nordsjälland med en utflykt till Kullen samt B.) en resa till Schellings Berlin. Och så C.) denna till Jylland. Och med tanke på hur mycket han fick ut utav Berlinresorna, där bland annat boken Gjentagelsen är överrik på iakttagelser, teorier och reflexioner, så är detta med resan till Jylland och till den by, Saeding, varifrån hans far, Mikael kom, rent av ett mirakel i Kierkegaards liv. Ty denna resa är väl den enda händelse i hela hans liv som inte resulterat i ett antal tusen sidor av högtstående litteratur och blytungt upplyftande tankegods. Och Kierkegaard som vanligen gjorde litteratur av allt. Om han till exempel en dag glömde ett paraply, så nog blev det en liten avhandling av det. Om han blev ovän med sin betjänt, så blev det en avhandling om det. Men om hela denna resa på minst en vecka, det blev det ingen bok om. Och det, det är högeligen misstänkt. Så jag finner det lämpligt att så att säga skriva en liten bok i den HÄR boken om detta mysterium och om denna resa. I Sörens ställe. Så att säga. Visserligen är det ju förmätet, eftersom jag inte på något sätt har SKs talang. Men det blir som det blir. Kanske har jag ett och annat att säga. Året 1840 var nu visserligen före Kierkegaards förlovning, och tre år innan mäster verket Enten- Eller publicerades. Så kan man misstänka att S.K. ännu inte riktigt vaknat som författare. Den vulkaniska aktiviteten hade inte kommit igång. Men han hade ändå publicerat sig. 1938 utkom en liten bok med titeln Af en endnu Lefvendes Papirer, som bl.a. innehöll den ovan så grundligt genomgångna essän om H.C. Andersen som romanskrivare. Nu hade två år nästan gått sedan dess, och Sören var nu 27 år gammal. Fadern hade dött och Sören hade upplevt den ”jordbävning” som avslöjandena om faderns synder innebar. Ännu hade inte efterskalven lagt sig, och Sören hade inte mognat i sitt beslut om att bli skriftställare, men i viss mening – det avslöjar Andersenkritiken – så var han det ändå. Således måste han på resan till Saeding ha upplevt en serie märkliga saker, som inte kan karaktäriseras med de dråpliga anekdoter om hans elakheter och struntförnämitet som hittills har dominerat de referat som förekommit i Kierkegaardlitteraturen. Det är helt enkelt NAIVT att tro annat än att resan var en ren mardröm! Kierkegaard har gått till världshistorien som den författare som har varit den störste experten på att dölja vad han egentligen upplevde och tänkte. Låt oss därför sätta oss in i förutsättningarna för resan, se på det yttre kring resan och så använda oss av det vi vet om den senare Kierkegaard för att reda ut vad som med största sannolikhet hände med S. Kierkegaard under resan, trots att inget finns berättat om det någonstans! Låt oss MISSTÄNKA att resan betydde något alldeles väsentligt. Om nu inte medvetet, vilket r full möjligt även det, så måhända omedvetet, - eller – vilket är mest troligt, förstås: bådadera. Låt oss förutsätta att allting som KUNDE betyda något på rean också sattes i verket inom den överdådigt rikt begåvade Kierkegaard, såsom en betydelsemaskin satt i fullkraft. Vad får vi då? Jo ungefär detta: Först förutsättningarna. Och här måste vi då orientera om Kierkegaards far, som nyss dött, ty det var ju till dennes födelseby resan ställdes. Något annat mål fanns inte. Søren Kierkegaards far, Michael Pedersen Kierkegaard, föddes 1757 som en son i en niohövdad syskonskara till en mycket fattig torpare i Saeding, 10 mil från Ringkøbing på västsidan av Jylland. Gården där hans far bodde var en av ”Kirkegaardene” som var ett slags annex, knutna till pastoratet, och det blev det namnet, Kirkegaard, Kierkegaard, eller Kjerkegaard, ( det varierar i olika folkbokföringsrullor) man tog. Där hade Sören Kierkegaards förfäder bott i minst fyra generationer, - man kan föra tillbaka bönderna i denna släkt, i samma denna gård till ”tipoldefadern”, alltså till motsvarande ” farfars farfar”. Denne Michael Pedersen Kierkegaard, en pojke med läshuvud, fick aldrig mer än några få års enkel skolutbildning, men fick istället vakta får ensam på den magra, flacka, ödsliga jylländska heden. I sin sorg och tröstlöshet över detta bittra öde tog sig den unge pojken, blott elva år gammal, före att en dag stiga upp på en liten kulle, eller kanske en sten, lyfta en knuten näve mot skyn och förbanna Gud! ”Det forfaerdelige med den Mand, der en gang som lille Dreng, da han gick og voktede Faar paa den jydske Hede, leed meget ondt, sultede og var forkommen, paa en Høi stod op og forbandede Gud – og den Mand var ikke istand til at glemme det, da han var 82 aar gl..” ( ur S.K.s Papirer.) Vid 12 års ålder fick den unge forne drängen dock komma till den stora handelsstaden Köpenhamn, där en morbror till honom hade en blomstrande klädeshandel. Han var det enda av de nio barnen, - endast tre gifte sig - som fick denna chans till utbildning, - och M.P.K. såg det som en Guds hjälp – eller / dialektiskt / Guds straff, en Guds test eller en Guds outgrundlighet …. ( S. Kierkegaard själv skulle alltid – gräsligt nog – komma att betrakta hela detta liv som en examen. Och hela historien om ”Mikael Kierkegaard och son” är som en historia om vanföreställningens problem och natur. Och även enbart därför är den intressant. ). M.P. Kierkegaard fick så efter att ha varit lärling och biträde efter hand ta över skötseln från den idoge och rättframme morbrodern, Nils Andersen Saeding, ärvde alltså affärsrörelsen när denne dog, och visade sig också så oerhört noggrann och så begåvad i affärer, att han kunde avsluta sin affärsverksamhet och dra sig tillbaka som rentier vid endast fyrtio års ålder! Han tycks ha dragit sig tillbaka antingen av A.) ren anständighet! Eller av B.) depression. Man vet inte. I den Kierkegaardska släkten löpte en ådra av mano-depressiv, bipolär, sjukdom. Förutom fadern led S.K.s broder Peter av denna och blev med tiden tvungen att sluta sitt arbete både som biskop och som minister. Kanske även brodern Niels, emigranten som dog 24 år gammal, som blev helt förfärad över hänsynslösheten i den amerikanska affärsvärlden. Även brorsonen Paul Kierkegaard blev drabbad och ägnade sitt långa liv åt att promenera omkring i faderns trädgård i Aalborg. Michael Pedersen Kierkegaard ”lyckades” bli rik, och stenrik, rikare ändå alltså, dels genom att sköta handeln väl, dels genom en investering i kungliga statsobligationer, när det p.g.a. Napoleonkrigen gick fullständigt hål i den danska börsen. Danska regeringen hade nämligen under de föregående krigsåren - de olyckliga napoleonkrigen - låtit trycka en ofantlig mängd sedlar utan täckning. Vid denna ”statsbankrutt” nedskrevs värdet av alla sedlar till en tiondedel av sitt forna. Denna nedskrivning drog givetvis även med sig värdet på alla andra värdepapper, såsom aktier och obligationer. Enbart de kungliga statsobligationerna behöll värdet, detta – som är vanligt - av hänsyn till utländska kreditgivare. Allt som var sparat av MPK var sparat just i dessa slags obligationer. Så blev alltså denne, sexton år efter att han slutat sitt aktiva och lyckosamma klädeshandlarliv, en förmögen man, mer än tio gånger så rik som förut – de flesta danskar blev ju ruinerade detta år! I och med de andras fattigdom potentierades M.P.K.s ställning. Enligt den mytologiska kierkegaardtolkningen, där familjens historia berättas som en ödestragedi av antikt grekiskt slag, blev detta dock bara ett ytterligare hårt slag för den tungsinte, fromme, gamle fadern. M.P.K. kunde dock – mellan stunder av tungsinne och ånger - odla de intellektuella intressen, som han alltid hade haft. Han hade bildat sig själv, och fortsatte med detta. M.P.K. gifte sig ganska sent i livet. Vid trettiosju års ålder. Hans första hustru dog emellertid efter två års barnlöst äktenskap och Michael P. K. gifte om sig med sin hushållerska, Ane Sörensdatter Lund, 1797, efter att han gjort henne gravid. Detta var hans andra jättelika synd, enligt honom själv. Han fick alltså med henne sju barn. Tre flickor och fyra pojkar. Endast två av dessa barn upplevde sin trettioårsdag: de båda sönerna Søren och Peter. Endast Peter blev en gammal man. Modern Anne dog 1834, till stor sorg för S.K.. Michael Pedersen Kierkegaard glömde – karaktärsfast och noggrann i allt, som han var, - och i ånger - aldrig bort sin hembygd: till morbroderns, Niels Andersen Saedings, minne donerade den ”gamle” K. en stor summa pengar till sin fattiga födelseby för uppförandet av ett hus till sina syskon, som senare ordinerades till skolhus, ett solitt hus i tegel, som senare blev kallat ”det röda huset”. Alla de övriga husen i byn, - bortsett från kyrkan, som var av ”kampesten”, d.v.s. granit - var av lera och halm, och grå i färgen! Västjylland var ett otroligt fattigt område under denna tid. Detta är ju samma tid som när den stora emigrationen från de fattiga missväxtområdena i Europa ägde rum. Michael K. donerade också medel till en permanent lärartjänst. – I brev till sitt barndomshem skriver M.P. Kierkegaard till sin syster Else, det enda kvarlevande syskonet, 1838, skriver han: ”Jeg er uden egentlig at vaere syg, meget svag baade paa Siel og Legeme; og detsamme maa jeg sige om mine Sønner. Dette brev bliver formodentlig det sidste Du faaer fra min Hand; thi jeg kan ikke mere hverken taenke eller skrive, og jeg haaber, at min Hjemgang er naer forhanden. Bed for mig, min kiere Søster! Ligesom jeg og vil bede for Dig, at Gud vil forlene os en salig Udgang af denne syndige Verden. – Naar Høsten er overstaaet, see saa at Du med et Par Ord kan tilmaelde mig, hvordan den er falden ud. Hils . . , bed ham undskylde, at jeg ikke skriver til ham igjen; Aarsagen er, som meldt, min Svaghed baade paa Siel og Legeme, og den ustadige uregerlige Haand, som jeg med saadan Anstrengelse maa holde paa, at jeg af og til faaer Krampe i Fingrerne.” ( H.P. Barfod, S.K.s Efterladte Papirer 1833-43 (1869), Notiser om S.K.s Foraeldre. ) XXXVI.)” MPK var en ytterst bestämd man. Middagsmaten hade han bestämt i förväg för varje veckodag. Han var enkelt och korrekt klädd: grå, högt knäppt rock, väst och knälånga manchesterbyxor. Skor och stövlar var alltid skinande rena och blankputsade var dag. Det var en av drängens uppgifter. Inte ett sandkorn fick finnas på dem. Rikemannen Michael Kierkegaard bjöd till sitt hus i Köpenhamns centrum hem en del intellektuella och bildade borgare och i diskussionerna, ty han var alltid diskussionshungrig, och utgick alltid som segrare, i en nästan ”festlig stämning”, som det berättas. Båda sönerna, den äldre o. den yngre, Peter och Søren, kom senare att framhålla fadern som den kanske mest begåvade man de nånsin känt, - sönerna blev ju också bemärkta danska män, kända för sina skarpa tungor. För att nyansera denna bild av fadern bör framhållas, att han naturligtvis, med sin ringa utbildning aldrig fick tillträde till något riktigt högreståndsliv, och han betraktades t.ex. av stadens biskop, Jakob P. Mynster, som var hans själasörjare, som det hette på den tiden, som en ”enkel, redlig man”. Mynster var Sjællands biskop 1834-1854 och kom att spela en stor roll i Søren Kierkegaards liv - recenserande hans skrifter, samt själv bli objekt i SKs kristendomskritik o.s.v.. Mynster (1775-1854) ,högt ansedd då som nu, var högkyrklig, hade en tro på det innerliga, personliga gudsförhållandet och ansåg att detta endast var möjligt att skydda genom deltagande o. upprätthållande av en stark församling, och en stark kyrka. Mynster hade livet igenom att kämpa mot de starka frikyrkliga rörelserna som florerade överallt i Danmark, både på Jylland ”de starka juterna” och i huvudstaden, där pietister, baptister ( vars barn M. ville tvångsdöpa ) och herrnhutare hotade den officiella kyrkan. Fadern erbjöd sin yngste son, när denne var liten, 1 D. Riksdaler om han läste högt biskop Mynsters predikan för honom, och 4 Riksdaler om han skrev av den predikan han (Sören) hört i kyrkan. Sören protesterade och hävdade att detta var förtäckt indoktrinering. Senare i livet skulle dock S.K. taga denna faderns handling i försvar. Vid sin sida hade biskop Mynster dock i sin gärning såsom en stark kraft längre fram i livet den honom nästan i varje handling och sak trogne biskopen i Aalborg, S.K.s bror, Peter Christian Kierkegaard. Fadern kom att bli en betydelsefull figur, en alltför betydelsefull för sonen, och både faderns tungsinne o. just herrnhutiskt pietistiska religiositet, samt även i det att de olika samvetskval den gamle hade överfördes, i potentierad form på den son, ursprungligen en liten vild o. glad, rödhårig pojke, som tvingades till ensamma promenader med fadern, fram och åter i vardagsrummet i det välbärgade men givetvis relativt spartanskt möblerade hemmet, där de båda, den gamle mannen o. den lille pojken företog enorma fantasiresor. Men fadern lät också, dolt och gradvis, den tyngande hemligheten om händelsen på heden framskymta i samtalen, så att den unge Søren alltid gick omkring med en känsla av att något var fel och att något gräsligt var förestående. Så sent som 1842 kunde S. Kierkegaard skriva i sin Dagbog: ”Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen till det religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog av religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt, så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran." En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression fadern så stoiskt bar, var att han ofta med en enastående bravur lyckades hävda inför olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning, att han var den allra uslaste och minst värdefulla människa som fanns. När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder, så trodde sig tonåringen SK inse vart det skulle barka hän, understödd i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för sin del HELT övertygad: Gud hade låtit honom bli rik och få många och ostentativt begåvade barn, men, som straff för den ödesdigra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren på klassiskt gammaltestamentligt, gammaljudiskt, vis beröva honom allt! Søren kom så att utveckla en tvångstanke om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus, d.v.s. 34 år. Och när det ändå skedde att han faktiskt passerade denna sin egen 35:te födelsedag, blev han otroligt förvånad. Man kan redan här se ur vilket fruktansvärt läge som S.K. lyckades producera så mycket friskt och nytt, som i kvalitet höjer sig högt över vad hela den samtida nordiska litteraturen kan framvisa. Den 9de augusti 1838 dog Mikael Kierkegaard, äntligen, 82 år gammal. Meddetsamma efter detta samlade Sören ihop sig, slutade upp med att festa och att läsa planlöst, och tog med en viss bravur sin doktorsexamen i filosofi. Bröderna kom dåligt överens. Mot slutet av SKs liv umgicks de bara via ombud. Peter Kierkegaard, som tog synkretismen med sig från Augustinus, medan Sören, som faktiskt menade att Augustinus var bland de största olyckor som kristendomen råkat ut för, knappast – åtminstone under senare delen av sitt liv - kunde tolerera någonting officiellt i samband med kristendomen: den officiella kristendomen i Danmark hölls av S.K. för en lögn. ”Hellre i innerlighet tillbe en sten, än att hycklande gå i kyrkan varje söndag.” Peter Kierkegaard doktorerade på nödlögnen hos Augustinus. Sören avskydde Augustinus. Några ord om Mikael P. Kierkegaards religiositet: Denne, hade blivit starkt påverkad av den då, som antytts ovan, livligt förekommande herrnhutismen, och den Zinzendorfska läran, en efterföljare och parallellföreteelse till pietismen. Mikael var medlem i den herrnhutiska församlingen i Köpenhamn. Vi kan inte här närmare gå in på Michael Pedersen Kierkegaards religiositet, - vi känner faktiskt inte till den, ty M.P.K. efterlämnade netop ingenting skrivet. Men vi skall kunna se och finna spår av densamma, - eller åtminstone likheter med denna, - om vi vill -, i Søren Kierkegaards tänkande, som nog också kan karaktäriseras såsom antiortodoxt och anti-rationalistisk. Att M. P.K. kan ha haft behov av den sinzendorfska ”blödande jesusbilden” som ett objekt att innerligt förhålla sig till, - i brist på sådant inom den stränga lutherska ortodoxin -, kan man ju bara spekulera över. Bland den tyska romantikens diktare med herrnhutisk bakgrund kan nämnas Novalis och inte minst ”den moderna religionsvetenskapens fader”, Fr. Schleiermacher. HERRNHUTISMEN Herrnhutismen uppstod i mitten av 1700-talet som en liten sekt i Tyskland i Bertelsdorf vid ett grevligt gods ägt av greven Nicolaus Ludwig von Zinzendorf. Godset låg i skuggan av ett berg, kallat ”hatten”, eller ”herrens hatt”, ”Herrn-Hut”, därav namnet ”herrnhutare”. Människorna som hade samlats vid ”hatten” och timrat sitt första hus, var arbetsamma och skötsamma f.d. Böhmisk-Mähriska undersåtar, på olika sätt flyktingar delvis undan katolicismens förföljelser. Vad gick då de idéer ut på som präglade den zinzendorfska ”doktrinen”, och som kom att få så stort genomslag, inte bara i Tyskland utan också t.ex. i Danmark, bl.a. i danska kungahuset, och även något i Sverige? Nikolaus Ludwig von Zinzendorf hade studerat juridik i Wittenberg i fyra år, men samtidigt ägnat sig åt religionsstudier vid sidan av. Från 1721, då Z. arbetade som justitieråd i Dresden samlade han en egen församling kring sig för att utöva en ”hjärtereligion”. Man kallade sig ”de fyra brödernas förbund”.( Man var förmodligen från början bara fyra män.) Zinzendorf startade dels en lantbruksskola, dels ett tryckeri, och han författade en mängd skrifter som utgavs på förlaget. Man utgav också en billigutgåva av Martin Luthers översättning av bibeln samt en översättning av Johann Arndts klassiker Den Sanna kristendom till franska! S. Kierkegaard läste och citerade ur originalet, denna Arndts bok, som är en av världens mest spridda uppbyggelse-böcker, nu givetvis helt bortglömd. Arndt skrev även ” Paradisets lustgård” (1611). Från 1727 slutade Z. som jurist och flyttade till kolonisterna i församlingen i Herrnhut. Man bildade en ”böneförening”, där man dygnet runt i tur bad för församlingen. Beslut i viktiga frågor fattades alltid genom lottdragning. Så ingick man också äktenskap i enlighet med att dra lott. 1734 avlade Z. prästexamen i Tübingen. Universitetet i Tübinger Stift var en veritabel intellektuell smältdegel under denna tid. Här studerade bl.a. Hegel. Redan 1736 hade greve Z. drabbats av landsförvisning av den kursachsiska regeringen på grund av förhållandena i Herrnhut. Han vistades länge i landsflykt, reste långt och lyckades grunda brödraförsamlingar bl.a. i Amerika, i Västindien och på Grönland. 1735, när Zinzendorf befann sig i Köpenhamn, företog han också en resa till Sverige och sammanträffade i Lund med biskop Andreas Rydelius, en kyrkans gigant i Sverige, själv författare till underbart fina skrifter, fyllda av sund jordnära människokunskap. På en synod i London valde man Jesus Kristus själv till ”överäldste”, såsom den ende värdige. Ett namn man gärna gav sig själva var ”Lammets församlingar”. 1747 blev greven fri från landsförvisningsstraffet och 1749 bekände sig församlingen - utåt - till den augsburgska bekännelsen. Samma år blev den erkänd i England på samma nivå som den episkopala kyrkan. Greven ledde urförsamlingen till sin död 1760. Kyrkohistorikern Thomaeus betraktar Z.s församling som A.) bokstavstroende + B.) blodsmystisk - vilket ju kanske inte går riktigt ihop: ”På ett ensidigt sätt höll man ock fast vid själva skriften, varur all lära sades böra hämtas, ty det var som den alls inte innehöll någon lag. Ja, själva evangelium behandlades ensidigt, ty ett och allt var Kristi sår och blod, kors m.m., liksom om evangelium inte skulle innehålla något annat.” Herrnhutismen har träffande kallats ”blodsteologin”. Ett vackert uttryck, troligen myntat av Johannes Bengel. Herrnhutismen var kristuscentrerad, samlad kring Jesu lidande och sår. Det fanns en lidandesmystik, en brudmystik påminnande om kyrkofadern Gregorius av Nyssas eller den kanske mer kände Johannes av Korsets , spanjoren från Ávila, och mystiken var delvis även influerad av Johann Arndt. ”Si, han kommer och springer på höjderna. Min vän är lik en råbock eller ung hjort. Min vän är vit och röd, utkorad bland många tusen; hans huvud är bästa guld; hans hår är krusat. /…./. Ack, du allraskönaste brudgum! upptänd en hjärtlig, brinnande kärlek i mig; kyss mig med din muns kyssande; vederkvick mig med din ädla levande lukts blomster, uppfriska mig med din ljuvlighets äpple; lägg din vänstra hand under mitt huvud, och din högra hand omfamna mig.” Sådana bilder finns likaså – i mängd - hos Johannes av korset, i t.ex. den vackra Canzones enre el esposo y la esposa. Denna förening kunde särskilt uppnås i samband med långfredagens texter och i en förening med den lidandes blod i dennes ”sidohåla” - där den romerske soldaten stuckit lansen. Zinzendorfs lära var anti-intellektualistisk i så måtto att den ställde sig emot alla gudsbevis men ställde den sinnliga erfarenheten mot förnuftet. Som A. Jarrick skriver i sin bok om den svenska pietismen och herrnhutismen, så var Zinzendorfs hållning: ”antiortodox på grund av ortodoxins lagiskhet; den var anti-pietistisk på grund av pietismens askes; den var anti-mysticistisk på grund av mysticismens betoning av den inre väckelsen, det inre ordet framför Bibelns; den var slutligen, antirationalistisk på grund av rationalismens brist på sinnlighet. Zinzendorfs religiositet var empiristisk." (s.42.) Herrnhutarna kunde t.o.m. se Gud som den som brottsligt förgrep sig på Jesus. Nämnas kan här kort, när vi nu talar om S. Kierkegaard, att Regine Olsen, den unga flickan han förlovade sig med, var uppväxt i en herrnhutisk miljö. Regines föräldrar var pietister av detta slag. ______________________________________ Låt oss efter denna voluminösa digression återvända till Sören Kierkegaards avfärd till Jylland. Med på resan följde ( troligen eller kanske – det kan ha varit nån annan ) betjänten Anders. Den psykiska laddningen inför resan måste ha varit stor. Färden till Saeding var en menage á trois. Det är Sören. Det är Mikael. Och det är Gud. I de två anteckningsböckerna – en röd och en svart - gör sig Kierkegaard lustig över lantlivet, fattigdomen och enkelheten, framför allt posthornen som det ideligen tutas ifrån de olika diligenserna som Danska Postverket står till tjänst med på resorna på Själland och Jylland. SK önskar att kuskarna lär sig att blåsa bättre i dem, och till slut är han så trött att höra de höga trumpetstötarna att han fantiserar om en förändring. Något måste ändras på. Sådana trumpetstötar kan man inte ha. Inte ens när resan är över så är han tillfreds med ”musiken”. Vad trumpeterna förkunnar är inte ett härligt fältslag, men de påminner om hur futtigt livet är och Sören tänker i stället på ärkeängeln Gabriel som stöter i sin lur för att en sista gång kalla själarna: ”Hvor det lyder haerligt den Appel, Dragonerne blaese; det er som hörte jeg allerede Hovslaget, som huggede de ind, - hör, de seire, Seierskriget hviner i Luften, - og dog? Hvad er alle Appeller mod naar eengang Erkeengelen blaeser Appel:” Vaagner op, I som sove, Herren kommer!” Sören Kierkegaard är storstadsbo och tycks bli utled på det tomma lantlivet. Så är det till exempel fågelsången. Den är förfärlig, tycker SK. Den måste ändras på. Tänk, säger Sören till sig själv, om man i stället för fåglar kunde ha döda människors röster som talade ur träden!? Sörens egentliga stora tanke, tvångstanke, och fruktan under hela resan är den, att han förmodligen – nu när han har planer på att gifta sig med Regine, - han förlovade sig med henne i september detta år, alltså en månad efter resan till Jylland - och nu när han just har avlagt prästexamen – under denna resa, och på platsen för den stora synden, på heden utanför Saeding, skall komma att dö: ”Jeg sidder her ganske ene /…/ og taeller Timerne til jeg skal see Saeding. Jeg kan aldrig erindre nogen Foraendring med min Fader, og nu skal jeg see de Steder hvor han som fattig Dreng vogtede Faar, de Steder, jeg paa Grund af hans Beskrivelse har haft Hjemvee efter. Hvis jeg nu blev syg, og blev begravet paa Saeding Kirkegaard! Underlige Tanke. Hans sidste Ønske til mig er opfyldt, - skulde virkelig min hele jordiske Bestaemmelse gaae op deri? I Guds Navn! Opgaven var dog ikke saa ringe i Forhold til hvad jeg skyldte ham. Jeg laerte af ham, hvad Faderskjærligighed er, og derved fik jeg et Begreb om den guddommelige Faderskjærlighed, det eneste Urokkelige i Livet, det sande archimediske Punkt.” Döden är närvarande på resan. Överallt, nära nog var dag under de tre veckorna så kommer reflexionerna om döden till Sören. Under överresan med ångbåten fruktar alla att skeppet skall gå i kvav, och man skämtar om det ombord, ty det är för många präster ombord - hela fem stycken, inklusive Sören, som dock aldrig nämner för de andra att han är präst - och samtalet på skeppet rör inte just fruktan för att det skall gå under – det är nästan kav lugnt i Julihettan – men att man skall bli sjösjuk, vilket inte alls är lika illa, men ändå är en föraning om döden. Sören hade ju redan publicerat en bok Af en endnu lefvendes Papirer. Titeln låter ju som om boken var skriven av någon som tänkt ta livet av sig, men i sista stund ändrat sig, och så skrivit en liten bok i stället. Och dessutom i den låtit publicera bara en del av de ”papper” som författats efter självmordsförsöket. Nu hade SK aldrig nånsin försökt ta livet av sig. Men titeln var bara en ”fantastisk” titel, vars syfte var just … att dra läsare. Som Brandes skriver i sin biografi över SK Han var ett gotiskt geni.” 6. Sören K. och Regine Olsen. En förlovning. ” ge mig en kropp, eller om Du hade givit mig det när jag var 20 år gl., skulle jag inte vara på detta sätt.” (S.K. 1850. Pap.6:6626.) Den 10 sept. 1840 – som teol.kand., innan disputationen alltså - förlovade S.Kierkegaard sig med den 17-åriga Regine Olsen, ( - tio år yngre än han själv ). Han hade känt henne länge, mött henne hos Rördams, förmodl.maj 1837, -Regine var en köpenhamnsk borgarflicka av ”god familj”, - hon besökte den hernhutiska församlingen – , ;Fadern, Etatraadet Terkel Olsen, var en högt uppsatt chef vid Riksbanken (Finanshovedkassen ), - ; S.K. bröt förlovningen drygt ett år senare ( 11 okt.1841), alltså alldeles efter disputationen. Det hela är – utifrån sett – en bedrövlig historia. Jag kommer inte att dröja länge vid den. Orsaken till att han slog upp förlovningen ( - eller att hon till slut såg sig tvungen att göra det ) lär vi aldrig få veta. En hemlighet. Om det var familjens, d.ä. hans eget , tungsinne , eller någon fysisk ofullkomlighet… Men ( eller :och ) S.K. skriver dock någonstans, att han hade gift sig, om han hade haft en tro likt Abrahams.…. I kraft av det absurda alltså! - Man menar, att han skrämdes av erotiken…. Insikten om att han aldrig själv skulle ”realisera det Allmänna” i betydelsen bilda familj ,och aldrig kunna gifta sig , tycks med detsamma – och det är inte så märkligt - ha ryckt honom in i en vanvettig (?), nästan psykopatologisk produktivitet. Den uppslagna förlovningen slog ned som en bomb i Köpenhamn. Man förlät honom aldrig. Speciellt inte som man, icke orimligt, läste en viss del av författarskapet ( i Enten-Eller )som en direkt skildring av förhållandet. Regine gifte sig i november1847med sin ursprungliga barndomskärlek, en Fritz Schlegel, tillsammans med vilken (!) faktiskt Regine i framtiden,- absurt nog, skulle läsa merparten av vad S.K. skrev. Regines make, beundrande S.K.s intellekt, gick till och med och köpte S.K. efterlämnade Papirer , med allt vad som stod i dem, när dessa så småningom började utkomma i Hans Barfods regi. Först när andra delen av dessa Papirer började den sunda Regine att protestera och ville inte läsa dem mera. ( Se:Hj. Helweg,s.377.) Mats Furberg om Alistair Hannays bok Kierkegaard (1982) : ”Sörens och Regines öden får ringa plats liksom psykologiska teorier. De bortåt 350 tättryckta sidorna ägnas åt Kierkegaards resonemang. Denna omväxling har sitt pris. Resonemang är tankar. Som sådana är de allmänna. Hur existentiella och verklighetstrogna blir de då?”.---- Joj,jo, men det är ju i all sin dar S. Kierkegaards tankar! Vad vi vet om detta förhållandes inre ( hos S.K.) är – netop ingenting.( jfr.här Lis Lind, Sören Kierkegaard själv. - det intressanta avsnittet, ss.17-44.) Åtskilliga är historierna om deras förhållande, och de är alla til S.K.s nackdel. Han tycks inte – i detta avseende har varit ett endaste hygglig och rak. En historia går ut på att han skaffade vagn för att med Regine åka ut på landet, vilket gladde Regine. Men,”ved Runddelen paa Vesterbro” ut från staden lät han kusken vända och återvända till Regines hem, med motiveringen att man måste härda sig, och lära sig att man inte får allt man vill ha här i världen, så att ”hun kunne vaenne sig til at naegte sig en Fornøielse.” ( H.Hertz, i Steen.Johanson ,Erindringer…. s.24.) ) Han brukade – interfolierat med sitt arbete på avhandlingen - sända ett brev med sin tjänare varje onsdag. Han följde dock tätt i hälarna på tjänaren och spanade upp mot Regines fönster för att se hur lång tid hon tog för att läsa brevet. Breven till Regine finns i stor utsträckning kvar och publicerade på Regines initiativ. Det är – om man lurar ut omständighetenra - en ganska plågsam läsning. Kierkegaard poetiserar förhållandet, och det tycks som om han leker med det, - och man kommer att tänka på den tortyrartade (jfr. Canetti) brevskörd som felice Bauer inhöstade ifrån Kafka. Det är t.o.m. möjligt, att S.K. skulle ha sänt tillbaka Regines kärleksbrev omslutande hennes favoritparfym !( Le Muget), och bett henne öppna paketet långsamt !, minnandes , ty S.K.(själv!) satte just njutandet av minnet högt …. (jfr.bl.a. H.Fenger, s. 163 ) Regine (1822-1904) tycks hela sitt liv ha bevarat sina känslor för S.K.. I Lis Linds bok Sören Kierkegaard själv finns ett foto av Regine på sid. Kapitel 2. Sören Kierkegaards grund i romantikens filosofi. Det var under romantiken ( den kallade sig själv inte så, då ) som ”filosofin lärde sig tala tyska”, till en början med Immanuel Kant och hans kritiska idealism, den ”transcendentala” (begreppet förklaras nedan….) förnuftskritiken, - Kants bok Kritik der reinen Vernunft kom år 1781 , och var till dels frukten av läsningen av David Hume, som i An essay concerning human understanding ,1-3, (1739-1740 ),och i den sökte Kant fastställa ursprunget för och gränserna för vår kunskap. Hume ifrågasätter där ”jagbegreppet”, idén om ett bestämt jag, ”substansbegreppet”, idén om ett bestämt ting och orsaksbegreppet: vi kan inte veta att A orsakar B, bara se att B vanligen följer på A., så är för Hume allt osäkert utom matematiken. Det var läsningen av Hume som ”väckte Kant ur hans dogmatiska slummer”. Det var framför allt kritiken av just orsaksbegreppet – Hume hävdar, att vi inte kan veta att ngt orsaker något annat. Allt vi kan veta är att en händelse a vanligen följer på en händelse b, och vi kallar det att b orsaker a, när vi icke kan säga varför …..,som kom Kant att reagera. Om denna lag icke gällde, om begreppet ”orsak” saknade mening, så som vi normalt kände den, kunde vi då över huvud taget få någon kunskap alls? Implikationerna av ett förnekande av ”orsakslagen” var katastrofala, enligt Kant. Han insåg – med ett unikt skarpsinne - att Humes kritik faktiskt ledde till att vi också måste ifrågasätta vår uppfattning av tid och av rum och av ting. Kants svar på detta, distinktionerna mellan apriori ( apriori sanningar = nödvändiga förnuftssanningar , där grundtesen är att en sak inte både kan förhålla sig på ett sätt och samtidigt på ett motsatt sätt, d.v.s. motsägelselagen och aposteriori ( sanning aposteriori =erfarenhetssanning ), analytisk ( som följer ur begreppet ) kunskap och syntetisk ( sanning som inte följer ur begreppet ) kunskap ( - där Kant försökte hävda att orsakslagen var en sanning av ett speciellt slag ,: en syntetisk sanning apriori , och att matematiken var det likaså, något som motbevisats senare, ( - Jfr. Bertrand Russell, uppsatsen Definition of a number. ), och detta är alltså en av huvudteserna i Kritik der reinen Vernunft. – Det var enbart av denna anledning som man kallar hans filosofi ”transcendent”, överskridande. ( Begreppen ”analytisk” och ”syntetisk” har numera blivit ifrågasatta: man har svårt att dra en bestämd gräns mellan dem o. således att använda dem på det sätt Kant tänkte sig.) I övrigt var han ju icke ”transcendental”……”Räddades” icke orsakslagen, så skulle inte modern vetenskap stå på någon fastare grund än uppenbarelsereligion, som H.Aiken har anmärkt ( i The Age of Ideology ,1956.) !! Allt detta förde till en diskussion som naturligtvis fortsätter än idag. ( Några ser i begreppen ”analytisk” o. ”syntetisk” en ganska ordentlig suddighet , och man har ibland sett skillnaden dem emellan mer som en känslosak. –se t.ex. A.Wedbergs diskussion om Kant i den förres filosofihistoria, som är en intressant logicistisk undersökning. ) Kants huvudsakliga gärning är samlad i Kritik der reinen Vernunft (1781), som får anses som ett av de mäktigaste försöken att grunda den mänskliga tanken i en ny tid, - i den sena upplysningens era, då vetenskapen träder fram på ett nytt och dominerande sätt i teori och praktik. Överhuvudtaget så är Kants filosofi dock inte präglad av någon absolut förutsättningslöshet- såsom ju det vetenskapliga idealet av nödvändighet fordrar. Han verkar vilja rädda både orsakslagen, Gud ( kyrkan ) och staten, (bl.a. just den preussiska ), vetenskapen, verkligheten , hans senare av alla andra hånade ”Das Ding an sich”, och moralen i Kritik der Praktischen Vernunft ( 17..). Mindre intressant var nog hans estetik, Kritik der Urtheilskraft (17..), - upp byggd på de andra två kritikerna .En romantikens ”catcher in the rye”, ”räddaren i nöden”….. - en kritiker, som försvarade, som satte igång mycket, som han inte kunde drömma om….. Det enda, som han inte var speciellt intresserad av att rädda av de klassiska värdena var faktiskt familjen, - Kant var inte gift - något som Hegel senare skulle förebrå honom, förutom allt annat .( Som om den tvångsneurotiske Kant skulle ha klarat av det… E. G. Geijer beundrade dock Kant för denna behärskning av det "sinliga".) Den mäktiga kantiska förnuftsundersökningen blev en tändande gnista för den tyska filosofin. Kants verk satte omedelbart – i denna tid av omvälvningar - igång en kedjereaktion först hos J.G.Fichte ,som uttydde Kants kritik i en riktning som traditionellt kallas subjektiv idealism. -F.W.J. Schelling ( mannen med de sju filosofierna) brukar betecknas som objektiv idealist och panteist och den romantiska filosofin kröntes (!) med Hegels transcendentala idealism, där förutsättningen var Kants filosofi men där intresset för kunskapsproblemet flyttats långt upp i den ontologiska sfären. ( se:D.Henrich , se Mann. ) Beträffande Descartes så var det mer så att Immanuel Kant fäste sig mer vid att cogitot problematiskt implicerade en viss kunskapsteoretisk idealism. Kierkegaard var inte intresserad av ontologiska frågor. Att existens icke kunde bevisas var han tidigt klar över. Existens är ju ett metafysiskt begrepp. Han kunde ju leverera en mer gedigen kritik av Descartes subjektivistiska realism i det att han ifrågasatte Descartes bekanta metod i hans Meditationes, tvivlets metod: Kierkegaard undrade helt enkelt hur länge man skulle tvivla !!! ( En sådan kritik har också t.ex. Ch.S. Peirce av Descartes. Jfr. likaså J.Habermas, i dennes bok om kunskapsparadigm från Kant till Freud, Knowledge and human interests. (1971) s.96.) Och på det , bland annat, faller förmodligen Descartes likaså. ( Man behöver inte en mer ingående logisitisk kritik av Hägerströmskt slag av Descartes för att bortförklara honom. ) I stort – världshistoriskt! - hade ändå Descartes en inverkan en enorm inverkan med sitt tidsuttryck. S. Kierkegaards intresse koncentrerades på dels det yttre i det folkliga livet och deras språk, dels på en grundlig utforskning av det mänskliga psyket , honom själv, och dettas förhållande till de mänskliga allmänna villkoren – som S.K. såg som eviga – samt på kristendomen och konsten att vara kristen , och allt detta på en blandning av en ganska tillkrånglad filosofisk prosa i tidens hegelianska stil och allmän intimiserande, nästan raljant, ibland nästan tjatig, borgerlig jargong. Givet är dock att , utan en cartesisk åtskillnad mellan själ och kropp och en klart individualistisk medvetandecentrerad ”osentimental” syn, i den västerländska upplysningstraditionen, på världen , hade ingen av Kierkegaards undersökningar kommit åstad. ( Varken Kierkegaard eller Kafka hade någon större känsla för natur och naturupplevelser,- trots deras promenerande - vad man kan se utifrån vad de skrivit. Kafka aningen mer – men ändå med en främmandekänsla, en sorg i förhållande till naturen – jfr. analogt hos M. Foucault i D.Eribons biografi.. Kafka reste också avsevärt omkring, och han hade kanske ett visst utbyte av naturen under sina sanatorievistelser. Kierkegaard, som bortsett fråm en Jyllandsresa och ett flertal turer med ”Dampskibet” till Kiel för vidare befordran till Berlin ,icke lämnade staden Köpenhamn med undantag för värdshusresor med häst o. vagn, har inga märkligare naturskildringar i sina skrifter eller Papirer.) På tröskeln till industrialismens genombrott gav sig Kierkegaard in i det mänskliga psykets labyrinter, anteciperande Freud , passerat denne, och än idag kan en psykolog ha allt att lära av Kierkegaard. Descartes har lämnat ett klart spår i Kierkegaards misslyckade romanförsök Johannes Climacus,De omnibus disputandum est (!). Mer om det nedan .Naturen betydde nog inte mer än en viss distraktion för Kafka och Kierkegaard. Romantiken. ”och ur den dunkla känslan, ur den oklara längtan – kunskapens underbara moder – växer de klara tankarna upp….” (J.G.W.von Schelling ) I romantiken finns ju en helt annan naturhängivelse. Man kan karaktärisera denna romantikens tid som luftig, hänryckt drömmande och dyrkande drömmen, och se dennas , romantikens, önskan så som att, bland annat, finna en imaginär plats, en udda plats, där man kan tänka över vad som varit, suckande,och där man kan hålla en monolog, - under det att man såsom en Prometeus är fastkedjad vid Kaukasus. En plats i naturen gör tanken luftig och klar. Romantikerns form var dock icke oändlighetens,……snarare fragmentets, som hos Novalis, - kanske den idérikaste av alla romantiker…. Luftigt flygande, svävande fragment, att hålla sig fri , negativt fri ,- som lät ana just …… oändligheten.!! Just svävandet, ”das Schweben”, och den romantiska illusionen om det tidlösa tillståndet, (- i negativ frihet - ), hånas faktiskt redan i samtiden, - redan under romantiken,( som inte hade fått det namnet än, -det skulle komma först senare med den sene Fr. Schiller ) av både Bonaventura och av E. T. A. Hoffmann i hans underhållande Kater Murrs bekännelser ( Katten som talar, - katten i denna bok skriver – han skriver sitt manus mellan raderna i en gammal bok som palimpsest – och han har – det nämner han, katten, - en katt medveten om sitt förnuft och sina klor - själv - han har ju fyra ben, och svävar icke!!). Men ofta, ofta återkommer , paradoxalt nog, ordet ”svävande” som ett ideal hos Kierkegaard. ”Svävandet” kan ju ses som ett estetiskt ideal, men som ett i den negativa frihetens ( friheten från )gestalt etiskt sätt oansvarigt förhållningssätt. Immanuel Kant hade, menade man, skapat en formidabel oreda och en smältdegel, och hela Jenagruppen satt och funderade på en problematik som rörde vad de uppfattade som det centrala problemet att lösa: Självmedvetandets plats i filosofin. Ty Kant hade, - i anslutning till den cartesianska problematiken i det berömda cogitot: ”Jag tänker, alltså finns jag till.” - , undsluppit sig , i Kr.d.r.V., att självmedvetandet hade den ”högsta platsen”. - I de postumt utgivna Vorlesungen uber die Ästhetik bd.I ( 1832) kan man läsa berlinprofessorn, - efter 1818 hade han blivit ”preussischer Staatsphilosoph”(!!) – Viktiga i denna tid är Kants elev, J.G. Fichte, utgivaren av Vetenskapsläran , den geniale Ludwig Tieck ( 1773-1853) (”Mondbegläntzte Zaubernacht, die den Sinn gefangenhält”.)och de båda bröderrna A.W. och Fr.Schlegel , som kom att gå under beteckningen Schleglarna – Jag berör detta i sammanhang med Kierkegaards förhållande till Hegels filosofi och när det gäller S.K.s specifika och grundliga förhållande till ironien längre fram i denna text – rörande S.K.s ”disputats” -berör jag även specifikt Fr.Schlegel, dennes estetik och allmänna filosofiska grundhållning , samt den otroligt fantasifulle filosofen o. sedermera läkaren Karl F. Solger , vars filosofi var helt centrerad kring begreppet ironi, o. dessutom nästan helt var en konstfilosofi ( med teosofiska inslag). Den vitale – och samtidigt ansvarskännande - Solger inspirerade säkerligen Kierkegaard. Schleglarna var förromantikens, - eller som man , mer egentligt, borde kalla den , - i enlighet med tyska begreppet ”frühromantik” - , tidigromantikens – viktigaste ledare, redaktörer för tidskriften Athenäum (1798-1800). August.Wilhelm Schlegel. ---------------------------------------------------- ”Ironie er ubetinget usocial, en Ironie, der er i Majoritet, er eo ipso ikke Ironie.” ( S.Kierkegaard i Synspunktet paa min Forfattervirksomhed.. ) d. Romantikens Ironi. Beträffande ironien, - en av romantikens mest svävande mest älskade uttrycksarter - , så är en av de reflexioner som snart inställer sig, att det ju är klart, och trösterikt, att den alltid måste ha föregåtts av något ( som alltså inte var ironi ), kanske föregåtts av en reflexion och/eller en livssyn av det mer omedelbara slaget. Att något av detta ”innan” lever med i ironien, det är ganska självklart (?). Det ligger ju först och främst en negation i dess väsen. Den försvinner svårligen. --- Ironiens utgångspunkt är alltså, enligt detta resonemang alltid för handen, och kanske i formen av ett filosofiskt ”ännu icke” i sitt implicita ”redan”, ”sedan länge”……….. Ironien har dock lätt att när den väl fått fäste bita sig fast, föreviga sig. Den som en gång gett vika för dess frestelser har svårt att vänja sig och omgivningen av med den försåtliga dubbelheten. Ty den är en slags dubbelhet, är ett medel att ifrågasätta t.ex. det estetiska, - samtidigt som man njuter det. Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates majeutiska frigörelse-metod. Ironien låg i tiden, som den - alltsom oftast - gör.- Det kommer då och då en ironisk generation upp,- och nu – genom romantikens ironi i den romantiska ironien under ironiens romantik, så var det bland många andra Friedrich Schlegels skrifter , Die Heimat der Ironie, och Ironie der Ironie, Novalis (f.1772) i Lichtpunkt des Schwebens ( som vi skall återkomma till) och den av S.K. särskilt uppskattade Karl Wilhelm Ferdinand Solger ( beklagad av Hegel, ty Solger, som lämnade filosofin för den ,enl. honom ,väsentligare medicinen, fick ett mycket kort liv.) Den romantiska ironien, ex. ”Ironie – der alles vernichtende Blick” , Fr.Schlegel , excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation, som ibland betecknades som ironi, eller som just en ”ironiens ironi”. S.Kierkegaard klagar i sin avhandling Om Begrebet Ironi över att det att det ironiska begreppet saknar historia: ”Forsaavidt som man nemlig søger en fuldstaendig og sammanenhaengende Udvikling ad dette Begreb, vil man snart overbevise sig om, at det har en besynderlig eller rettere ingen Historie. I den periode efter Fichte, hvor den isaer gjort sig gjaeldende, finder man det atter og atter naevnet, atter og atter antydet, atter og atter forudsat. Søger man drimod en klar Udvikling, saa soøger man forgaeves. Solger klager over at A.W.Schlegel i hans Vorlesungen über Dramatische Kunst und Literatur, hvor man snaretst maa vente at finde den tilstraeckelige Oplysning, kun flygtigt antyder den et eneenste Sted. Hegel klager over, at det gaaet Solger paa samme Maade, og Tieck ikke bedre. Og da alle klage, hvorfor skulle jeg ikke ogsaa klage ? Jeg klager over, at det er gaaet Hegel omvaendt. Paa den Punkt i alle hans Systemer, hvor man kunde vente at finne Ironien udviklet, finder man den omtalt, men uagtet, hvis man ville lade det aftrykke, man maatte tilstaae, at det var ikke Lidet, der var sagt om Ironi, saa er det dog i en anden Forstand ikke Meget; thi han siger omtrent det Samme paa alle Punkter.” (S.K.S.V.I. ss.260f.) Kierkegaard brydde sig egentligen aldrig om historia.( Ungefär Lika lite som Dylan Thomas gjorde. ) K.F. Solgers behandling av ämnet går utöver vad Fr. Schlegel skrev i ämnet. Solger tyckts praktiskt taget ha levt ironi! Jag citerar här ur Solgers Erwin. Vier Gespräche uber das schöne und die Kunst (1815): ”/…../ ”Men”, fortsatte jag ,”tänk dig nu riktigt in i den tanken, att ett särskilt, som inte vore något annat än ett uttryck för en idé, - vi kan tänka oss detta analogt med vad Anselm och Bernard tidigare sagt -, vore ett otänkbart Oting; då måste det ju upphöra att vara det särskilda eller verkliga. Om idén alltså genom det konstnärliga förståndet övergår i särskildheten, så uttrycker det sig icke enbart i detta, uppenbarar sig icke enbart som timligt eller förgängligt, utan det blir det samtida verkliga, och, eftersom det utan detta intet är själva intigheten och själva det förgångna, då måste en omätlig sorg gripa tag om oss, när vi ser det allra härligaste genom sitt nödvändiga jordiska vara sprängas sönder. Och ändå kan vi icke övervältra skulden för detta på något annat än det fullkomliga i dess uppenbarelse för det timliga förståndet; ty det blott jordiska, om vi uppfattar det enskilt, håller sig samman genom att gripa in i vartannat och genom ett aldrig avbrutet återuppstående och avdöende. Men detta ögonblick av övergång, i vilken idén själv av näödvändighet måste tillintetgöras, måste vara konstens sanna plats, och i det betraktande, varifrån allt genast skapas och förintas med motsatta strävanden, blir allt ett och samma. Här måste alltså konstnärsanden sammanfatta alla riktningar i en överskådande blick, och denna över allting svävande, allt förintande blick kallar vi ironien.” Kierkegaard kommenterar Solger i mag.avhandlingen. ( jfr. Hegel Pil.des Rechts om Solg.) ------------------------------------ Ironien kan ha en kritisk dimension, en interrogativ, - vilket påpekats av Barthes –väsentligt interrogativ, - men kan också vara en passiv ansvarslös lek. Filosofiskt spekulativt kan man se ironien som en kunskapsform, såtillvida som att den i sin dubbelhet påstår, frågar och frågar sig själv på en och samma gång. Den är ju dynamisk i det den skapar en viss osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art av kunskapsletare, - den kan dock stanna i sin egen mellanställning, och som kronifierad är den icke mycket att ha. Ironien är utsatt; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den har alls ingen disciplin, - den värjer sig mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter aldrig har varit till någon nytta ( jfr. Philosophiske Smuler, .SV.VI.s.17., där detta även påstås helt explicit, helt direkt och ”rätt-framt”. ). Ironien kan i vissa tider få en avantgardeposition och en position ,där den får taga vara på sig själv, men heller icke bryr sig mycket mer om att förankra nya hopp i nya verkligheter,- confiniets villkor, svävandet - för det är i bibehållandet av sig själv i sin unika, ensamma struktur – under helt divergerande privatmänskliga o. sociala betingelser som dess egen faktiskaepistemologi och on styrka, ty i det den faktiskt existerar är den ju eo ipso stark, finnes. Den har en inbyggd betingelse av uppehållande art i sin antitetiska ,”dialektiska” struktur, och denna ger åt envar ironiker en känsla av frihet, d.ä. en typ av frihet som är en frihet från,d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. ( Det estetiska har ännu icke övergått i det etiska,”realiserandet av det allmänna”.) Ironien ingår i språkets praxis och dess egen transcendens – skulle en idealistisk filosof säga. Denna ironi tjänstgör som beredare för det nya eller konserverare av det gamla, är en slags ”dubbelpil”; den har en viss ungdomlighet, - kräver ungdomlighet i de ”ironiska medlen”, ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, ingenting för gammalt folk att syssla med!Den har en förmåga att överleva nästan allt i konsekvens av sin slutliga, eviga orimlighet…. ( Jfr. för övrigt t.ex. V. Jankélévitch. L´ironie ou la bonne conscience, 1950 .Titeln vald i contraposition till Hegel. ) Man kan aldrig i teori inringa dess praxis ,men dess destination är ju oändlig och mycket skall dessutom till för att hindra den, när den en gång på allvar tagit sin början ( se också: S.Grunnet, Ironi og subjektivitet hos S.K..(1987)) Ironiens logiska/semantiska förutsättning är att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och det alternativa och har i detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär. ( Jfr. Cleanth Brooks o. Kenneth Burkes skrifter.) På så sätt kan den vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrukturera betydelser inom en kultursfär. Ironien ifrågasätter ogärna bara en sak, den går nästan som i automatik vidare. Den kan omstrukturera sfärers strukturer , men förmår icke omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium. Ett övergångsstadium. Ironien, - i all sin vitalitet och kraft och uppslagsrikedom - , kan egentligen bara fråga! Den är oförmögen att påstå, i alla fall att påstå något nytt! De kan påstå en motsats, men är eg. inte en dynamisk negativitet. Ironien är en slags passiv negativitet. Vi återkommer till detta. De ironier vi berör är av flera olika slag. ”Det enda skyddet emot ironi är fullständig uppmärksamhet, en sköld som är så tung att ingen orkar lyfta bort den.” ( D.C.Muecke i The Compass of Irony,1969.). I centrum för S.K.s uppmärksamhet, såvitt man kan utläsa direkt (sic!), står den ironi han kallar ogenomskinlig ( jfr. min egen bok Ironi och existens .(1983)s.27.), den ironi man endast SJÄLV, som avsändare är medveten om och som man aldrig låter addressaten uppmärksamma, eller som man lämnar den i obehagligt tvivelsmål om. (”Menar han allvar?”) I ”Ugennemsigtigheden”, ogenomskinligheten och ” Skjultheden” står ironikern, som (qua) ironiker, icke i relation till något särskilt. Begreppet har sitt ursprung i det grekiska( mycket gamla) ordet eironeia, e????e?? som betyder ”förställning” (el.”ironi”alt.”hån”, o.likn. ), av v.”eiro” (e??? ),”tala”.o.”neia”(?e??) av v.”neomai” (?e?µa?),”vandra iväg” m.m..Jag har i annat sammanhang ( Ironi och exisens,1983 )ställt upp en slags struktur- och igenkänningsdefinition av ironi, som likaväl kan återgivas här till viss nytta: Ironi är: A. När något täcker ett annat, och detta andra avses, menas eller gäller. B. När det täckande och det täckta åtminstone på något plan behandlar samma ämne. C. När det täckande genom ett ”medel” hänvisar från sig,t.ex. genom en överdrift. Detta är det ironiska medlet. D. När man i förväg inte kommit överens om en kod, enligt vilken man menar det motsatta mot vad man säger. E. När situationen har en viss komplexitet , som ger spänning i ett motsatsförhållande. Kommentar: Punkt C.. Det ironiska medlet kan vara en blick, ett leende el.dyl. som negerar det framsagda, det täckande skiktet och ger den klara signalen att meddelandet bör tydas omvänt.( Det ironiska medlet är ironiens själva impetus, den igångsättande kraften, sine qua non…,”utan vilket inte”…..). Det är omöjligt att tänka sig en ironi utan kläder. Men bär man dessa kläder, så bör man veta att dom inte går att värma sig i, men mer att dölja sig väl i. –Och det är inte alltid , som det täckta är det vackra. Vi har i ironien att göra med en motsättning , och vad gäller sådana, brukar man indela dem i två grupper: konträra och kontradiktoriska. Skillnaden mellan dessa är ungefär denna: 1. En kontradiktion är ett samtidigt hävdande OCH förnekande av samma språkliga sats behandlande ett sakförhållande. En kd. Motsättning råder t.ex. mellan utsagorna ”Stolen är gul.” Och ”Stolen är icke gul.”. Den som påstår båda i ett sammanhang säges göra sig skyldig till en kontradiktion. Han motsäger sig själv, - för att använda ett reflexivt uttryck… 2. Konträr säges motsättningen vara om vi istället har de båda utsagorna ”Alla stolar är gula.” Och ”Alla stolar är blå.”, där det rent logiskt är uteslutet att båda kan vara sanna ( medan båda mycket väl kan vara falska ).( I kontradiktionen är ju en av utsagorna sann.) En förutsättning för att man skall kunna kalla något för ironi är alltså att man kan ur ett kontradiktoriskt perspektiv härleda att det explicit sagda, t.ex.utsagan: ” Du är intelligent!” har en implicit betydelse, som är motsatt, (d.v.s., det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda, ) - som så starkt framträder genom användningen av ngn form av ironiskt medel. Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor kan med en sådan signal inverteras i betydelse ( vilket oftast icke barn i låg ålder t.ex. alls har lärt sig ), och att alltså det implicita gäller! – Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension lagts till, ty det utsagan gäller efter att ha genom gått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin ”svävning” och sin bredd, sin omfattning av hela spektrat , i detta fall spektrat ” intelligent – icke alls intelligent” .Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den samtidiga bilden ”intelligent – icke alls intelligent” ställs nästan alltid, också helt implicit, en grundläggande fråga angående begreppet, i detta fall ”intelligent”. ( Ty reaktionen blir ju ibland den, att vad som sades ironiskt, faktiskt var rent bokstavligt sant: adressaten var kanske , när allt kom omkring, inte dum.) Så leker vi ju ofta med hela situationen…. Ironien kan vara lekfull, vänlig men, - som alla vet, - även väldigt elak och ren kallblodig cynism.) Ofta är det ironiska medlet ett tonfall, ett extra ord , en min eller en gest. (Vissa människor tycker inte om ironi. Ironien lär vara spridd över hela världen. Man använder troligen mer ironi i sydliga länder än i t.ex. Sverige. Mer ironi i arabvärlden, – t.ex. i Iran - , än i västvärlden. ) Men i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av ngt – så njuter bara ironikern själv av den ironiska innebörden i all hemlighet. Ironikerns ”står icke i relation till något särskilt”. Nej, han har ju nästan beslulit världen på innebörden i sitt yttrande. Han har väl i själva verket gjort något fulare än att ljuga: han har ljugit i hemlighet och haft nöje av det alldeles ensam – En slående insikt. Och i detta sammanhang värd dubbel uppmärksamhet och eftertanke! Därför kan ingen märka den, utom i en slags totalitet. - ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande.--- Detta är sannerligen en märklig form av icke-kommunikation som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan ”adlad”. Den tycks springa ur en tidig fascination över ”mästertjuven”.(Jfr. bl.a. I.Simonsson , H. Fenger och K.E. Lögstrups mer kända bok, Opgjør med Søren Kierkegaard, 1967 .). S. Kierkegaard mönstrar i sin avhandling – han har valt ämnet för att det ligger i tiden,för att han beundrade Sokrates , men kanske också för att han tyckte om att själv utöva ironi - ironibegreppet: ” Hvad er saa Ironie, hvis man vil kalde Sokrates en Ironiker, og ikke som Mag. Kierkegaard bevidst eller u- bevidst kun vil drage den ene Side frem? Ironie er Eenheden af ethisk Lidenskab, der i Inderlighed uendeligt accentuerer det egne Jeg i Forhold til den ethiske Fordring – og af Dannelse, der i Udvorteshed uendeligt abstraherer fra det egne Jeg, som en Endelighed blandt alle andre Endeligheder og Enkelheder.” Det är S.K.s övertygelse, att det på detta sätt går att beskriva en övergång ( ett confinium,”gränsområde”,av lat. finis.) från estetiskt till etiskt stadium! Man kan dock tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, och även tillägga att romantiken hade en uppfattning ,t.ex. Fr. Schlegel , att ingen stor konst frambringas utan ironi ( se:S.K.S.V.I.s. 151 ). -Vi kan citera belysande den svenske 1800-talsfilosofen G.Ljunggrens De Estetiska Systemerna (1856) : ” Men det begrepp som spelar förnämsta rolen uti romantikernas konståsigter, är I r o n i e n .Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Den geniale ironikern står över allt, och ingenting är för honom heligt, intet har betydelse utom hans eget jag, ja äfwen detta sätter han sig öfver. Han skapar, men har icke allvar med sina skapelser, han upphöjer dem åter och drager sig tillbaka inom sig sjelf. Konstnären skall sålunda ironisera sina egna werk; hans ideer skola icke wara begripliga för mängden; hans kall är att l e f w a och d i k t a utan ändamål, utan afsigt.” (Ljunggren, I,s.72.) Ideologen Fr. Schlegel hävdar också att ironien är paradoxens form, en funktion som tillhör filosofin ! Jfr. Soøren Kierkegaard om Sokrates: ” Sige vi nu, at det der udgjorde det Substantielle i hans Existents, var Ironi ( dette er vel en Modsigelse, men skal ogsaa vaere det ), postulere vi endvidere , at Ironi er et negativt Begreb, saa seer man let, hvor vanskligt det bliver at fastholde Billedet af ham, ja at det synes umuligt eller idetmindste ligesaa besvaerligt, som at afbilde Nisse med den Hat , der gjør ham usynlig.” (Om Begr.I.s.72.) S.Kierkegaard hade stort nöje av paradoxer, och kom gärna ihåg just det paradoxala i det han läste. Så fannns det väl inte en paradox hos Hegel, som han missade: Han tar upp paradoxen med Nuet, som försvinnner, och gör sig lustig över att ”Das Wesen ist was gewesen ist.”(oöversättligt.) Vi kan kort i detta sammanhang även något se på tautologibegreppet, då tautologin , - en form av upprepning - , repetition, kan användas såsom / i ironi, - hur Th.Adorno framför sina grava anklagelser om det bristfälliga i att S.Kierkegaard föregivet eg. bara påstår att det, att vara sig själv är, att vara sig själv, medan Gustav Otto Adelborg visserligen ( i :Om det personligt andliga, 1907.) påstår samma, men i mer positiv och konstruktiv (!) anda, - och vi kan ju mycket väl här se tautologin ställd under ironi !; Kierkegaard hade i Immanuel Kants Prolegomena mött Kants åsikt, att ”förnuftet blir invävt i ett självironiserande predikament, när det bekräftar att den oändlige Guden existerar eller inte existerar” ( Jfr.James Collins, The Mind of Kierkegaard, 1953.) - den, som påstår att ”tro är tro” med det högsta pathos, den tror vi, men anser samtidigt för något inskränkt; den, som med en genomskinlig ironi uttrycker samma åsikt kommer ju att ställa både tautologin själv o. begreppet ”tro” i fråga; den, som ogenomskinligt gör samma sak, den får njuta frukten själv, om ingen lyckas avslöja honom. Men kanske kan den, som växlar mellan att öppet ironisera över sin tid och samtidigt slutet gör det, ha ryggen fri i all evighet…… Förmodligen faller tyvärr detta plausibla resonemang. Denna form av ironi hade nämligen S.K. redan i mag.avhandlingen med förakt avvisat, ty ironien är ju ett medel och kan bara användas som sådant på ett försvarbart sätt ,om individen har ett fäste någonstans utanför sig själv. Därför kan Sokrates försvaras, gentemot Hegels anklagelser mot honom för oansvarighet, eftersom Sokrates hade kontakt med en gudomlig inre röst, alltså: emedan Sokrates hänvisa r till sin daimon är hans ironi icke tom ! Vi kan alltså , i konsekvens med detta, aldrig se S.K.s resonemang som en tautologi ställd under ironi! S.K. hade ju en klar blick för helheter, en exceptionell begåvning i att se ett resonemangs vikt och vidd. Även sitt eget. Jag kan inget bestämt säga om S.K. och tautologin utifrån Adornos resonemang! Vi har, som alltid med S.K.,att vända oss till totaliteten av författarskapet ( Gregor Malantschuk brukar avsluta netop envar av sina otaliga essäer om S.K. med detta kamprop -) ,S.K.s författarskap, - S.K. ironiserade sin samtid för det faktum att ingen hade haft ork att läsa allt han skrivit - författarskapet, detta nästan oöverskådliga, med svagt ljus belysta, vida fält, där så mycket, nästan alldeles för mycket …, rymmes….- Jag fruktar att det är omöjligt att skapa en sann beskrivning av vad Kierkegaards hela filosofi , i totaliteten, var. Men ser man Kierkegaard som ironiker överallt där det alls är möjligt, så är det också ganska lätt att påstå , att han inte hade ett fäste någonstans utanför sig själv. Ty om ironien är väldigt stor, ofantlig, så är det svårt att finna fästena i verkligheten , så att säga. Man kan annars gärna se ironien, i en form, som en förnuftskritik, en frågande verksamhet,( i sin inverterande form ) men också som ett konstaterande, - i Fr. Schlegels anda , jfr. ovan -, angående kommunikation. Som Simon Critchley skriver : ( i :Very Little.. Almost nothing: Death, Philosophy, Literature (1997), s.114.: ”Ironi är uttrycket för det mänskliga villkorets dubbelbindning ( double-bind ). Den är insikten om den samtidiga nödvändigheten i och omöjligheten av fullständig kommunikation.”,- ( enl. etymologin – se ovan - , ”tala medan man vandrar iväg (ifrån talet)”….) . Den tyska romantiken, varom det skall talas en hel del om här, hade en del av sitt ursprung i den idealistiska filosoferna, Joh.Gottlob Fichte o andra. ”Snart växte det ur det konstnärliga villkoret fram den romantiska ironien, som inte bara användes i förhållande till konsten , men snart också ville göra sig gällande i livet, och också gjorde det. Diktarens villkor skulle inte begränsas av någonting, någon lag alls; diktaren skulle sätta sig över sitt eget verk och betrakta det utifrån den romantiska ironiens synpunkt.” ( E.Arnold , Deutsche Literaturgeschichte ( 1906), s.437.). ENTEN-ELLER Det litterära genombrottet med ”Enten – Eller”. Som det litterära genombrottet (!) kom den bastanta boken Enten-Eller ut i februari 1843, ( över åttahundrasidor i en upplaga på något över femhundra exemplar, som alla såldes.) och den kan ses som ett öppet brev till Regine,- och delar var skrivet under förlovningstiden - men naturligtvis också som en äregirig och om sin förmåga ytterst medveten ung mans ( S.K. var nu faktiskt 30 år !) första väsentliga och markanta nedslag i offentligheten. ( Vi bortser från Andersenskriften, då S.K. då enbart var 25 år gl..). Det stora dragplåstret var i detta manus Førførerens Dagbog, som lästes , eller snarare slukades, som självbiografisk.( Man har framkastat hypotesen att vad Kierkegaard skrev åtta år framåt var skrivet till Regine. – Se t.ex. L.Lind,s.32.) Här avspelar sig den depressiva läggningen och även en annan sida.”I ”En förförares Dagbok” visar Sören Kierkegaard hur en man som inte väntar sig något av sitt eget liv helt kan upptas av själva spelet.”( K.Horney,Våra inre konflikter,(1950) s.151. ) Ev. väntade sig heller S.Kierkegaard efter den uppslagna förlovningen intet. (Hon under söker i sin bok bl.a. sadismens struktur på ett sätt som går igen hos Erich Fromm i Die Furcht vor der Freiheit,ss.130ff.)) Enten-Eller är en guldgruva för psykologer. Mellan 1843 och 1846 skulle egentligen det stora författarskapet komma att skapas, under ett ”för vanliga människors förstånd” ofattligt uppdrivet tempo. En gigantisk andlig eruption. Ändå finns ingenting av hastverk i det stilistiska!( Det är visserligen ett kompilat, där S.K. använder allt han kastat ner på papper, i det medvetna syftet att genom kvantiteten OCH kvaliteten i denna debut slå världen ( Danmark) med häpnad.): S.K. utgav under dessa 3 år Enten-Eller i två band, över 800 tättryckta sidor, Atten opbyggelige Taler, ( S.K. skrev uppbyggliga skrifter, aldrig religiösa!) Frygt og Baeven, Gjentagelsen, Forord ( en samling förord till oskrivna böcker ), Philosophiske Smuler, Begrebet Angest, Tre taler, Stadier paa Livets Vei i två band, Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift i två band. ( Detta är det pseudonyma författarskapets första stora del, omfattande c:a 3000 tryckta sidor. ) Redan i ”disputatsen” ,d.v.s. magisteravhandlingen, Om Begrebet Ironi (1841) är Kierkegaard färdigutvecklad, stilistiskt och reflexionsmässigt, tycks det mig. ( Även om han tar avstånd från vissa hegelianska drag i avhandlingen i några rader fem år senare i Afsluttende Uvudenskabelig Efterskrift.) Mellan 28 och 33 års ålder skrev S. Kierkegaard nästan allt väsentligt. Det är –som sagt – en unik intellektuell prestation. Den måtte väl ha förbluffat Danmark…. Men gjorde den det ? Ty nu var ju läsekretsen ytterst liten ,och lokal. Kanske det inte var någon som anade, att dessa böcker skulle komma att tillhöra världslitteraturens klassiker? Förmodligen inte. Förmodligen inte någon alls. Man lade inte så stor vikt vid hans böcker. De kunde ibland säljas i fjorton exemplar….. De var för många och ofta för tjocka för att någon större läsekrets skulle bildas. Fadern hade en gång givit Søren rådet:” Skall du skriva något i framtiden, så skriv inte på danska!” ( Alltså skrev S.K. på danska…. ) Kierkegaard anmärker i en anteckning 1849, att det förmodligen endast var prof. Rasmus Nielsen, (1819-84) - en sen ,men sann ,beundrare av S.K.,- en man som S.K. halvt om halvt, och förgäves naturligtvis, sökte att skapa om till förvaltare av sina verk och idéer - som hade läst allt. Köpenhamn var liet. ”Vi känner ju varandra allihop.”skrev Kierkegaard i sina Papirer. Han flyttade ofta till olika vackert inredda , alltid rymliga, bostäder i Köpenhamn. Han såg till att han hade rum att promenera i och att han hade ett flertal skrivpulpeter, en i varje rum, vid vilka han stående författade med fjäderpenna. Att det alltid var 13 grader varmt.Att det fanns starkt,starkt kaffe, och cigarrer. Hans bibliotek var mycket stort och välvårdat. Han lät alltid, enl. tidens sed, binda in i läder de böcker han ville behålla. Den enda svenska bok han ägde var – C.M.Bellmans Fredmans Epistlar. ( Vi har en ganska god överblick över både Kafkas och Kierkegaards bibliotek. Under studieåren mottog Kierkegaard impulser främst från de tankemässigt nyktra professorerna J.Sibbern och särskilt från den livskloke Poul Möller, klassicisten, samt från den kyrkliga auktoriteten Mynster ( särskilt hans predikningar), och hegelianen vid fakulteten, professorn Lassen Martensen. Som han dock knappt gitte lyssna till….. - O. Thune Jacobsen skriver : ”Saa noiagtig en Symmetri i Forholdet til Idé og Virkelighed som vi har fundet hos Mynster udviser Datidens og den naermeste Eftertid danske Aandsliv ganske vist ikke. Vi traeffer i Heiberg og Martensen en Retning, som staeer den tyske Idealisme , d.v.s. den hegelske filosofi naermere. – i ´Sibbern og Poul Möller en Retning, hos hvem Sympatien for den jaevne, fattige Virkelighed har en eijendomlig varm Kolorit.” ( O.T. Jakobsen, Gjennem Modsaetninger,s.62f..) S. Kierkegaard hade i sin ungdom försökt sig på en karriär som spexskrivare ( drivande med den dåtida filosofin ) och planerade bli en annan novellförfattare av den romantiska skolan. Han tycks dock ha saknat den berättande gestaltande förmågan. Men han kände sig i ungdomen dragen till varje försök att bli en man ”av värld”, av denna världen, och av tiden, en normal människa, och till att bli en diktare i romantiken. Han var känd somkvickhuvud och hatad som polemiker och negativist. Ingenting pekade mot världshistorisk betydelse. b. Enten-Eller. Det är valet det gäller. Begrebet Angest. ( 8 ) Pseudonymiteten som möjlighet ,sköld och vapen. - Climacus och Anti-Climacus. a.) Pseudonym Climacus var författare till Philosophiske Smuler och Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, och kan betraktas som ironisk skeptiker, en Kierkegaard närstående gestalt. Ordet ”climacus” hänsyftar på ”stege” i ”Paradisstegen”, Klimax tu paradeisu, skriven av munken Johannes från Sinaiklostret som på 600-talet , känd som Johannes Himlastormaren ( Vissa allusioner till Bibelns jakobsstege.Jfr. I. Simonson Sören Kierkegaard och vår tid.s.131.). Boken var även för den Kierkegaards tids kristenhet känd, då under namnet Himlastegen. b.) Anti-Climacus. Prefixet ”anti” betyder inte ”emot” utan ”framför” eller ”över” - ( som det grek.”para” i ”Paracelsus”, 1500-talsläkaren och mystikern , alltså: ”den som står över Celsus”, - Celsus var en grek. filosof under andra århundradet efter kristus, känd för sin Alethes logos, Sanningens ord, en skrift mot kristendomen. Den bevarades – till 9/10-delar - genom att den mer kände kyrkofadern Origenes bemötte den i åtta böcker…..) - ,- sålunda betecknar Anti-Climacus en något överdrivet kristen människa ,( i sena skrifter, såsom Øieblikket, står S.Kierkegaard själv mycket nära Anti-Climacus, men nu under eget namn…) som står betydligt ”över” Climacus , också detta en Kierkegaard mycket närstående gestalt, - måhända eftersom S.K. kanske (!) var uppfostrad av sin far till att vara en sådan…Men vi kan ju se S.Kierkegaard som underställd sin egen skapelse, denne Anti-Climacus… Dubbelheten tycks ha inspirerat, eller snarare: jagat honom. ( Man kan härse hur S.K. kontrasterar med de lugnare hållna Oppbyggelige tale ( dit man kan räkna Kjaerlighedens Gjerninge r), med vilka han alltid interfolierade sina pseudonyma böcker.) 9. S.Kierkegaard och kristendomen. Kirrmse har skrivit ett gediget arbete om Kierkegaard med titeln Kierkegaard in Golden Age Denmark, (1990), -titeln syftar på en litterär guldålder ( Adam Oehlenschläger inte minst) och inte på det materiella tillståndet i större delen av Danmark, vilket var helt bedrövligt - ,där han behandlar S.Kierkegaards sista stora bok : Sygdommen til Döden. Kirrmse tolkar denna bok originellt ungefär så : människan har, enl. S.K., två fasta punkter och två rörelser : de fasta punkterna är förtvivlan och förargelse; de två rörelserna är antingen tro eller synd. – Kierkegaard kritiserar teologin, som försöker att begripa, förstå ” andens positioner”, ty teologin begår det misstaget, menar Kierkegaard, att inte inse att förståelse , som sker utifrån ett läge över det som skall förstås,( på ett spekulativt plan alltså) icke gäller de religiösa kategorierna. Där är alltid av nöden en direkt förståelse. Vi möter i religiösa kategorier, som ”tro” och ”synd” det vi icke kan kommentera, men något vi måste leva, icke begreppsmässigt nagla fast. Studiet av sjukdomen til döden är ”studiet av rörelsens lag i förtvivlans intensitet”……. Vi skall också se, det är inte möjligt att ge en fullständig framställning och ”kritik” av S.K.s filosofi här, hur S.K. kommer i konflikt med sin föresats att icke sammanblanda religion med filosofi. Hans paradoxtro, - inspirerad av den av honom beundrade kyrkofadern Tertullianus – kan kritiseras i den mån man överhuvudtaget kan förstå den -,. Nu är det ju inte eg. tron som är en paradox hos Kierkegaard. Paradoxen är ju :att en människa också är Gud ( i Kristus) Människan-Guden, och tron gäller alltså att tro på denna paradox , vilket högst oegentligt kan kallas paradoxtro. Bäst förstår man paradoxen om man läser Kierkegaards mycket centrala lilla bok Frygt og Baeven: Abraham står som ett ljus i mörkret för S.K., som sinnebilden för det paradoxala. ( Det förakt som finns hos Hegel för Abrahamgestalten – i Philosophie der Geschichte - kände Kierkegaard troligen till.) Men något av det som är filosofi hos Kierkegaard kommer jag att försöka belysa sena re….\ Man tror ju inte på vad som helst, för att det är absurt, för att ”man lika gärna kan tro på Gud” – Men detta trons ”vad” blir ändå ett problem för S.K..( Han har ändå en förankring i tiden, till tegnet, Kristus i tiden . ) Han är avsevärt mer klar över trons ”hur”. ( Jfr. B.Russells krassa – och ytliga - kommentar om detta i Västerlandets visdom (1959), : ” ”Credo quia absurdum”, ”Jag tror för att det är absurt”, är ett gammalt och vördat motto för dem som tror på uppenbarelse, och på sätt och vis kan de ha rätt; om man skall utöva sin frihet att tro, kan man likaväl ta fatt i något ovanligt.” ( min kurs.), ”Ehuru Kierkegaard häftigt kritiserar den romantiska livsstilen såsom enbart bestämd av nyckfulla yttre inflytanden, är han själv fullblodsromantiker. Själva den princip som förutsätter existentiella tänkesätt är ett grumsigt romantiskt begrepp. ”s.255. ) Mitt i Søren Kierkegaards kritik av den romantiska filosofin finns en ”antiintellektuell intellektualism” hos S. Kierkegaard, såsom T. Bohlin träffande anmärkt apropos S.K.s paradoxtro, i den förstnämndes Kierkegaardstudier (1944),s.32. (Jfr.också hans Sören Kierkegaard och nutida religiöst tänkande ,(1919), avsn.III. Kierkegaards paradoxlära.) – Då är kritiken mer tydlig i Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung av 1818, - en bok som fick så oerhört liten spridning då, och t.o.m. efter dessa andra utökade edition 1844, kom den inte att skapa någon större uppmärksamhet. Först i och med kommentaren, Parerga und Paralipomena 1851 kom Schopenhauer att väcka större uppmärksamhet, och det var först då, som S.Kierkegaard trol. fick de första raderna av Schopenhauer i sin hand. Och då hade S.K. nästan skrivit färdigt. Kierkegaard såg kristendomen såsom den enda religionen, i kraft av att den var den enda, där guden hade uppgivit en del av sig själv som försoningsoffer, i nådaköpet. Att detta inte gick att styrka, genom att det inte kunde ses eller vetenskapligt bevisas, - att det var ett historiskt faktum -, gjorde att detta, förhållandet till den religion som var den enda sanna på grundval av detta kriterium, - som var sant i dogmatiskt hänseende - , bara kunde tros, om man bortsåg från det historiska, det vetenskapliga, kyrkofäder, kyrkan och hela dogmatiken , som på ett sätt hade lagt grunden för kravet , måste bortses ifrån absolut! Man hade ingen grund till att tro, annat än den, att det förhållande man trodde på, gudamänniskan, var absurt. Det fanns ingen förnuftsgrund annat än en, en viktig, syndens realitet – ingången var just syndamedvetandet - och att den enda religion som gjort upp med syndens realitet var kristendomen, där guden skänkt sig sjäv – det som alltså inte kunde bevisas - , det fanns ingen förnuftsgrund till att tro det , det måste genom ett ursprungligt val ( springet ) innerligt och paradoxalt och ständigt bara omfattas, - och gjordes inte det, så fick människan leva kvar i sin ”andlöshetens förtvivlan ” plus sin jordiska förtappelse och halvhet. ( - Så hade Kierkegaard ett förhållande till religionen som var ungefär som det som Wittgenstein hade till filosofien: det fanns inga filosofiska problem! : Så snart ett problem faktiskt dök upp, så var det inte filosofiskt. Det var verkligt. - Filosofin må ha grundlagt problemet, upptäckt det och behandlat det , och analyserat och hjälpt det upp men när människan i verkligheten står med något problem – då är det aldrig filosofiskt! Jfr. här grälet med Popper, det s.k. ”Wittgensteins poker”, när W. hotade Karl Popper med en biljardkö för att denne inte ville gå med på att det i Verkligheten inte fanns några filosofiska problem. ( Jfr.Ray Monk, Wittgenstein, The Duty of Genius (1990). Jfr. också Bryan Magges utmärkta biografi över P.: Popper,(19.. ).) Både S.Kierkegaard och Wittgenstein har en föreställning om vattentäta skott Vad man visste och inte visste. Vad man visste var mycket litet; och resten fick man tiga om. Och krav på renhet och yttersta allvar. W. beundrade Kierkegaard , men ansåg att det var svårt att förstå denne, och att det fordrades mycket arbete för att förstå honom. W. – språkfilosofen par excellence - önskade sig en religion utan ord. b. En av grundpelarna i Kierkegaards tänkande var alltså att särskilja såsom kvalitativt olika filosofi och religion. Att söka bevisa Guds existens var enl. Kierkegaard en synd så stor att den var i klass med de grövsta våldsbrott. ( Filologiska strider och strider om historisk äkthet ägnade han aldrig en enda rad. ) Detta, denna tydliga rågång mellan filosofi och religion, var S.K. tidigt klar över – det var en av effekterna av hans studium av Hegel och hegelianerna, och alltså en protest emot deras eklektiska syn . Filosofi o. religion skall icke, och kan icke ha med varandra att göra, enl Kierkegaard: det handlar om två olika rörelser: filosofins från tvivel ( eller förundran ) till kunskap, - inom religionen från syndamedvetande ( förtvivlan ) till tro. Den filosofiska rörelsen går genom mediation, en logisk kategori, ( om den, mediationen, nu går att begripa överhuvudtaget ) den religiösa genom paradoxen, en icke-logisk kategori. ( Här spelar alltid den klassiska Abrahamhistorien i Gamla Testamentet en dominerande roll för S.K.: man måste uppge allt för att få allt. En ”oändlighetens dubbelrörelse”. Jfr. åter skriften Frygt og Baeven.). Det är föresten inte ” idealiskt” att hävda detta såsom just eventuell professor i etik. - Att det även utanför den filosofiska institutionen inte är så lätt , och att det inte var så lätt för S.K. ,att i praktiken göra denna åtskillnad, skall vi senare se. - Kierkegaards avslag av erbjudandet att få professuren i Etik vid Köpenhamns Universitet måste naturligtvis ses mot bakgrund av hela hans livsplan ( vilken vi å andra sidan bara kan gissa oss till ,- om ens det…. ). För mig är S.Kierkegaards kristendomsuppfattning en gåta på många sätt. Jag själv brukar nästan aldrig tänka på honom som kristen. Jfr.Hj.Helweg , Sören Kierkegaard, En psykiatrisk-psykologisk studie (1933) kap.XIII.s.320ff., där H. icke heller kan betrakta S.K. som en troende kristen på något sätt.) Niels Thulstrup kan datera klockslaget för S.K.s väckelse till kristendomen till klockan 10.30,den 19 maj, 1838 på grundval av en anteckning i dagboken, och den annars kritiskt tänkande prof. Thulstrup hyser absolut inga tvivel på att detta, denna anteckning, - /som jag knappt inte ids referera /, men jag gör det i alla fall - är ett bevis!( N.Th. Kierkegaard ´s relation to Hegel, s.156.): ” Det finns en obeskrivlig glädje, som genomglödgar oss lika oförklarligt, som apostelns utbrott förefaller omotiverat:”Glädjen eder, och åter vill jag säga eder: glädjen eder.” – Inte ens en glädje över det ena eller det andra, utan själens överfulla utrop ”med tunga, mun och av hjärtans grund.”:”Jag gläder mig över min glädje åt, i, med, hos, på, över och med min glädje – ett himmelskt omkväde, som plötsligt liksom bryter av vår övriga sång; en glädje som svalkar och förfriskar liksom en vindpust, en fläkt av den passadvind, som blåser från Mamres lund till de eviga boningarna.” ( Sören Kierkegaards Dagbok, s.82.) ( Berndt Gustavsson - och andra - daterar ett religiöst genombrott till påsken 1848,27 o.29 mars.. Se hans bok I den natt, (1962)s.33. Jag delar i ett annat avseende inte heller G.s uppfattning, att S.K.s kamp mot den danska statskyrkan redan tidigt var förberedd o. planerad av S.K.. Jag tror, att S.K. aldrig hade givit sig på statskyrkan om han inte blivit karikerad i Corsaren 1846 . Den stora striden mellan Kierkegaard och skämttidningen varade knappt ett år. Corsaren upphörde att utkomma vid slutet av året. -. Mer – kanske alltför mycket - om allt detta nedan. S.Kierkegaards broder, Peter Kierkegaard ,skriver 1860 om Sören ( i förordet till några av sina Augustinusöversättningar ): ” Megen Salighed havde Sören Kierkegaard havt Adgang til under sin svaere Kampe, dersom ikke hans Theori om, hvorledes Christendomen skulde sokrcratiseres ind paa Slaegten, havde nodt ham til overalt at vende Satyrmasken til, istedetfor blot at oplade sig til et lille: i Jesu Navn, /…./.” Det kan inte annat än framstå för en nutida läsare, att P. Kierkegaard ( själv sjuk )ansåg att brodern var sjuk. ( P.K.S.S.s.183,n. Jfr. Carl Weltzer: Augustinus og Brödene Kierkegaard i Festskrift till Jens Nörregaard, (1947),s.312m.fl.) c. Kanske hade hans avslag att göra med en inställning till viljeproblemet, som inte tillät honom att vara professor i Etik ?- Kant hade ju särskilt två slags viljebegrepp, den fenomenala och noumenala.( Många beskriver Kierkegaards filosofiska grundinställning som kantiansk.) Viljan som fenomen kan inte beskrivas. Men viljan som etisk attityd kan beskrivas. ( Enl. Kant men inte Wittgenstein.) Kierkegaard är medveten om att människan i yttre mening är determinerad och att den fenomenets vilja som hon utövar i den fenomenala världen är begränsad. Men i den noumenala, den transcendentala viljan, den inre, attityd-viljan, är hon fullständigt fri. Men existerar då ingen koppling mellan den fenomenala viljan , som beskrives psykologiskt av Kierkegaard som ”yrsel” , i den viktiga boken Begrebet Angest ( 1843 ), som karaktäristiskt nog kallas ”ett psykologiskt påpekande”, d.v.s.ångesten ses som något yttre: en synds följd,- och den transcendentala, den inre attityden,”att vilja det goda”? Friheten har en inre och en yttre sida. Den inre är för oss dold. Den yttre har olika skepnader. Vi kan se den yttre sidan också i ”springet” .Har icke det transcendentala en fenomenal ( tingslig ) betydelse, en betydelse i Världen ? Här uppstår problemet med det goda: är det goda knutet till en allmän föreställning om samvete, eller konsekvenser o.s.v. eller är det knutet till en uppfattning om det goda, som har med Gud och nåden att göra. Där tycks ju Kierkegaard hävda det senare. Ett annat problem är problemet med konsekvensen. Om jag inte vet vad min handling får för konsekvenser, - jag kan ju aldrig vara säker -, så kan inte den goda viljan vara handlingen, eftersom den kan visa sig leda till fördärv, - så måste man antingen mena, att blotta avsikten, - att försöka att utföra den handling, som var ämnad så och så - , var moralisk, och man kommer endast till denna form av konsekvensetik genom att tillägga någon form av ”förtröstan”, erkänna något slag av ”förtröstan”. Detta är vad Wittgenstein kallar ”punkten”: ”Görandet självt tycks inte ha någon erfarenhetsvolym. Det tycks såsom en punkt utan utsträckning, en nålspets. Denna spets ( point of a needle ) tycks vara den reelle agenten. Och de fenomenala händelserna är bara konsekvenserna av detta handlande. ” Jag gör…” tycks ha en definitiv mening, åtskild från all erfarenhet.” (Phil.Inv.§ 620.) Denna spekulation (”tycks”) karaktäriseras av Peter Winch ( Wittgenstein: His treatment of yhe will . i Ethics and Action. 1972.) såsom ”en transcendental illusion”. Nu hamnar Kierkegaard i problem, eftersom människan icke utan Gud kan vilja någonting , - människan har Gud att tacka för allting: Existens, vilja och förtröstan. Kierkegaard kommer ju här också i en inre diskussion med Augustinus, ( - en man han stort sett ansåg varit till mänsklighetens olycka.) Så blir viljeproblemet – som ändå kvarstår för honom dubbelt ( i gestalt av inre och yttre ) – i världen existerande, men omslutet av det religiösa, och Kierkegaard måste, - kanske därför- , tacka nej till professuren i Etik. ( S.Kierkegaard funderade hela sitt liv på att bli landsortspräst. Men blev aldrig detta. Heller. ). Viljefrihetens problem kvarstår författarskapet igenom. Man förundras över den envetenhet med vilken han understryker vikten av att vilja och att välja. Det finns ingen ljummenhet i S. Kierkegaards lära. En sida av saken, vi kan ju se det som det voluntaristiska, den viljedyrkan som kan tolkas in i det tautologiserande av viljan och Självet kan spåras tillbaka till den stora respekt S.K. hyste för sin egen faders, Michael Pedersen Kierkegaards stora viljestyrka och hans långa kamp med sitt samvete ( händelsen på heden ) och kanske framför allt dennes kamp mot sitt stora tungsinne. – ------------------------------------------- ”Det daemoniske er det Indesluttede og det ufrivilligt Aabenbare. Disse tvende Bestemmelser betegne, hvad de og skulle, det Samme;” ”Det Daemoniske slutter sig ikke inde med noget, men slutter sig selv inde, og deri ligger det Dybsindige i Tilvaerelsen, at Ufriheden netop gjör sig selv til en Fange.” (S.Kierk. Begrebet Angest. S. 207.)Yrseln, som på danska heter ”Svimmelhed”, är något som Kierkegaard tar upp såsom bestämning på ett tillstånd hos människan i samband med de ögonblick, då människan fattar beslut.Vi har alltså med detta hamnat i problemet med den fria viljan. ”Att vilja det goda är att vilja en sak.”(S.K.) Men är det då frihet det handlar om? Som G.Lichtenberg säger i en anteckning/aforism: ”Den som hittade på ordet ”frihet” borde ha medalj.” Och om det är frihet, om det inte är frigörelse, - som ju är något enkelt ( enklare ) att förstå- , utan frihet, så är det ett av de ”bestämda ting” som Novalis talar om, där språket kan få oss att ”säga de mest bakvända och skrattretande ting” (jfr.ovan) .benämningen. Frihet. ( Jfr. här Anders Enmarks distinktion mellan just frigörelse och frihet i hans smått klassiska bok, Maktens hemligheter ( 1986 ), en dialektiskt genomförd bok om Niccollo Machiavellis ännu mer klassiska , Fursten.). Nu gäller ju biskop Thomas´ord fortfarande: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring.” – där det avses : Frigörelse . Men det blir som sagt besvärligare när det gäller Georg Stiernhielms Hercules´ val, valet mellan det ena eller andra vägskälet, när båda har goda löften, eller att välja mellan rött och svart, eller att välja sig fram till ett liv. – Här finns ju två uppfattningar: man har den åsikten att vars o. ens vilja i dylika fall är fullkomligt fri eller man har den åsikten, att allthop är determinerat: det är redan bestämt vad den o. den människan skall göra, och man liknar det vid biljardbollars väg och krockar med varandra: förutsatt stöt 1, så krock x och icke y. ( I diskussion finns också de som har en blandform av de båda åsikterna. Människan är för dem både fri o. determinerad.) Vad är det då för yrsel, som S.K. talar om o. som han menar har med valet att göra? - Det kan ju knappast vara samma sak som Herodotos berättar om när det gäller de gamla grekerna, som, enl. H., hade för vana att samlas i grupp ordentligt berusade och då fattade beslut om fälttåg och liknande med det förbehållet att de skulle mötas en dag eller två senare för att i nyktert tillstånd ta sig an samma problemställning och åter fatta beslut. Fattade man då samma beslut, så skred man till verket. Omvänt: fattade man beslut i nyktert tillstånd skulle man samlas dagen efter för att i berusat tillstånd se om det blev samma beslut. I så fall skulle det hela genomföras….. Det är inte någon av vin framkallad yrsel , som det handlar om hos Kierkegaard. Den lilla, viktiga, boken Begrebet Angest ( finns även på sv. i något förkortad form ), som skrevs det för S.K. mycket produktiva året 1844, samma år som Philosophiske Smuler ) ger periodvis ett nästan hafsigt intryck. Den har en klar disposition, men har ett mer diversifierat innehåll, som inte hålls samman . Detta är ovanligt för S.K., som brukar ha en så klar linje. En Mon.1 behöver inte vara oklar i linjen för att där finns avvägar. Man kan balansera förekomsten av dessa på ett bättre sätt än vad S.K. gör i B.A.. I kontrast till detta kan sägas, att boken ändå innehåller några av de mest klara och klart utmejslade tankar som finns i hela författarskapet, om man också ser till tyngden i dem. ( En orsak kan vara hans önskan att redogöra för ett stort antal olika slags ångest – under det man starkt betvivlar att han egentligen under större delen av sitt liv var just ångestriden. ”Den søde Angst.”) Bland tankekomplexen finns det som berör viljans frihet, och som mycket senare kom att påverka psykologer och filosofer världen över. Kierkegaard upptäckte nya dimensioner i ”fenomenet” ångest, och hans tankegångar har giltighet än idag. Hos S.Kierkegaard själv kan vi väl icke spåra just den disposition som omnämns av den lärde och kloke lundabiskopen Anders Rydelius i De vera Idea Sapientiae humanae (1723), där denne skriver om att han tror att:”Den första anledningen till en mognare vishet och det första inträdandet på dess väg är den inre förnimmelsen av sitt elände och sin tomhet.” I vars kölvatten den goda människan finner en dubbel erfarenhet och en dubbel sinnesförnimmelse ( i Gud ). Bland alla S.K.s predikopraktstycken tycker jag följande, om frigörelse, är bland de bästa, ur Dagboken 1846:: ” Hela frågan om Guds allmakts och godhets förhållande till det onda kan kanske ( i stället för den distinktionen, att Gud verkar det goda och blott tillåter det onda ) lösas helt enkelt på följande sätt. Det högsta , som överhuvud kan göras för ett väsen, högre än allt vad man kan göra det till, är att göra det fritt. Just för att kunna göra detta behövs allmakt. Det förefaller besynnerligt, då just allmakt borde göra beroende. Men om man vill tänka allmakten, så måste man inse, att i den också ligger bestämningen att kunna återtaga sig själv i allmaktens yttring så, att det som genom allmakten blivit till just därigenom kan vara oberoende. Därför kan en människa icke helt göra en annan fri, ty den som har makten är själv fången i sin känsla av makt och kommer därför ständigti ett skevt förhållande till den han vill frigöra.(/ jfr, Hegels Herrschaft und Knechtschaft!/KajG. )Därtill kommer, att det i all ändlig makt ( begåvning o.s.v. ) finns en ändlig egenkärlek. Endast allmakten kan återtaga sig själv i det den giver ut, och detta förhållande är just mottagarens oberoende. Guds allmakt är därför hans godhet. Ty godhet är att helt giva ut, men så att man genom att allsmäktigt återtaga sig sjäv gör mottagaren oberoende. Alländlig makt gör beroende, endast allmakt gör oberoende, frambringa av intet vad som får fortbestånd i sig självt, därigenom att allmakten ständigt återtager sig själv. Allmakten fastnar inte i ett förhållande till något annat, ty det finns inget annat, till vilket den förhåller sig, nej, den kan giva utan att dock uppgiva det minsta av sin makt, d.v.s.den kan göra oberoende. Detta är det obegripliga, att allmakten icke blott förmår frambringa det imposantaste av allt, världens synsliga totalitet, utan förmår frambringa det skröpligaste av allt, ett i förhållande till allmakten oberoende väsen , att alltså allmakten, som kan lägga sin väldiga hand så tungt på världen, tillika kan göra sig så lätt, att det som blivit till får oberoende. - Det är blott en dålig och världslig föreställning om maktens dialektik, att den är större i förhållande till hur den kan tvinga och göra beroende. Nej, då förstod Sokrates saken bättrte, att maktens konst just är att göra fri. Men i förhållandet människa och människa emelllan låter det sig aldrig göra, om det än alltid åter och åter bör inskärpas, att detta är det högsta; allmakten allena förmår det i sanning. Om således männsikan på förhand hade det minsta självständiga fortbestånd i förhållande till Gud ( med hänsyn till mateien ) så skulle han inte kunna göra henne fri. Skapelsen av intet åter är allmaktens uttryck för att den kan göra henne oberoende. Den som jag i absolut mening är skyldig allt, just han har gjort mig oberoende. Om Gud för att skapa människan själv förlorade litet av sin makt, kunde han inte göra människan oberoende.” Vi rör oss inom fältet för den fria viljan, inom valets position i människan. ”Friheten är inte möjlig”, skriver Kierkegaard någonstans. ”den är verklig.” – I den tidiga Enten-Eller vimlar det av resonemang och slående uppmaningar kring ”nödvändigheten av”att välja, kravet. Det vore synd att icke citera något av detta. ”/…/; men der gives ogsaa Mennesker, hvis Sjael er for dissolut til at fatte,/…/, hvis Personlighed mangler Energi til at med Pathos at kunne sige: enten – eller.”; ” Du selv er ingenting, en gaadeful Skikkelse, paa hvis Pande staaer: enten – eller;/…/.”; ” Du vil føle, at Det, det kommer an paa, ikke saa meget er at danne sin Aand, som at modne sin Personlighed.”; ” /…/ hvis Du har eller rettere, hvis Du vil have Energi dertil, kan vinde hvad der er Hovedsagen i Livet, vinde dig selv, erhverve Dig selv.”; ” Personligheden er allerede, för man vaelger, intresseret i Valget, og naar man udsaetter Valget, saa vaelger Personligheden ubevidst eller de dunkle Magter i den. Naar man da endelig faaer valgt, /…/, saa opdager man, at der er Noget, der maa gjøres om igjen, /…/.” – om man betraktar detta sista yttrande teologiskt, så överensstämmer det varken med en katolsk eller med en protestantisk teologi, i det att S.K. antingen aldrig når det att tro, eller när han gör det, så måste han omedelbart nå den igen, utan att hinna till ”rättfärdiggörelsen”, aldrig få ”rättfärdiggörelsen genom tron” i protestantisk mening, aldrig nå den punkt där ”tron grundar för trons handlingar”, såsom den katolska teologin ju påbjuder. Enligt G.Brandes var ju S.Kierkegaard ” en protestantisk Jesuit, der var sin egen Pave.”(1877,s.16.) Att människan skulle vara fri att välja vad som helst i vilket ögonblick som helst, - såsom en väg till höger eller vänster - , att lyfta ett finger eller att inte lyfta det just nu, som man vill, idén om en yttre, objektiv bestämbarhet av det obestämda , LIBERTAS INDIFFERTIAE eller LIBERUM ARBITRIUM (d.v.s. obegränsad valfrihet) håller S.K. naturligtvis inte med om. Han säger om friheten: ”Jeg forvexler ingenlunde liberum arbitrium med den sande positive Frihed.” Han menar att L.A. är ett ”tankeoting, som inte hör hemma någonstans”. Hur han nu lyckas undkomma att behandla sin valfrihet såsom en L.A. är naturligtvis ytterst krångligt, men då han ju talar om ångesten som en ”Frihedens Svimlen”, ( i Begrebet Angest )och ångesten kommer ur syndafallet som sker i en ångest, i en frihetens yrsel, där friheten sjunker ner. ”Vidare kan Psychologien ikke komme og vil det ikke. I samma oieblik er Alt forandret, og idet Friheden igjen reiser sig op, seer den, at den er skyldig. Imellem disse tvende Oieblikke ligger Springet, som ingen Videnskab har forklaret eller kan forklare.” (Begr.Angest. s.153.) . ( Svimmel = ”svindel, yrsel”,alltså.) Men han sätter alltså istället för ”godtycket” in en kort medvetslöshet, en yrsel. …..Vad som ”finns” i yrseln, - om där finns något-, det vet vi inte, - varken S.K. eller vi andra .Han garderar sig alltså mot sin invändning, eller betraktar kanske liberum arbitrium som någonting sådant som ett påstående om att en människa kan göra ”vad som helst” och den påföljande inställningen att det ”spelar ingen roll” vad hon gör..” liberum Arbitrium, der lige saa godt kan vaelge det Gode som det Onde, er fra Grunden at ophaeve Frihedens Begreb og fortvivle om enhver Forklaring . Det tycks mig, som om han rör sig med två frihetsbegrepp i förhållande till ”valfriheten”, frihet är: A.”förmågan” ( i brist på bättre ord) i valet mellan gott och ont, att välja det goda. Detta låter fel , om man ickemed frihet just menar att välja sig själv, och att frihet är att vara sig själv,och att det innebär att välja ett liv buret av en etisk-religiös tankegång. Ty då blir det, att välja det onda ju lika med : att inte välja att välja (demoniskt )-;lika med att välja att inte vara sig själv, - att icke vara hos sig själv, - att välja bort friheten. Enl. S.K. kan inte Guds vilja frånta människan något av hennes ansvar för sig själv och sina val. (jfr. Simone de Beauvoirs ,The Ethics of Ambiguity (1948) en sammanställning av existentialismens kärnpunkter.) Många menar, som de B., att det ligger en tvetydighet i S.Kierkegaards resonemang om friheten. Att all viljefilosofi av existentialistisk typ är dubbeltydig/tvetydig, - att den i grunden måste bygga på en absurditet. ( Bygga på en otvetydighet.) B. frihet. : å andra sidan : i fallet med allt ”ändligt” – i motsats till ”evigt, guddomligt” ,i motsats till de som är frukt av reflekterad kunskap, talar S.K i termer som att ”allt går tillbaka på en fritt verkande orsak”… o.s.v. S.K. skriver om ”Tilblivelse”. Som S.K. skriver i Smulerne: ”Al Tilblivelse skeer ved Frihed, ikke af Nødvaendighed; intet Tilblivende bliver til af en Grund; men af en Aarsag. Enhver Aarsag ender i en fritverkende Aarsag. De mellemliggende Aarsagers Skuffelse er at Tilblivelsen synes Nødvaendig; deres Sandhed er, at de, som selv tilblevne, definitivt vise tilbage paa en fritvirkende Aarsag. Selv en Naturlovs Conseqvents forklarer ingen Tilblivelses Nødvaendighed, saasnart der reflecteres definitivt paa Tilblivelse. Med Frihedens Yttringer er det ligesaa, saasnart man ikke lader sig bedrage af dens Yttringer, men reflecterer paa dens Tilblivelse.”(S.K. V.s.69). Här håller Kierkegaard med Hume att en naturlags konsekvens, d.v.s. dess universalitet, dess allmänna giltighet, icke förklarar ”det nödvändiga”, - vilket eg. bara betyder ”ostoppbara, oupphörliga” , verkliga,– och alltså inte det ”determinerade”, i betydelsen tvingande – frihet kan bara stå som motsats till tvång, inte till någon slags ”nödvändighet”, till naturlagar,( vilka enbart är regelbundenheter),- i en tillblivelse. Tilblivelsen är till , som S.K. skriver,”av en fritt verkande orsak ”. Det som har varit och det som skall komma är lika nödvändiga, eftersom ingen av dem är nödvändiga ( polemik mot Hegel, som med sitt påstående ” Det förnuftiga är verkligt och det verkliga är förnuftigt.”retade Kierkegaard, så som det snarlika yttrandet av ”pragmatismens grundare, William James att ”allt som existerar är rätt ” med rätta retade upp Bertrand Russell. )utan beroende av en övergång från möjlighet till verklighet ( ab posse ad esse ) på grund av en frihet i en rörelse, en aristotelisk kinesis, - all tillkomst har en fritt verkande orsak. (jfr. Passmore, ss. ) Kierkegaard var uppväxt i en idealistisk tradition, där begreppet ”nödvändighet” användes ganska slarvigt i betydelsen ”determinerad” eller ”enligt en på förhand bestämd lag” .( Så används det ibland än idag.) Kierkegaard värjer sig intensivt mot nödvändighetsbegreppet såsom det användes den i tyska filosofin – o. Kierkegaard menar med ”nödvändighet” snarare antingen ”verklighet”,”realitas”,eller hellre ”det som är ” eller ”det Eviga”( vilket kan vara , för S.K. är, detsamma ).( Kierkegaard kan ju eg. inte undgå att påstå något ontologiskt eftersom begreppet ”Gud” är ontologiskt. S.K. särskiljer historien från Gud ( det Eviga) på ett sätt som skulle få en att tro att Gud icke ingriper i historien.? Men Gud har dock, - bl.a. - enl. S.K. givit människan sig själv i Kristus och givit människan själ! ) Men vad skulle nu en vilja vara ,frågar man ju sig, om den inte var fri? Vad är det för något: en ”ofri vilja”??? Är det alls vilja ? Här är väsentligt att nämna Augustinus ( ”den kristne Platon”) och hans syn på viljan i De libero arbitrio , bok II.(c:a 395)( A.s författarskap är enormt 113 enskilda skrifter,varav vissa 700-sidiga, 218 brev och 500 predikningar är bevarade) (Gustave Bardy påpekar i sin La philosophie de St.Augustine (1866) det irrationella i Augustinus kunskap:" Il ”e prouve pas.Il trouve. Il ne démontre pas, il contemple. Il ne raisonne pas, il voit. On sait de reste, qu´il y a deux sortes d´esprits, les dialecticiens et les intuitifs. Aristote parait le type achevé des premiers, Platon des seconds. Augustin se range, avec Platon, dans la classe des intuitifs."(s.455.)) En 23-årig S.Kierkegaard:” Der gives en Hovedmodsaetning: Augustin og Pelagius. Den forste vil knuse Alt for og opreise det; den Anden henvender sig til Mennesket som det er. Det forste System faaer derfor med Hensyn til Christendommen tre Stadier: Skabelsen – Syndefaldet og derved betinget Döds-og Afmagtstilstand – og en ny Skabelse, hvorhved Mennesket bliver sat paa deen Standpunkt, at han kan vaelge, og derpaa – hvis han vaelger – Christendommen.” (Pap.I.1869,s.71n.) S.K. håller sig ofta till augustinska problem som om syndens ursprung , kallar den augustinska predestinationstanken:” den stillesiddendes Fromheds Dogme”. S.K. tycks inte alls ha känt speciellt starkt för Augustinus.A.:” Filosofin är en dubbel fråga: den ena om själen, den andra om Gud.” A. är dualist: kroppens natur är lägre en själens. I själen finns av Gud givna goda ting som kan missbrukas. Allt gott är givet av Gud. Allt som är givet av Gud är gott.Gud = det goda. Enligt Augustinus. Liksom ögonen i kroppen kan missbrukas,”utföra mycket ont och tjäna vällusten”, så kan den fria viljan, som är ett gott ting, givet av Gud, missbrukas. Den fria viljan är ett gott. Viljan är själv ett melanstort gott, ( - Sådana bestämningar var bland det S.K. tyckte illa om hos A.,- sågs av S.K. som odialektiska.) enl. A.. Även om den i sig själv är ett mellanstort gott vinner viljan genom att vända sig till det allmänna och oföränderligt goda, människans primära egna stora godheter. Men: vänder viljan sig till det 1.)egna goda, 2.)det yttre eller till3.) det lägre, så begår viljan synd. Augustinus: ” Till det egna vänder den sig, när den vill vara sin egen herre, till det yttre när den går upp i läntan efter att känna till vad som tillhör andra eller som inte tillhör den själv, till det lägre när den älskar kroppens lust. Har människan på detta sätt blivit högmodigt, vetgirigt och vällustigt, hänfaller hon i en annan livsform, som jämförd med det högre livet är döden.” (ur LA.II.Kap.19 ) Även denna livsform lyder dock under Guds försyn. I det det förhåller sig på detta sätt, är det varken de godheter som eftersträvas av syndare, som på något vis är onda, och heller icke den fria viljan själv, men det onda är syndarens bortvändhet från det oföränderligt goda och beror på viljan och då så är fallet, så motsvaras bortvändheten rättfärdigt av eländighetens straff.(LA.II.Kap.19.) Den fria viljan räknas till det goda, ty utan den kan ingen leva rätt. Eftersom viljans bortvändhet från Gud är synd, är då icke Gud – som givare av den fria viljan - upphovet till synden? Frågar sig A.. På den fråga måste jag svara, säger A. själv,: det vet jag inte. Det som ingenting är, kan man nämligen inte veta vad det är. ( Tanken om privationen: bristen. Då har det onda ingen ”substans” i aristotelisk mening, - det ”finns inte”, finns endast som frånvaro.- Det är viktigt att här se att A. här inte gör någon deduktion eller likn..! Åsikten om privationen” är bara gripen ur luften. Att han, Augustinus, inte vet något, bevisar inte – och har inte med att göra - att det onda är, eller skulle vara ingenting.) Allt gott är av Gud. Och allt som är är av Gud. Det som ingenting är., är inte av Gud. Augustinus slutar med att förklara: ” Det var av egen fri vilja, som människan föll, men eftersom det inte på samma sätt kan resa sig igen, så låt oss i den starka tron hålla fast vid Guds högra hand /…/./.(LA.IIKap.20.) Denna dogmatik motsäges dock något av det man läser i Sololoquia,(Confessiones,) åttonde boken ,§8 o.§9., där man läser det intressanta: ” Jag var måttlöst upprörd, fylld av På dessa tankar byggde den äldre kyrkan sin syn på den mänskliga friheten, liksom på de andra . kyrkofädernas, Origenes och c:o ,synsätt. ( Möhler, s.74f.) --------------------------------------------- S.K. alltså – i sin helhet - i Begrebet Angest: ”Angest kan man sammenligne med Svimmelhed. Den, hvis Øie kommer til at skue ned i et svaelgende Dyb, han bliver svimmel. Men hvad er Grunden, det er ligesaa meget hans Øie som Afgrunden;” (vackert!)”thi hvis han ikke havde stirret ned. Saaledes er Angest den Frihedens Svimlen, der opkommer, idet Aanden vil saette Syntesen, og Friheden nu skuer ned i sin egen Mulighed, og da griber Endeligheden at holde sig ved.” …”I denne Svimlen segner Friheden /’faller friheten ihop’/.Videre kan Psychologien ikke komme og vil det ikke. I samme Øieblik er alt forandret, og idet Friheden igjen reiser sig op, seer den, at den er skyldig. Imellem disse tvende ?ieblikke ligger Springet, som ingen Videnskab har forklaret eller kan forklare. Den, der bliver skyldig i Angest, han bliver saa tvetydig skyldig som mulig.”(s.153 i bd.VI ) Och så har vi fått denna klassiska passage på pränt framför oss, i all sin pregnans – och med all sitt djup….och sin problematik. – Den har även sin idéhistoriska bakgrund i synen på ångest och vansinne i tiden, något som främst lades på olika universitetsprofessorer att fastställa naturen av. (se A.Kelstrups bok om psykiatrins historia!) – universitetsprofessornnas makt var oerhört stor i detta hänseende, - groteskt om man tänker på att det ofta handlade om filosofiprofessorer och inte medicinare – Kelstrup nämner här särskilt Kant, Schelling, Schiller och Hegel som betydelsefulla (sic!). De hade alla synpunkter på det mänskliga psykets patologi. Vansinnet var ”sinnets avfall från Gud” Galenskapen var en synd ( isig själv), menade dessa bemärkta män, och det bidrog till att straff, pina och tortyr blev legitima kureringsmetoder i det tyska psykiatrin. Det var Schelling som 1810 ( i F.W.Schelling, Stuttgarter Privatvorlesungen ) förklarade att galenskapen var sinnets ( ”das Gemüt ”) och andens avfall från själen.”( Som Manfred Frank skriver i Eine Einfurung in Schellings Philosophie (1985) – lite orättvist - : Man hat ihn den ”deutschen Swedenborg genannt ” – orättvist mot Swedenborg alltså..”.Hans / Sch.s/ förtjänst består i att ha slagit en bro mellan den böhmeska naturmystiken och – hur sällsamt det än låter – den newtonianska gravitationsteorin/…/.” S.9.) Galenskapen var enl. Schelling ”ett tilstånd av helvete” i människan. Som M.Foucault skriver i sin , kanske något obalanserade, Vansinnets historia (1972):”När anden blir blind för sin känslighets överskott – då uppträder vansinnet.”(s.174.) ( Den första läroboken i psykiatri skrevs av Johann Christian Friedrich August Heinroth 1818, Lehrbuch der seelenstörungen und ihre Behandlung en spekulativ filosofibok som ser sinnessjukdomarna som orsakade av synder, utsvävningar, orgier i sexualitet och alltför stor glupskhet beträffande mat.Heinroth (1773-1843) – en av mänsklighetens skamfläckar - författade även en bok i rättspsykiatri, System der psychisch-gerichtlichen medizin (1825). Denne mans skrifter fick , tillsammans med liknande , naturligtvis ohyggliga, fasansfulla följder för massor av människor. ( S.K. såg det djupt felaktiga i dessa skrifter – det kan man se i hans Papirer – men yttrade sig aldrig offentlgit i detta ämne.). Jfr.en kierkegaardbiografi av Peter Thielst, Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges (1995) Thielst pekar på den koppling som S.K. i Begrebet Angest gör mellan ångest och sexualitet såsom en allvarlig generalisering från en person ”som har problem med sin kropp, det vill säga inte upplever sin kropp som en likvärdig del av självet”(s.226.).( Jfr. resonemang i 1970-talspsykologen A.Loewens Förräderiet mot kroppen .) För många människor framstår naturligt nog Kierkegaard såsom den subtile iakttagaren av psykiska förlopp, för andra som en odåga, oförmögen att skriva annat än ”sjudubbelt” reflekterade tautologier, och för åter andra är han den föredömlige VILJE-filosofen med en vidsträckt betydelse för t.ex. J.-P. Sartres inställning i kampropet:” Välj! Hitta på!”, ” Du är dömd till frihet!”o.s.v., och man citerar ju här gärna Kierkegaards uppmaning:” Att våga är att förlora fotfästet för en sekund. Att inte våga, det är att förlora sig själv.”Kierkegaard hävdade människans dubbelhet. Hon är evig och timlig. Hon är fri … hon är inte determinerad. Ib Ostenfeld – till grundprofessionen läkare - i sin lilla bok om S.K., som mest behandlar S.K. och ångestens problem – Ostenfeld är läkare - : ” Denne Betragtning antyder ogsaa, at K. selv har folt det haablose i at søge sig selv ved at søge indefter; her vokser Angsten for hvert Skridt, man traenger frem – som under en Vandring i en uigennemtraengelig Skov. Kun ved at lade alle Beveagelser i Sjaelen gaae udefter i Handlen og Villen finder man virkelig noget af den Enhed, man søger. K. har dog aldrig selv kunnet drage Konsekvensen heraf. Han var hele sit Liv laenket af det indre Livs Tryllekreds.” ( I.Ostenfeld, S.Kierkegaards psykologi, (1972)s.46.- Ostenfeld, som alltså också ägnade enbok åt brorsonen, Paul.) …..det vet vi. Men vi vet inte varför. 12. Om augustinus. Vi kan hos Augustinus se en levande monolog 1 i Sololoquia ( ibland betitlad Confessiones, Bekännelser), men en helt förljugen monolog 2 i De Civitate Dei , - Om Gudsstaten - , där alla historiska fakta, - ty boken är en kommentar till den romerska historien o. histoieskrivningen,- den är ju i själva verket den västerländska kulturens första större historiefilosofiska verk, långt före Vico, Herder och Hegel -, får lämpa sig efter Augustinii religiösa o. politiska idéer. Sokrates är i denna bok besatt av en demon, ett djävulskt väsen. Sokrates för ju, som nämnts ovan ,i Platons Dialoger, ofta samtal med sin inre daimon. En slags gudomlighet. Augustinus behärskade inte grekiska och tolkar ofta vårdslöst, fritt och tendensiöst. Jfr. City of God.s.319.) Augustinus har ingen större betydelse i den direkta polemiken i de stora uppgörelseskrifterna. ( Smuler och Afsluttende Efterskrift. Han är där icke nämnd. Det betyder ju dock inte, att det inte finns en underliggande kritik mot vissa av Augustinii lärosatser. Kierkegaard ställer ju upp sin gestalt som konkurrent till Augustinus såsom den första moderna människan! Ty modernitetens begrepp är ju relativt….S.K. var emot barndopet,- som Augustinus stridit för i i nordafrika mot de s.k. donatisterna -, barndopet som man ju själv inte ens minns och är tvungen att tro på andra beträffande dess existens. Han var emot konfirmationen vid så tidig ålder, då man inte ännu kände livet. Konfirmation borde vara kring 25-årsåldern , - men S.K. skrev aldrig om dessa saker annat än i sina egna Papirer. Där , i alla dessa papper, finns också åsikten att man borde ha sexualupplysning i skolorna, – jfr. ovan ang. mentalsjukdommarna - , men han skrev det aldrig offentligt, trots stark övertygelse i dessa frågor. ( Franz Kafka engagerade sig aldrig öppet i några viktigare samhälleliga, teologiska eller vetnskapliga eller politiska frågor. Endast ett initiativ till en insamling för att starta ett behandlingshem, efter 1918, för krigstraumaoffer - mycket udda och viktig , och framsynt idé på denna tid - publicerades av honom personligen i en pragtidning . Det blev också en faktisk insamling. Hur det gick med hemmet vet jag inte.) Undantaget. Skiss av en personlighet. Vissa läsare av Kierkegaard har efter en tid funnit det lämpligt att kalla honom MYSTIKER. Jag kan se att man i det nästan tautologa upprepandet av självets primat, hela systemet av upprepningar, av brottningar med språket ,- mitt i musikaliteten ! -, och genom allt en gentemot sig själv misstrogen strävan…., kan se honom så. Och att man, i de motsatser man finner hos honom, väljer att toka in mystik i stället för ren inkongruens. S.K. avser, under det att han ger sitt budskap, - under det att han helt enkelt publicerar sig -, att dölja sig själv. Han avser också att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sådant, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål. Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den ””at ikke vaere Menneske” – och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv.( I enlighet med ett visst språkbruk. Kierkegaard skulle kanske bli förbluffad om man kallade honom mystiker. Ett lärorikt problem.: Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv ? HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna hemma i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde,p.g.a. ett ”missförhållande mellan kroppen och själen”. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo(?)filosofen ( Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!)Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! ) Han valde nog att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty: Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld. Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest. ”/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for.” Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K.. Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietisktiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta ”jag” sedan tautologiserar detta ”jag” om och om igen.( Han säger ”det samma om det samma” precis som förebilden Sokrates.) - S.K. skapar ett ”Självets metafysik” i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik. - Då, alltså, - låt oss här komma med ett längre citat från Adornos habilitetsavhandling, för att se en logicistisk (?) kritik av Sören Kierkegaards resonemang om självet Den människa, förresten,som väljer utan yrsel, ångest och skuld, den väljer ju lögnen. Jfr. P.O. Olofssons böcker Urfantasin och ordningen ( O.s diss. )samt Den avklädda människan lider båda av den brist, eller snarare det felgrepp ,som man råkar in i när man behandlar icke språkliga företeelser med en semiotisk teori. Att behandla livet eller psyket eller det omedvetna , som om det vore en entitet, och som om denna vore som ett språk, med alla språkets karaktäristika, leder till en barock insnävdhet i resonemangen. Det är synd att O. icke tidigt insåg detta O. tycks vara medveten, halvt, om problemet eftersom han reviderar sin semiotik i riktning till det bättre i uppföljaren, boken Den avklädda människan. Han har ändå, som han själv säger ”tvångströja på”. Och den tvångströjan är just semiotiken/lingvistiken. (Samma fel begår ju t.ex. Jacques Lacan i sitt sätt att begagna en del av F. de Saussures språkteori , den så kallade ”algoristmen ”: S/s : signifiant-signifié…..Lacan förenklar här ett komplicerat resonemang ur de Saussures föreläsningar Cours de lingvistique generale såsom dessa finns antecknade av elever.Däri – i kritiken av Lacan - instämmer jag i vad Jaques Derrida hävdar om Lacan. Jfr. här också t.ex. Guattaris kritik av E. Benveniste, som enl. G. gör samma fel. B. behandlar allting, som om det vore språk. Molecular Revolution, s. Hans Brøchner , akademikern,kan te sig,- även om han var släkt med S.K. - , som ett trovärdigt vittne. Brochner om S.Kierkegaard ,i blixtbelysning : ” Hans Smil og hans Blik var ubeskrivelig Udtryksfuldt. Han havde en egen Maade, paa Afstand at hilse med et Blik. Det var kun en lille Bevaegelse af Øiet, og dog udtrykte det saa meget. Det kunde vaere noget uendeligt mildt og kaerligt i hans Blik, men ogsaa noget aeggende og tirrende. Han kunde ved et Blik paa en forbigaaende umiddelbart saette sig i Rapport til den forbigaaende, kunde gjore psykologiske Studier, og medens han udviklede Teorien, realiserede han den i Praksis omtrent med hvert Menneske vi mødte. Der var ikke én, paa hvem hans Blik icke gjord et synligt Indtryk. Ved samme Leilighed forbavsede han meg ved den Lethed, med hvilken han knytted en Samtale med mangfoldige Mennesker, i nogle faa Replikker optog en tidligere Santale og førte den en Skridt videre til et Punkt, hvor den ved Leilighed atter kunde optages./…./ For saa at vise mig Metoden, trak han mig med op og ned ad flere Gader og forbausede mig med sit psykologiske Eksperimenteringstalent.” (Søren Kierkegaard set udefra , R.Magnussen, 1942.s.102.) Som filosof och psykolog skulle Kierkegaard bli en av de större. Han var tidstypisk såsom romantiker i det att han, som den fine historikern V. Vedel anmärkt beträffande romantikerens filosofer, att de ”valde mellanbegreppen”. För S.Kierkegaard saknade en hel del problem, som kan kallas centralt filosofiska, fullständigt betydelse. Han innerlighetstro, hans uppfattning om paradoxen och hans mystiska uppfattning om att Jaget hängde samman med Gud låg undertill i ett av de mest otroligt spännande författarskap vår tid har sett. --------------------------------- En av S.K.s systrar gifte sig med en kontorschef J. Chr. Lund 1824 och fick med honom ett barn, Henriette. Denna flicka blev något av S.K.s favorit. S.K. tyckte om barn, sades det, och Hentriette ( oftast bara ”Jette”) var en vaken och glad flicka. Modern dog snart, liksom de övriga av S.K.s systrar, och Lund gifte om sig. Hentriette fick en halvbror, Troels Troels-Lund 1840. ( Denne skulle sedermera bli professor ,omstridd idéhistoriker och folklivsforskare .) S.K. älskade, liksom sin fader, att fabulera. Han fabulerade som barn och han fabulerade som vuxen. Han tyckte om barn och var kanske ett barn själv….. (S.K. gav tydligen gärna lektioner i begärsobjektsbeteckning. Vad är sanning, annat än brist på fantasi? Kunde han ha sagt.Ty vad ändar all tautologi …… Vad han verkligen SADE , eller snarare skrev, var: ”Sanning är att vilja EN sak.” Alltnog. Det berättas också följande om den vuxne S.K. av Troels Lund : ”Det var en Sommermorgen, da jeg kom gaaende over Volden til Skole. Paa Bastionen ved Vesterport mödte jeg ham / onkel Søren/ og han fölgte mig til Nedgangen ved Nørregade. Leende spurgte han meg, om jeg nu ogsaa var sikker paa, at skolen laa hvor den plejede.- Jo, dessvaerre.- Ja, den kunde jo f.Ex. vaere braendt inat. Han havde hørt Vaegteren pibe.- Denne Mulighed satte mig i saerlig godt humør.Jeg betroede ham, at det var lidt galt fat med nogle af Lektierne. I Forening udmalede vi os da alle Behagelighederne ved, at Skolen var nedbraendt. Jeg skaanede saa godt som ingen af Laererne. Da de i Latin, i fransk og i tysk vilde flygte ud af den baendende Skoleport, lod jeg dem skyde ned med Kardetsker. Saavidt var vi kommen, da vi naaede Voldbakken ned til Nørregade. Jeg var hentykt over alle de udmalede Muligheder, men maatte sige Farvel. Endnu midt paa Bakken hilste jeg og til ham eengang igjen og han smilte fornöjet til Afskeed. Jeg var alene tilbage i Virkeligheden. Alt blev tungere, jo dybere jeg steg ned. Ikke et Spor af Brandlugt paa Hjörnet af Nörregade. Intet Opløb ---” (Ur”Et Liv”av T.Lund ) Inledningar. En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writing and Difference,(Ecriture et différence), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter. ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna. Så hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.” ( Kafkas Amerika, inledningen.) …….eller: ” Den femtonde september 1840 vid sextiden på morgonen låg La Ville de Montereau vid kajen Saint-Bernard och utstötte tunga rökvirvlar. Människor skyndade andtrutna till: tunnor, bablar, tvättkorgar stodo hindrande ivägen; matroserna besvaradeinga frågor; man knuffades, kollin staplades allt högre upp mellan relingarna. Oljudet uppgick i dånet från ångan, som vällde fram vid skorstenen och höljde allt i ett vitaktigt moln, medan klockan i fören klämtade utan uppehåll.” ( Hjärtats fostran , Léducation sentimentale, av Flaubert, inledningen.) Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i den postuma Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed , : ”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…) ( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr. Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare. Vet han vad han gör? Vad är denna produktivitet ? Om det är en tröst, hur ser denna tröst ut, funktionellt ? Är den, såsom något ”inre”, en ersättning för ett yttre liv ? Är den en väg till ett yttre liv ? Är det fråga om ”liv av prickar väva”, som B.Sjöberg skrev i Syntaxupproret ……. Samtidigt finns ju ärelystnaden där. ________ ( Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså ett tal utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”. ( Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna skapar ändå en trängsel. Disputatsen. S.Kierkegaard disputerade 1841 med avhandlingen Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn till Sokrates.. Paul de Man har anmärkt:” Det är en ironisk titel, ty ironi är inte ett begrepp.”. Här har Paul de Man fel. Däremot är det fullt i sin ordning att kritisera en människa som menar att någon ”uttrycker sig i ironiska termer”, ty några ironiska termer finns verkligen inte. Ironi är ett förhållande, men som förhållande en företeelse som kan betecknas med ett begrepp. Således kan man skriva om begreppet ironi – från grek: eironeia = förställning - för att se vad som döljer sig bakom användningen av det liksom man skulle kunna tänka sig en titel med detta utseende:” Om dialektik.”. Det märkliga med den stora fördröjningen i tid – S.K. skulle inte haft besvär med att klara sina studier på kortare tid - har sammanhang med ett flertal faktorer i S.K.s liv: S.K. tvivel på sin tro, sin hälsa, sina möjligheter att leva ett vanligt liv och sin vilja till detta ( - sådant här är naturligtvis rena spekulationer, men det är troligt att det är nära vad som verkligen försiggick i S.K.s huvud då !, vi kan ju konsultera den Dagbog , som S.K., som jag ovan anmärkt, skrev för eftervärlden, -ty nästan allt han skrev verkar i mycket vara skrivet för de, som skulle läsa honom efter hans död - , och näppeligen annat än monologiskt för samtiden – detta är kanske ett utslag av genuin generositet, och står i kontrast till Franz Kafkas sista önskan om att man skulle bränna allt!…) Fördröjningen i karriären kan också ha att göra med det komplicerade förhållandet till fadern och kontroverser med denne, den gamle klädesgrossisten som dog 1838, - då S.K. uppenbarligen började leva….. Dittills hade han fört ett oregelbundet halvliv, en orientering i olika miljöer,- funderat på att bli jurist eller romanförfattare - inte varit så mycket slarver som spelat slarver och ”dandy”. Han undervisade dock i Latin på Borgerdydsskolen 1837-38-.Det ”förställande” livet skulle han komma att fullfölja nästan hela sitt liv. Han spelade obekymrad, men i sinnet bodde – om man får tro honom själv, och i detta fallet finns ingen anledning till något annat – förtvivlan. Så var han under hektiska arbetsperioder senare – vid tiden för skrivandet av Enten-Eller - noggrann med att då och då ge sig ut och strosa, gå på teatern, sitta på konditori på Østergade och låtsa som om han var en rik dagdrivare och slarver. I själva verket var han efter faderns död inte upptagen med något som helst annat än att skriva! Det bevisas praktiskt taget av den mängd böcker han utgav ,och kvalitén på dessa…. S.K. hade , enligt Dagboken, en stark religiös upplevelse den 19 maj 1838. ”En ubeskrivelig Glaede” (Pap.II A 228). Annars var hans intressen under ungdomstiden – i all sundhet - inte direkt centrerade kring religionen. Men i dagböckerna kan man spåra det ständiga tungsinnet. Han finner alltid sig själv sorgsen, oändligt sorgsen, - särskilt i sällskap. Det lyser igenom en konstant depression, den depression, som han så småningom lärde sig att hålla på en armlängds avstånd livet igenom med hjälp av penna och papper . Ämnet för magisteravhandlingen är ju i många avseenden intressant. Ironien och förhållandet till romantiken. Ironien och förhållandet till G.W.F.Hegels filosofi. Ironien i förhållande till S.K. själv. Ironien som historiskt fenomen ( i förhållande till Hegels historiefilosofi.). Frågan om vem Sokrates egentligen var ( S.K.s identifikation med Sokrates.) – Kierkegaard hade haft en kännare av antiken som lärare, prof. Poul MartinMöller - och frågan om vad det innebär att vara någon. Sokrates indirekta metod – delvis genomförd genom ironi.( Vad som skulle bli S.K.s metod : att icke säga direkt.) Sokrates ställning i det grek. samhället och det eventuellt rättvisa i domen mot honom.o.s.v. Sokrates och Kristus. Den väsentliga likheten mellan S. och K. är … enl. Kierkegaard:….skillnaden. ( Begr. Ironi.s. 63 ,Tes nr. I. av XV. ”Similitudo Christum inter et Soctratem in dissimilitudine praecipue est posita.” ) ----------------------------------- ”Om jag hade alla tidens tankar samlade i min hand, skulle jag akta mig för att öppna den.” ( B.de Fontenelle, (d.1757), citerad med gillande av H. Heine, som, länge sjuk i Paris, 1832-33 skrev en romantikens och den tyska filosofins historia - på franska - för den franska bildade allmänheten. När Søren Kierkegaard i sin mag. avhandl. – som faktiskt skrevs på danska ( utom de inledande teserna, som skulle försvaras.) och icke på latin ,vilket var det vanliga ,- det skedde efter en unik dispens utverkad hos kungen ! - , när S.K. behandlar Sokrates berömda ironi och hans icke-vetande, ( delvis i replik mot Hegel ) – icke-vetandet, det låtsade, som ju blott i ett avseende sammanhänger med ironien,( jfr. John Herman Randalls Plato: Dramatist of the Life of Reason,(1970), där ordet ”ironi” förekommer en enda gång på 263 sidor!) så pekar Kierkegaard på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå ibland hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form av vetande betr. något annat än denna ovetenhet. Sokrates hävdar dock, att det vetandet är mer av en aning , ”et svagt Spor, en flygtig Antydning af en positiv Viden,/…/.” Sokr. säger ju också i Symposion : ”Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm.”( Jfr. S.K. I:96 ,d.v.s. Samlede Vaerker,bind I.) Även i Thomas A. Szlezáks bok om Platon, Platon & läsaren (1999) hävdar denne att ironin är av underordnad betydelse i Platons dialoger, - dessa dialoger, som man , enl. Szlezák, främst av allt bör läsa så, att man är inställd på att uppfatta att Platon verkligen menar allt vad han skriver. Det är förmodligen S.s huvudtes. S. hävdar att ironin lyser med sin frånvaro framför allt i de sena dialogerna, Staten och Timaios. ( Han har ju också rätt i att det inte är fråga om någon romantisk ironi hos Platon, en ironi som ifrågasätter allt .(s.151) Men det är det väl knappast någon som påstått……- annat än en romantisk ironiker …..) Sokrates var – så berättar källorna , Platon, Xenofon och Aristofanes - i strid med det atenska samhället. Mot alla auktoriteter , världsliga och religiösa. I Aristofanes Molnen, som spelades i Aten vid Dionysosfesten år 423 f. Kr., vid tiden för de blodiga peleponnesiska krigen, - det var dåliga tider för atenarna, och alla traditionella värden skulle värnas, så som sker i sådana tider -, uppträder Sokrates som religionsstiftare. Zeus finns icke !, hävdar han i pjäsen, utan gudarna som vi skall dyrka är i själva verket ….molnen ! ( jfr. Baudelaires prosadikt i ämnet….). Sokrates, som bor med sina lärljungar i ”grubblarnas hus”, utanför vilken han brukar ligga i en hängmatta , ”bevisar” i förbigående för den uppsökande borgaren Strepsiades, att så är fallet, eller att gudarna i själva verket är dessa tre: ”denna Rymden du ser, och himmelens Moln och Tungan, de trenne allena” ( Molnen, i: Det antika dramat II,övers. av Alarik Hallström, s.38.) S.Kierkegaard har tidigt tilltalats av den anarkistiska och allt ifrågasättande attityden . Tes VII. i S.Kierkegaards mag.avhandling Om Begrebet Ironi. lyder: ”Aristofanes er i sin skildring av Socrates kommet sandheden meget naer.” Tes.II. däremot: ”Den xenophontiske Socrates bliver staaende ved at indpraente det nyttige, han overskrider aldrig erfaringen, naar aldrig til Ideen.” ( Man kan här tänka på att det finns en tradition ifrån Justinus Martyren (200-talet e.Kr.) som inte ser den judiska eller hedningska visheten som något avgjort skilt ofrån kristendomen. I gnostisk tradition hävdar Justinus att den som levt i enlighet med Logos, såsom Sokrates (Apol.I.s.46.Justinus Martyr, Opera ,Parisiis,1615.) , tillkommer namnet ”kristna”.- jfr. i modern tid ärkebiskopen N.Söderbloms omfattande studier ang. Sokrates, och dennes helighet, i Den levande Guden, och Söderbloms övertygelse om att kristendomen var sann, emedan historien bevisade det. ) Xenofon. (430-354f.Kr.) Xenofon var godsägare på Peleponnesos, fältherre och författare, efter sin aktiva strid i perserkrigen, av bl.a. Anabasis, en grekisk historia, Hellenika, en roman om perserkungen Kyros, samt – och det är av intresse här – en dialogseirie ”Minnen av Sokrates”,”Memorabilia”. Även i senare verk, som Stadier paa Livets Vej (1845) finner vi i ”stadiernas rad” även ironien. S.K. beskriver livshållningar ( ett arbete han sysslat med sedan han var tonåring o. som också låg i tidens atmosfär och följde det hegelianska tänkesätt,- jfr, Hegels historiefilosofi, filosofi historia och historiens filosofi och hela Andens utveckling i stadier ,som var så dominant, detta tänkande i determinerade ”utvecklingssteg”, - en studie i nödvändighet som följde med in i Marx vantolkning ….) och S.K. ställer nu upp följande ”stege”: Vi befinner oss på livets väg inom en sfär som är av en estetisk – etisk – eller religiös karaktär. Kierkegaard överger aldrig denna indelning, utan diskuterar i dessa termer livet igenom. Mellan de tre stadierna finnes övergångsstadier, s.k.confinier ,- så står mellan det estetiska o. det etiska ironien, och mellan det etiska o. det religiösa humorn. ( Jfr. S.K.S.V. X:179.) På något sätt hör confinierande samman med att dölja, att dölja att man från estetiker övergått till att bli etiker,- eller gått tillbaka -, men att man ännu inte consoliderat sina ställningar, att man inte är helt säker… Det tycks ibland vara fördelaktigt att betrakta confinierna så, och att det är delvis under en krissituation som man väljer incognitot i confiniet. Vidare är det ju så, att inget confinium är det andra likt: var och en har sin ironi ( mycket beroende på laddningen av ångest m.m. som ligger under ) och en människas humor är icke unik. Confiniet står i samklang med en människas förhistoria, - hur har det föregående stadiet sett ut ? Det kan ligga både stolthet o. feghet bakom att dölja sig, ibland ett nödvändigt värn om integriteten. Ibland är det att dölja sig, t.ex. sin religiositet att inte skylta med den på ett skrytsamt sätt! Religionen är en sak mellan den enskilde och Gud. En av grunderna i Hegels filosofi – vilken kan sägas börja med Phänomenologie des Geistes - var att ”metoden var lika med innehållet”, och det blev kanske indirekt en influens genom att Hegels begåvning och framgång blev en sporre och en motor för S.K ( inte minst för hans ironi )., och att det han var oense med Hegel om, vilket var det allra mesta, skärpte upp S.K. alltifrån början – vi ser i S.K.s skrifter spår av den heglianska terminologin på ett markant sätt – och genom att Kierkegaards metod att framföra sitt budskap – det indirekta, det sokratiska –också blev , om än på en annan nivå, en del av innehållet. Det var en del av tidens diskurs,hegelianismen med dess terminologi. Det flödade, som sagt, över i tidskrifter och böcker av hegeliania och hegelianism och alla slags försök från alla de som ville ” gå utöver Hegel”, och det var i denna form som S.K. först mötte den nya filosofiska riktningen och det nya stora ”Systemet”, som kan sägas vara den ”filosofiske boven” i S.K.s filosofiska författarskap, där ”synden” är det i det religiösa – och när Hegel går in i det religiösa med Systemet, så blir även Systemet en religiös bov…... Vårt ämne är inte att reda ut detta förhållande Kierkegaard – Hegel i enskildheter. ( Jfr. här N.Thulstrups minutiösa”close reading” artade Kierkegaard´s relation to Hegel (1967) och Mark Taylors betydeligt bredare inkännande Journeys to selfhood, Hegel & Kierkegaard (1979) ) Man kan säga också påstå att den idealistiska filosofin, hos Shelling, Fichte d.ä. och Hegel , på ett lite avigt sätt föddes ur Kants ena manschett, ur det som lämnats öppet i Kritik der reinen Vernunft . En av de största luckorna var i kontexten kring Das Ding an sich,tinget i sig. Och detta måste vi, - idéhistoriskt intresse stanna upp något vid. ( Man kan förstå att Kierkegaard valde bort Schellings mer eklektiska och lösliga filosofier – han hade flera – framför den mer bestämde, men samtidigt mångtydigt nyskapande Hegel. Fichte, med sin subjektiva idealism och lära om yttervärlden som ett icke-jag , blev bara en parentes för Kierkegaard , åtminstone i hans studier. Ty det finns – trots allt - en viss likhet mellan de båda i grunden.) För Sören Kierkegaards utvalde antipod G.F.W. Hegel är ironien ett dialektiskt negativt moment, och just därför, insatt i hans logik är den ett pådrivande element ( i världshistoriens ”Welt-Geist”såväl som hos ”tanken” hos filosofen, d.v.s. hos Hegel själv, ty för Hegel var filosofin – i viss mening - identisk med honom själv. I den stora utvecklingen av tanken nåddes slutpunkten i Hegels egna verk. ( Hegel ( och Marx ) utmanas i modern tid ju av Adorno , i hans Negative Dialektik,(1966) på ett så radikalt sätt att dåvarande östtyska filosofer gick i taket , t.ex.Igor S. Narski i Die Anmassung der negativen Philosophie Theodor Adornos (Berlin 1975) , där N. med upphetsning kritiserar A. för dennes förvanskningav negationens kategori , i det att A. skall ha gett negationen ”en alltförstörande, ytterst nihilistisk och pessimistisk betydelse” (ib.s.9.)) Att Den filosofiska Tanken var här vid sin slutpunkt. Något som, detta är allom bekant, var vad som retade upp Kierkegaard mest – beträffande Hegel. Ändå var S.K. mer hätsk mot hegelianerna, mot bl.a. den energiske köpenhamnsprofessorn Hans Lassen Martensen, ( 1837 teol.lic på en avhandl. på lat. om Självmedvetandets autonomi., Den christelige dogmatik,1849.), som blev S.K.s huvudsakliga hatobjekt under nästan hela livet. Hegelianerna, som gick under den något anonyma beteckningen -”dom”, och som pretenderade på, - utan att eg. ha förstått Hegels verk, enl. S.K.i hans envetna polemik, -att gå ”utöver Hegel”, spelade en viktig roll i tidens intellektuella liv. ( Häri inbegreps Heiberg.) Kierkegaard hade en dubbel inställning till Hegel. Han beundrade dennes system i dess ”slutna form”, som ”inbjöd till tystnad”, men höll samtidigt inte alls med i den determinism som denna filosofi innebar. Rummet för den fria viljan, avgörandet och ”den enskilde” fanns ju icke alls där, enl. S.K.! Så skulle S.K. livet igenom släpa med sig en terminologi som var hegeliansk, även om den oftast inte härrörde från direkta hegelstudier, utan var en frukt av hans läsning av högerhegelianernas ( tyska och danska ) rika produktivitet i artiklar och disputationer. ( Vissa menar dock att inflytandet var djupare, att Kierkegaard faktiskt aldrig riktigt kom ur det grepp som Hegel, enligt dessa, skulle ha kopplat på S.K., och att S.K.s verk är en slags omvänd spegling av Hegels. Detta menar Adorno. ) Det var få i den högre akademiska kretsen i Köpenhamn som tog ställning klart emot Hegel et consortes . Endast två var i samtiden verkligt betydelsefulla, och de var S.K.s lärare vid Köpenhamns universitetet , den ena var den ovan nämnde prof. Paul Möller, ”graecitetens lykklige elsker”, - inte att förväxla med cand.phil. P.L.Möller, en av Kierkegaards motståndare - , och den andre J.B.Sibbern, vilka snart, trots åldersskillnaderna blev S.K.s vänner ; - jag tröttar förmodligen min läsare med dessa enskildheter i ett sammanhang ,där vi enligt programmet är mer intresserade av diskursers riktningar…..en ytterst kunnig filosofiprofessor.( 10. Sören Kierkegaard och Hegel. Bland det första Kierkegaard mötte av hegelianism var kanske Hegels historiefilosofi – inte medvetandefilosofin - ,som Kierkegaard ganska väl satte sig in i, i bl a. Philosophie der Geschichte ( utg. post.1837), där Hegel förklarar att världshistoriens gång är präglad av nödvändighet och att:” Bara i de förändringar, som försiggår på ett andligt plan, åstadkommer något nytt.”(s.105.) 2. Selbst getrieben wird". Das Leben entwickelt Gestalten und vernichtet sie wieder, um einfach zu b:eiben. Wesha1b dieses ironische Spiel? -.- es geschieht nicht fur das Leben selbst, sondern fur das Bewusstsein', d8S d8durch Selbstbewusstsein wird. Hier ist zugleich das positive Resultat der dialektischen Ironie angegeben. Von' diesem weiss aber das k:h zunachst nichts, wenigstens n'ichts Klares; sonst wi1rde die dialek tische lronie nicht als Ironie gelten können. Wir wollen nun in einer K o n s t r u k t i o n die dialektische Ironie in ihrer Dia1ektik zu begreifen suchen. 41) Der Wissenschaftler sucht vom Zustand des gewöhnlichen, naiven Bewusstseins aus leidenschaftlich, mit "Daransetzen des Lebens") das Objekt zu begreifen (zu ergreifen). 1. Die allgemeine Ironie ist das ironische Verhalten des Welt- geistes in sich. Dem Ich gegenuber, das das einzelne Objekt erkennen will, verhalt es sich ironisch. "Das Dia1ektische a1s negative Bewegung, wie sie unmittelbar ist, erscheint dem Bewusstsein zunächst als etwas, dem es preisgegeben, und das nicht durch es selbst ist.'. (136) 43) Der O wahmehmende Menschenverstand' ist das Spiel der leeren Abstraktion der Einzelheit (86). Das Bewusstsein ist ein ungluckliches (139 ff.); es kampft gegen einen Feind, "gegen: welchen der Sieg ein Unterliegen ist.' (140). "Das Ding ist gesetzt 8~S Fi1rsichsein oder als absolute Negation alles Andersseins, dnher absolute, nur sich auf sich beziehende Negation.' (84). "Die sinnliche Einzelheit verschwindet" (85). Erst im zerrissenen Bewusstsein kommt dem Ich die Ironie des Objekts zum Bewusstsein (339). 2. Das Allgemeine ironisiert sich selbst; das gescghieht vor allem durch die .Macht des Negativen'. Das Ich erkennt, das "die Ver- , , wlrrung des Gegenstandes' (167) im Gegenstande selbst liegt. "Das organische Sein ist vollkommen gleichgu1tig gegen anderes" (186); ----------------------------------------------------------- Jfr. i England Andrew Seths Hegeliansim and personality (1887), där Seth, utan att kännna till Kierkegaard, framställler en kritik av Hegel liknande S.K.s – när Seth – i ett resonemang som börjar med Hume- talar om ”the particular”,den enskilde. (Passmore, s.72.) och där även Bradley brottades med Hegel. Det är – för en svensk – ganska okänt , men naturligtvis både viktigt och intressant , att Hegel hade ett så stort inflytande i det ”rationella” brittiska imperiet , ”common sense”-begreppets land, som han faktiskt hade. Englands meste hegelian var kanske J.E. McTaggart. ( Vi tänker på likheten med Nietzsche. ” Allt som en människa visar utåt föranleder frågan: Vad är hon ute efter att dölja?” - och S.K.:” Alvor er just at have denne redelige Mistanke til sig selv, at omgaaes med sig selv som en Mistaenkelig.” S.K. ) 10. S.Kierkegaard, - undantaget som valde …. Vissa läsare av Kierkegaard har efter en tid – det tar alltid en viss tid att bilda sig en uppfattning om S.K. –med en viss tid syftar jag här inte på det mest triviala, utan mer (inkognito - ) på det karaktäristiska i den tid det tar att förstå S.K. - funnit det lämpligt att kalla honom för : mystiker . ( Det kan man delvis finna en sida av hos Augustinus. ) Jag kan se att man i det nästan tautologa upprepandet av självets primat, hela systemet av upprepningar, av brottningar med språket ,- mitt i musikaliteten ! -, och genom allt , en gentemot sig själv förgäves misstrogen strävan…., kan se honom så. Och att man, i de motsatser man finner hos honom, väljer att toka in mystik i stället för ren inkongruens. S.K. avser , under det att han ger sitt budskap, - under det att han helt enkelt publicerar sig -,att dölja sig själv. Han avser också/ändå el. samtidigt att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som E. G. Lessing, vilken hade något sådant, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål. Definitivt ville han icke resa ett äreminne över sig själv. Förmodligen skulle han ha nöjt sig med den namnlösa gravsten som står över jazzpianisten Art Tatums stoft någonstans i U.S.A. med inskriptionen: SOMEONE TO WATCH OVER ME . ( efter en känd schlager….) Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den ”at ikke vaere Menneske” – och att han alltid tänkte på sig själv som, minst sagt!, ett undantag!! Liksom Kafka, som i ett brev till klasskamraten Oskar Pollak ställer ifråga om han själv existerar och ofta upplevdes av andra såsom utanförstående. ) Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv.( I enlighet med ett visst språkbruk.) - Det förhöll ju sig ganska likt med Franz Kafka, som gömde sig i skrivandet .- Kierkegaard skulle kanske bli mer förbluffad än Kafka om man kallade honom mystiker. Ett lärorikt problem.: Hur valde han detta att dölja sig själv , mitt i det intensiva budskapet , om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv ? Lärde sig S.K. något om val av att välja att dölja sig själv….? Han valde att lära sig. Inte utan stor entusiasm heller…… Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då ? Hur kommer det sig att vi upplever S.K.s texter som intelligenta och ändå tautologa? ( såsom Gustav Otto Adelborg t.ex. gör (i Om det personligt andliga.).) b. En smula…… jag- dialektik: S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. ( Och en punkt.)( Själv? ) - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. ( Han skulle aldrig glömma den Punkten.) Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. Mon.2.) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl den upplevlsen det är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så återvänder han ständigt till sig själv, som han har kvar , för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. ( jfr. Kaj Håkanssons tes:” Man måste ha ett jag för att kunna släppa det.” Dubbla verkligheter, (1981),s.438.) Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna hemma i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att leva , - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett ”missförhållande mellan kroppen och själen”. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)filosofen ( Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) .Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! ) Han valde nog att se den situation han kommit i såsom sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty: Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln och alltså om friheten så, att den , som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ur ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv , men med skuld. - Vi behöver inte tänka oss, att all frihet är behäftad med skuld, att all frihet, alla val sker i ångest. ”/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig ; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for.”(Begrbet Angest,s. ) Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K.. Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris – krisen, alltings moder - hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietisktiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta ”jag” sedan tautologiserar detta ”jag” om och om igen.( Han säger ”det samma om det samma” precis som förebilden Sokrates.) - S.K. skapar ett ”Självets metafysik” i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik. - Då, alltså, - låt oss här komma med ett längre citat från Adornos habilitetsavhandling, för att se en logicistisk (?) kritik av Sören Kierkegaards resonemang om självet ( Den människa, förresten,som väljer utan yrsel, ångest och skuld, den väljer ju lögnen. Jfr. P.O. Olofssons böcker Urfantasin och ordningen ( P.O.O.s doktorsavhandling ) samt Den avklädda människan lider båda av den brist, eller det felgrepp som man råkar in i när man behandlar icke språkliga företeelser med en semiotisk teori. Att behandla livet eller psyket eller det omedvetna som om det vore ett språk , med alla språkets karaktäristika leder till en barock insnävdhet i resonemangen. Det är synd att Olofsson icke tidigt insåg detta O. tycks vara medveten, - halvt - , om problemet eftersom han åtminstone reviderar sin semiotik i riktning till det bättre i uppföljaren, boken Den avklädda människan. Han har ändå, som han själv säger ”tvångströja på”. Och den tvångströjan är just semiotiken/lingvistiken. (Nästan samma fel begår ju t.ex. Jacques Lacan – men dock utan någon reservation! -i sitt sätt att begagna en del av F. de Saussures språkteori , den så kallade ”algoristmen ”: ”S/s : signifiant-signifié”…..Lacan förenklar här starkt ett komplicerat resonemang ur de Saussures föreläsningar Cours de lingvistique generale , såsom dessa finns antecknade av elever til denne. Däri – i kritiken av Lacan - instämmer jag i vad Jaques Derrida hävdar om Lacan. Jfr. här också t.ex. Guattaris kritik av E. Benveniste, som enl. G. gör samma fel. B. behandlar allting, som om det vore språk.se: G.s Molecular Revolution.) 11. Media krossar en filosof. ” These are damned times – everything is against one - the height of to which knowledge is come, the spread of luxury, our phisical enrvation, the absence of great natures, the unavoidable contact with millions of small ones, newspapers, cities, light profligate friends, moral desperados like Carlyle.” ( Matthew Arnold i brev till Clough 1849.) ” Alt Andet faaer dog Ende, men dette ophører ikke.” ( S.K. om Corsarstriden, Pap.VIII,I.A.99.1849. ) Att icke (!) förstå media. ….. eller Den andra krisen , katastrofen, i S.K.s liv, - ( S. Kierkegaard och ”Corsarstriden”. ) Søren Kierkegaard skrev alltså merparten av sina verk under olika pseudonymer. Dubbelheten tycks ha inspirerat, eller snarare: jagat honom….En av de intressanta aspekterna med pseudonymerna i Kierkegaards fall är , att han råkade – genom en missbedömning av sin samtids struktur - bli av med dem. Det första är att pseudonymerna var viktiga för honom, för att han skulle kunna framföra olika slags åsikter, inta olika ståndpunkter, ikläda sig olika roller; S.K. ägnade nästan mer kraft, tid o. bekymmer åt hur han skulle publicera vad han skrivit, ( inte minst i debutverket Enten-Eller.jfr. även här H. Fengers bok,ss.. )under vilken pseudonym,- i vilken ordning, - vid vilken tidpunkt o.s.v. än den kraft som åtgick till själva författandet…… - och det andra är att, efter den legendariska stora Corsarstriden, där Me?r Goldschmidt, redaktören för Corsaren, Köpenhamns stora skämttidning, och andra skribenter i denna tidning ( bara i den!) angripit både Kierkegaard och vad pseudonymerna påstått i olika verk , - så fick Kierkegaard försvara både sig själv och pseudonymerna – och var således demaskerad . Vad han pseudonymt skrivit fick en annan mening, i det att begrepp och åsikter som anförts av olika röster nu blev tillskrivna en enda röst, - detta var ofrånkomligt eftersom många pseudonymer i Corsaren anfördes med en vidstående BILD förställande S.KIERKEGAARD i olika situationer med anknytning till texten .( Jfr. bilden där Kierkegaard rider på, dresserar, en kvinnas – d..v.s. Regines - axlar ) kom en betydelseglidning till, och verken förlorade i sin inbördes dialektik.Vi skall se att detta kan ha varit själva dödsstöten, - det kan ha varit detta som faktiskt tog livet av S.Kierkegaard. Eller var det detta som i viss,” transcendental ”, mening - räddade livet på honom ? ”Tvetydigt. Noget der kan forstaaes paa flere Maader, men kun bliver forstaaet paa een.” ( Ur Corsaren. Ordbok, säkerligen skriven av Goldschmidt, som paro- di på P.A.Heibergs nyutkomna Dansk Lexikon.).) ”Stavelsegaade./ ur Corsaren/. De tvende forste er af Steen. Den tredie ligesaa. Den Heele har to Been Med korte Buxer paa.” …gåtans uttydning är …. Kierkegaard GOLDSCHMIDT. Aaron Goldschmidt föddes 1819 i Vordingborg på Själland av danska judiska medelklassföräldrar och valde efter fil.kandexamen 1827 journalistens bana – han var inte förmögen -, först startade han – en mycket receptiv , begåvad, sansad och driftig ung man - ett landsortsblad ”Naestved Ugeblad”. Snart kunde han dock utge det första numret av satirtidningen Corsaren, 1840, där han skrev det mesta materialet själv i stark republikansk polemisk anda, bl.a. mot det traditionellt starka enväldet i Danmark. Han åtalades för brott mot presslagen i juni 1843 och blev satt i – visserligen bekvämt - fängelse på vatten och bröd 24 dagar ( Var fjärde dag var det en dags uppehåll. S. Kierkegaard såg Goldschmidt på avstånd när denne en fridag var på promenad i staden och anmärkte leende till en bekant:” Det er en flink Fyr!”….) o. tidningen drogs in .Goldschmidt fick också betala böter och ålades till och med ”livstidscensur”, något som dock faktiskt inte hindrade honom att fortsätta att som vanligt utge denna tidning i flera år framöver. Under de sex år som tidningen utkom hade den därför inte mindre än 14 (!), redaktörer, ibland dagdrivare, ibland studenter, köpta av Goldschidt som skenredaktörer, ”målvakter”. Tidningen var skriven i en ideellt republikansk anda men innehöll också mycket annat än politiskt gods: kåserier, satirer över kända personer, bl.a. H.C.Andersen, P.A.Heiberg och dennes landförvisade norskfödde fader samt frånskilda frun, Fru Gyllembourg ,och Berlingske Tidenendes chefredaktör grosserer Nathanson, konservativa politiker……, skämtteckningar o.s.v.. Man hade dock en sådan bredd i denna tidning, att den blev en av Köpenhamns populäraste – barn i stadens familjer tillverkade ”hemkorsarer” i vilka de karikerade sin familj o.s.v. - o. den inbringade pengar till sin redaktör .( Detta finns beskrivet i Paludan Möllers Adam Homo.) I Corsaren hade man också för vana att recensera böcker t.o.m.av det tyngre slag som S.Kierkegaard skrev. Intet var främmande för denna tidning. G. publicerade även själv tidigt en rad böcker, t.ex. En jøde (1845), delvis självbiografisk . Man engagerade sig bl.a. i den s. k. huusmandsfejden, vilken uppstod då en kammarherre Scavenius hävdade rätten att få prygla sin ”huusmand”. Det fanns på denna tid en slags livegna (!), som kallades så. Beättigat blev denne Sc. Karikerad i Corsaren. Flitigt förekommande var också kungen, Christian XIII, som lär ha varit en – i all hemlighet – passionerad läsare av tidningen. Kungen var rädd för Corsaren. ( jfr. Elias Bredsdorff, Goldschmidts Corsaren, (1962), där denne ser tidningen som ” en føreløber til den socialistiske Bevaegelse der skulde komme forst mange Aaar sednere til Danmark.” S.85.) Efter den ödesdigra strid med S.Kierkegaard som blossade upp, efter en provokation från Kierkegaard själv, hans livs näst största misstag kanske….,- 1846 sålde G. sin tidning ( med god vinst ) och företog en lång utlandsresa runt Europa. Därefter – som en följd av de skräckfyllda intryck han hade fått i den oroliga omvärlden - blev han en mer konservativ tidningsman o. publicist, utvecklade ett rikt författarskap, där historiska ämnen, folklore, men främst religionsfil. ämnen – om semtism,om egyptologi , om Emmanuel Swedenborg (!) , Swedenborgs ungdom,( 1866), om nemesistanken o.s.v. – dominerade. År 1877 skrev han sin självbiografi, Livserindringer og resultater..Goldschmidt dog i Köpenhamn 1887. Goldschmidt mötte tidigt, redan som 18-åring, den sex år äldre S. Kierkegaard. Som ung redaktör 1837, då S.K. publicerat sin Andersenstudie mötte G. Kierkegaard hos lärarfamiljen Rørdam, där S. Kierkegaard förmodligen var mest intresserad av dottern i huset , Bolette Rordam, kanske S.K.s första förälskelse. De båda skribenterna kom i samtal och S.K. gjorde ett starkt intryck på Goldschmidt. Denne berättar i självbiografin: ” Jag kom att slå följe med honom hemåt på Gamle Kongevej, och han frågade mig om jag hade läst en bok, som han nyligen hade gett ut:”Af en endnu Lefvendes Papirer; udgivet mod hans Villie.”. Jag hade läst den och kom bäst ihåg något om H.C.Andersen, men jag hade inte alls förstått det i den utsträckning, som han önskade; men då han frågade vidare och förklarade, sade jag inget mer utan lät honom hålla på och sade bara JaJa. Det förbryllade mig, att han talade så mycket om sin egen bok, men han blev inte skrattretande men växte faktiskt i mina ögon. Plötsligt tystnade han. Det blev en lång paus, och han gjorde ett litet skutt och slog med sin tunna spatserkäpp ett snabbt slag mot underbenet. Det var något spexartat i det hela, men helt olikt det spex man annars ser . Rörelsen var löjlig och det gjorde antagligen ont. Jag vet att jag kan inbilla mig ett och annat med hänsyn till vad jag senare fick veta om S.K., men jag är säker på att det var något hos honom som tyngde, något han led av, ungefär som: att denne lärde, spinkige mannen ville in i livets glädje, men inte kunde det eller inte skulle det.” (s.216). En av Goldschmidts bekanta, och en medarbetare i Corsaren,- som kom att få ett förödande inflytande över Goldschmidt den med tiden alltmer ökände Peter.Ludwig.Möller, (1814 -1865) - som siktade på att få överta Adam Oehlenschlägers – ”guldålderdiktaren” - professur i Estitik vid Kbnhvns Universitet., vilket han aldrig skulle komma att lyckas med i en av honom vid årskiftet 45/46 utgiven tidskrift, Gea, aestetisk Aarbog 1846, skrivit en längre artikel, ”Et Besøg i Sorø”. Där omtalas att författaren, P.L.M., besökt en rad litterära storheter hemma hos professorn Hauch, lektorn på Sorø, som diskuterat en del böcker, bl.a. det då berömda ”pseudonyma författarskapet”, d.v.s. Kierkegaards skrifter. Artikeln är ett frontalangrepp mot den pseudonyme, och hotar till och med med att anmäla författarskapet till åtal. Hela Köpenhamn visste ju om vem den pseudonyme var. Redan i april 1845 hade Berlingske Tidende ( Nathanson) namngett Enten-Ellers varklige författare……. ( För att något ge en bakgrund måste vi bege oss in i dansk akademisk historia. Professorn i Nordiska Språk vid Universitet i Kiel, lektorn vid Sorø folkhögskola, Johannes C. Hauch (f.1790 i Bergen – d. 1872 i Rom), var en schellingian, en estetiker men också en utbildad zoolog ( doktor i detta ämne), en otrologt produktiv författare av bl.a. historiska romaner och kritik o. estetik; - det var faktiskt just Hauch som 1851 efterträdde den store Oehlenschläger som professor i Estetik . Hauch hade då på politiska grunder avskedats och fördrivits från Kiel , -. Hauch var också livet igenom akademisk fiende till J.L. Heiberg. Det var i ett ”lille Selskab” hos denne Hauch som artikelns ”jag” och några andra personer diskuterade ”den sidste Volumen af Philosophen med de mange Navne”. Den av P.L. Möller framförda kritiken var i själva verket hämtad, inte ur P.L. Möllers eget huvud, - ( denne Möller blev med tiden en nära nog avskydd man, som lämnade Danmark för att bli korrespondent i Paris ) - men ur ett brev från Hauch till P.L. Möller. (se J. Himmelstrup, S.K.S.V.XVIII,s.177. Samtalet i artikeln rörande ”” Skyldig? -Ikke Skyldig ,”En lidelseshistorie, Psychologisk Experiment ” – där ju det behandlas om en ung man gjort rätt, som avstått giftermål för sin tros skull - föres mellan ”jag” och ”Den fornuftige Mand fra Landet”.ex.:”Her er Gjentagelser, Selvudhuling, glimrende Geniglimt og Tilløb til Vanvid.” Det framgår inte i Gea, att samtalet aldrig ägt rum, men detta påpekas av den intrigante P.L. Möller 29 dec. i en artikel i Faedrelandet, där han förklarar att ” Samtalen, (hvad en rolig Laeser let kunde slutte sig til) ikke i Virkeligheden har fundet Sted, men kun er en opdigtet Indklaedning for nogle kritiske Bemaerkninger”.) Kierkegaard svarade med en artikel i den ledande dagstidningen , Faedrelandet, - detta var för honom alltigenom ingen krissituation på detta stadiet: S.K. visste ju med sig att ha landets skarpaste penna, så han var för egen del inte alls orolig, - och ingen annan var det heller. Han var också van vid ananonyma recensioner – från Berlingske Tidende, t.ex. , där det förmodligen var just Heiberg, som skrev kritik under pseudonymen ”Hr. – n. ” .- Kierkegaard undertecknade nu svarsartikeln i Faedrelandet dessutom med pseudonymen Frater Taciturnus, - eftersom ju just dennes verk, Skyldig ? – Ikke Skyldig? ( I Stadier paa Livets Vei ) hade råkat bli förmål för det skarpaste angreppet. Inte heller pseudonymiteten var rubbad, - pseudonymiteten, vapnet för att kunna fullfölja det indirekta meddelandets strategi, : att bedra nutiden in i sanningen på ett sokratiskt sätt…. Men i artikeln i Faedrelandet kunde inte S.K. låta bli att utmana Corsaren. Det är lätt att tänka sig den självsäkerhet som S.K. vid denna tid ägde. I en debatt var han säker på att avgå med segern. Han hade pengar , utbildning och begåvning och den bästa pennan i Danmark, kanske i Europa. Men vad han inte kunde räkna ut var den makt en kvällstidning kunde besitta, en tidning med karikatyrer av kända personer. Den annars så medialt medvetne S.K. hade här ingen aning om den katastrof som väntade, och den avväpning som Goldschmidt, understödd av P.M. , satte igång. 12. Post-traumatisk chock. Sena skrifter: Ännu två mästerverk: Sygdommen til døden och Indøvelse i Christendomen. a. Om inledningen till Sygdommen til Döden. -Problemet med den. Diskussionen om det dubbla Självet hos S.Kierkegaard. ----------------------------------------- AUTENCITETSFILOSOFIN. Sygdommen til Döden. En christelig psychologisk Udvikling til Opbyggelse og Op vaeckelse. Af Anti-Climacus. Udgivet af S.Kierkegaard. utkom 1849 men hade påbörjats 1847. Den har ett motto från Zinzendorf (!). Boken tillhör ”bonusböckerna” – de böcker, som S.K. sent kom på att planera och som han trevade sig fram i formen till,d.v.s. de uppbyggelseböcker han skrev under pseudonymen Johannes Climacus ( se s. ) och som var den ”overordentligt christnes” syn. ”Det er mere end min Kategorie, Digterkategorin : Opbyggelse.” Boken har två förord. Ett heter Forord ett annat Indgang. I Forordet framhålls som huvudteser, att 1. den slags vetenskaplighet, som inte tills sist är uppbygglig är okristlig. 2. Den slags vetenskaplighet som är ”likgiltig” ,är en slags omänsklig nyfikenhet! 3. Allt kristligt lärande bör vara bekymrat. Bekymret är förhållandet till livet och b. är allvaret. 4. Det likgiltiga vetandet är ett skämt. I Indgangen förklaras, att sjukdommen till döden icke är döden, men värre, och det är bara den kristne som kan uppleva denna, och alltså bara han som kan och måste undvika denna sjukdom.( - som boken skall förklara såsom: förtvivlan.). Här skärps och profileras alltså S.K.s kristendomsuppfattning. Sedan kommer då det avsnitt, den kraftfulla inledningen, som har förbryllat så många Kierkegaardläsare, t.ex. Th. Adorno och L. Koskinen ( och kanske upplyst andra, t.ex. G. Malantchuk ), ty det är så speciellt, bl.a. i sin ohyggliga täthet. ( Att läsa dessa en och en halv sida är som att ställas inför ett pussel. Ändå finns inte alla delar där! – Och: går det, även med hjälp av det övriga författarskapet att få ihop det ? ( Och skall man sätta ihop det med det övriga, eller med bara en del av det övriga?) Det är frågor man, i sin vanliga oskuldsfulla nyfikenhet ställer sig. ) Man tror först ( vissa tror det än ), att det är skrivet som ett skämt ( i strid med förordet ) med hegeliansimen, - som att bolla med termer, slänga bort dem, som om de inte betydde något, ( i strid med förordet ) - eller som ett övningsstycke för författaren ……. Så här lyder det : ” Mennesket er Aand. Men hvad er Aand ? Aand er Selvet. Men hvad er Selvet ? Selvet er et Forhold, der forholder sig til sig selv, eller det er det i Forholdet, at Forholdet forholder sig til sig selv; Selvet er ikke Forholdet, men at Forholdet forholder sig til sig selv. Mennesket er en Syntese af Uendelighed og Endelighed, af det Timelige og det Evige, af Frihed og Nødvaendighed, kort en Synthese. En Synthese er et Forhold mellem To. Saaledes betragtet er Mennesket endnu intet Selv. I Forholdet mellem To er Forholdet det Tredie som negativ b. Th.W.Adorno menar att den grundläggande tvetydigheten ( eller motsägelsefullheten )i Kierkegaards ontologi är det ”abstrakta självet ”, vars abstraktion hos S.K. bildar en diskussion om autencitet snarare än en motpol till det allmänna, (d.v.s. begr.”det allmänna”). ( För den oinvigde, - som det brukar heta -, kan nämnas, att Adornos kritik av Kierkegaard vid tiden för A.s bok om S.K. till dels bygger på , att A. vid tiden för sin kierkegaardstudie (1933) – samma år som Hitler kom till makten, och samma år som Martin Heideggers Sein und Zeit utkom, : - alltså i komplett slagskugga - försvarar vissa idéer hos G.W.F.Hegel t.ex. dennes variant av dialektiken o. närliggande. A. kom senare att revidera sin filosofi i riktning marxism. Hegels dialektik, ”järnlogiken”, såsom vi möter den i Wissenschaft der Logik I-II ,är närmast en beundransvärd begreppslek, :. S.K. höll enbart delar av denna dialektik för sann. Det var mediationen, det medelbara elementet i dialektiken, som var kruxet: hur förhåller det sig , när något ”slår över i sin motsats”och samtidigt upphöjes till en högre nivå ? Adorno kritiserar , på ett ”hegelskt” sätt , S.K.s bruk av termen ”den enskilde”- ett honnörsbegrepp hos S.K.,( i våldsam reaktion mot det determinism som präglar Hegels syn på människan och historien, analogt med S.K.s betoning av den fria viljan, avgörandet, valet, ”språnget” o.s.v. ) betecknande i huvudsak hans LÄSARE – bl.a. med hänvisning till Hegel, en passage hos Hegel, där denne hävdar, att ingen enskild kan tänkas utan att man också samtidigt tänker ”massan”. – Ett dialektiskt betraktelsesätt . Kierkegaards inställning till massan var - kort och gott -: ”Maengde er Usandheden, idet Maengde enten ganske giver Angerløshed og Ansvarsløshed, eller dog svaekker Ansvaret for den Enkelte ved at gjøre den til en Bruksbestemmelse.” (Den Enkelte, i Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed,1851.) o. därmed var är det klart. - S.K. var konservativ och ogillade revolutioner. Kierkegaard var en ganska förmögen ungkarl och han var individualist. Alltså står det klart för Adorno: Självets abstrakthet är hos Kierkegaard den särskildes. ”Denna står gentemot genomskinligheten, mot vilket ju ändå Kierkegaards arbete syftar. Utan bilder blir ju hennes omgivning lika ogenomtränglig som bilder från yttersta fjärran. Därom avlägger Kierkegaard vittnesbörd på ett ställe i Begrebet Angest, som visserligen skall exemplifiera en ”egoist”, som urskiljes icke genom något evident kriterium men av sin positiva föreställning om existens:” Ty det själviska är likaså det enskilda, och vad detta betyder kan bara den enskilde som enskild veta, då det, betraktat under det allmänna kan betyda allt, men på så sätt, att detta allt alls ingenting betyder./…/ ”Själv” emellertid betyder just den motsägelse, att det allmänna är satt som den enskilde. Först när den enskildes begrepp är givet, kan det bli tal om det själviska; även om hela miljoner av sådana ”själv” har levat, så kan varje vetenskap bara helt allmänt säga, vad ett sådant är.” Självet, värnet för all kronkretion, drar sig på så sätt samman i sin enskildhet, så att inget kan prediceras om det : det slår över i yttersta abstrakthet; att bara den enskilde nu vet cad den enskilde må vara, det är ganska klart en omskrivning av det faktum, att det därom intet går att veta; så återstår av det allra mest bestämda Jag det allra mest obestämda. Den nya logiken / Adorno syftar här på fenomenologin.-K.G.-/ har inte undgått insikten om den obestämdhet som berör det rena substratet av varje kategorial bestämning. I Edm. Husserls analys av de noematiska ”betydelserna” i Ideen zu einer reinen Phänomenologie ( 1913 ) finns en beskrivning som stämmer väl in på sakförhållandet hos Kierkegaards ”själv”: ”Det urskiljer sig som centralt noematiskt moment: ”föremålet”,”objektet”, det ”identiska”, det ”bestämbara subjektet för möjliga predikat” – det rena x i abstraktionen av alla predikat.” Som i allt synonymiskt uttryckssätt hos Husserl, så blir också hos Kierkegaards ”själv”, vars logiska centrum, föremålet för alla möjliga predikationer, alltså det eg. konkreta, till ett obestämt, obestämbart, abstrakt. Dess abstrakthet är reflex av den hos de allmänbegrepp, som detta begrepp är underställt ”idén”, ”handlingen”, ”anden”. Att emellertid denna abstrakthet inte enbart tillkommer den egoistiske, ”själviske”, utan också likasåväl det existentiella självet, det kan man interpretativt utvinna ur en passage i Afluttende uvidenskabelig Efterskrift (1843): ”Vad betyder det överhuvudtaget att förklara något ? Är det att visa, att det ifrågavarande dunkla något inte är detta, utan något annat ? Det vore en egenartad förklaring; jag trodde att det genom denna förklaring skulle bli helt tydligt, att det ifrågaställda var detta bestämda, så att inte förklaringar tog bort det efterfrågade, utan tog bort dunkelheten. Annars är förklaringen något annat än en förklaring, den är ett beriktigande.”/ Detta problem berör S.K. då o då, bl.a. i Philosophiske smuler s.40f., o föregriper , på ett för den tiden sällsynt sätt, ett numera känt analytiskt filosofiskt resonemang, fört av W.v.O.Quine 100 år senare. Jfr. :Readings in Philosophical Analysis, Feigl & Sellars,1949.,s.44ff./ K.G /. / Adorno: ”Detta förklaringens tillvägagångssätt, som Kierkegaard därmed efterlyser, skulle vara möjlig bara med hjälp av bilder och namn och skulle helt komma att uteslutas genom hans krav på genomskinlighet. Dessutom förbjuds det generellt genom Kierkegaards subjektivistiskt-nominalistiska språkteori, såsom den grundar sig i hans lära om ”meddelelsen”. För övrigt innebär den en kunskapsresignation, som låter kunskapen stå inför sitt föremål såsom blint, oupplysbart, slutet. Vissheten och innerligheten är väl nu subjektiviteten, - detta får dock nu inte bara fattas abstrakt. Det är nu överhuvudtaget det moderna vetandets olycka, att allting måste vara så förskräckligt storartat. Den abstrakta subjektiviteten är just lika oviss och saknar i samma grad innerlighet som den abstrakta objektiviteten.” Vore nu emellertid praxis ensamförbehållen konkret subjektivitet, så vore praxis utan orientering och kunskapen hade abdikerat. Därför måste Kierkegaard oavlåtligt bemöda sig om den teoretiska fattningen om den konkreta subjektiviteten: personen som bärare av ”mening”. Men densamme trasslar nödvändigt in sig i tautologi: ”Det mest konkreta innehåll, som medvetandet kan ha är medvetandet om sig självt, om individen själv / naturligtvis inte det rena självmedvetandet, utan självmedvetandet, som är så konkret, att ingen skriftställare, inte den ordrikaste eller den med den största framställningsförmåga någonsin har förmått att beskriva ett sådant självmedvetande, medan ändå varje människa har ett sådant. Detta självmedvetande är inte kontemplation; den som tror det har inte förstått sig själv, då han dock skulle se, att han på samma gång är i vardande och därför inte kan vara ett avslutat föremål för sin kontemplation. Detta självmedvetande är ….. handling.” Ur tautologin leder först den fichteanska vändningen till ”handling” som enhet av teori och praktik; om Kierkegaard skulle insistiera på en sådan enhet, vore han övergången till identitetsfilosofin. Så stöter existensläran överallt på aporier. ( -motsägelser….) Än är dess centrum, ”självet”, abstrakt och bara definierbart tautologiskt; än tillfaller det en praxis, som först måste få sina regler från det /d.v.s. ”självet” självt. K.G./; än för ”själv”-begreppet till flytande identitetssättanden. Såsom abstrakt blir självet, alla konstruktioner till trots evident fullständigt där, där det innehållsligt skulle bli föremål för utredning: i ”psykologin”:”Jag kan förlora min rikedom, mitt anseende, min andes kraft och ändå inte ta skada till min själ; jag kan vinna allt och dock ta skada. Vad är detta, min själ, som blir oanfrätt av dessa förluster, och som vid denna vinst kan ta skada? För den förtvivlade visar sig detta skenbart väsenslösa abstraktum som något.” ” Här talas om ett väsenslöst abstraktum; detta ” något”, korrektivet, blir emellertid lika abstrakt. Skulle man nu, och det vore en besynnerlig metod, sätta det sammanhang vari det kierkegaardska existensbegreppet är grundat in i praxis; skulle man uppsöka dessa moraliska teser, så skulle det icke tillräckligt kunna konkretisera sig. Organon för sedlig handling är för Kierkegaard ”allvaret” i ”avgörandet hos sig självt”. Genom detta måste Självets och existerandets antropologiska schemata finna sina innehåll. Men då han inte får dra sina bestämningar ur den föremålsliga världen, så blir samma ”innerlighet” definierad ur det som densamma skulle ge ”mening” till, och därför åter genom en tautologi:” Men just detta samma, på vilket allvaret med samma allvar skall återkomma till, kan bara vara allvaret självt.” Allvaret blir tankelogiskt subjekt och sitt eget objekt: ”Uttrycket ´vad som gjorde honom allvarlig i livet´måste naturligtvis i pregnant mening förstås utifrån det, varifrån individen i sitt inre daterar sitt allvar; ty, efter det att man i sanning blivit allvarlig över det, som är allvarets föremål, kan man mycket väl behandla olika andra saker allvarligt; frågan är bara: om man först måste vara allvarlig över allvarets föremål. Detta föremål har varje människa, ty det är han själv.” Till slut blir Självet – som den teoretiskt- antropologiska kategorins existens – och allvaret – det praktiska – omedelbart identifierat: ”Innerlighet, vissheten är allvaret.” Mot detta uppreser sig insikten: ”Det ser något futtigt ut.” Men det blir omformulerat i en självtillräcklig ironi , som emnar sig avfärda den transcendentala idealismen: ” Hade jag bara sagt att allvaret var subjektiviteten, den rena subjektiviteten, den övergripande subjektiviteten, så hade jag väl sagt något, som hade gjort mången allvarlig. Allvaret kan jag emellertid bestämma på andra sätt. Så snart innerligheten saknas blir anden ändliggjord. Den är därför evigheten eller evighetens bestämmelse i en människa.” Så träder i stället för abstraktheten i det lilla: den hos Självet, in alternativt den i det stora, allmänbegreppen Evighet, Ande, Oändlighet, när ”futtigheten” blir för uppenbar. Detta visar sig drastiskt i definitionen av Självet i Uvidenskabelig Efterskrift: ” Negativiteten, som finns hos Varat, eller riktigare: negativiteten hos det existerande subjektet ( vilket måste återge sitt tänkande i väsentligt adekvat form ), är grundat på subjektets syntes, att det är en oändlig existerande Ande. Oändligheten och det eviga är det enda vissa, men eftersom det är subjekt, är det i Varat, och det första uttrycket för detta är det stora svek och denna oerhörda motsägelse, att det eviga blir till, att det uppstår.” Sådana begrepp omspinner det etiska substratet utan att öppna det. Såsom Själv förblir det bestämningslöst, som snittpunkt där två linjer korsas blir det inte fattat som detta Själv. ” Det är den enda konsten, hur det etiska kan uppenbaras; självt i positiv mening förblir det gömt i själens djupaste grund.”; helt och hållet ogenomskinligt.” ( Adorno, Kierkegaard, ss. ) ------------------------------------------------- Man kan i Nietzschestudien 2003 läsa en dissertation om ungefär samma problem hos Nietzsche som det problem hos Kierkegaard, som A. tagit upp. ”Var den du är!”, skriver Nietzsche. - Vem är det som skall vara vem, och om vi nu ändå förstår N., vem kan eg. påstå motsatsen ? Både Kierkegaard, i dennes tal om Självet och N. och senare Heidegger, i dennes tal om ”autencitet”( A.) berör eg. samma trivialitet, samma djupt mänskliga. Vad N. också hade menat var, att som man har varit, sådan blir man ju också. D.v.s.: man springer inte ifrån sitt förflutna. Det rör sig i alla dessa resonemang om personlighetens enhet och sanning, om insikten om att man inte försöker vara någon annan ( i den meningen att man förställer sig ) och om att det har en avgörande betydelse hur man blivit uppfostrad. S.K. hade ju, som han skriver i sina senare texter blivit ” vansinnigt uppfostrad”-alltså, : uppfostrad på ett vansinnigt sätt. Men med att vara den man är betyder, och det är den enda preciseringen, hos S.K. att vara den Gud avsåg att jag skulle bli. (B.) Det är en skillnad mellan A och B. Man kan definiera autencitet utan att blanda in en högre avsikt, - t.ex. Guds. Sanning och telos är inte alltid samma. -------------------------------------------------- 2. Vi möter alltså problemet med personlig äkthet, ”autencitet”. ( Detta går senare igen i den moderna s.k. existentialistiska rörelsen.) Ty detta senare berör ett annat problem, näml. det, att sanningshalten i utsagan: ”Jag är nu äntligen mig själv.” Ofta avses att avgöras med en reflexiv akt. Det är i själva verket en hel gren – eller flera, ty vissa är helt språkligt orienterade, andra fenomenologiskt medvetandeintresserte-, av filosofin som är involverad i detta, där avgöranden om sanning o. falskhet tänks avgjorda med hänvisning till en egen reflexion hos subjektet. Denna ena filosofi kallas för den reflexiva filosofin. Den anses för enkel – hånas av Merleau-Ponty – och hålles inte för mycket värd. För att göra upp med den har vi inte mycket annat att göra än att trots allt något ta upp tankens, språkets problem, problemet om Jagets natur o.konstans och medvetandets problem. Bara det. ( Jfr. Stanislaw Lems Non serviam:” Människans medvetande är resultatet av en speciell sorts kompromiss. Det är ett ”lappverk”/…/. Det är en funktion som, när den en gång satt igång, inte vill tillåta någon stängning,d.v.s. något definitiv avslut./completion /. Den är, då, en plan för ett sådant avslut /closure/, för en total försoning / reconciliation / av de envetna hjärnans motsägelser.” (The Minds I,s.304.) ……. ). Filosofins historia är en ofta en resa i det reflexiva landskapet där den filosofiska tanken just inte kommer fram till annat än sina egna premisser. Man väljer den idealistiska synen eller den materialistiska o. man talar om viljans frihet såsom något omöjligt i de lugna tiderna, och glömmer alldeles bort den problematiken när nöden klappar på dörren . Det kan ju också för den, som känner till något om Kafka och Kierkegaard, så som man kan känna till något om dem, - lätt att tycka, att det är två personer som är illa valda för mitt syfte, två livsmonologer, i det att dessa två personer icke syns särskilt ”förändringsvilliga”, : de stänger in sig med sig själva. Men det kan ju vara desto mer spännande om vi tänker oss, att dessa två män har denna konservatism att kämpa med. Över huvudtaget är det ju omöjligt att tänka sig dem såsom intellektuellt aktiva om det saknas en inre kamp! Man kan se, som antytt ovan, dem såsom begränsande sig själva istället för vidgande, som splittrande istället för integrerande. Man kan se deras oerhörda produktivitet som ett skrivarbete och tänka på vad den , med Kierkegaard samtida ,konservativeskotske filosofen Thomas Carlyle ( 1795- 1881) – hånad av Upton Sinclair - skriver i sin klassiska Sartor Resartus, the Life and Opinions of Herr Teufelsdröckh (1838), tillkommen med stöd bl.a. från R.W.Emerson och Charles Dickens: ”A certain inarticulate Self-consciousness dwells dimly in us; which only our works can render articulate and decisevely discernable. Our Works are the mirror wherein the spirit first sees its natural lineaments. Hence, too, the folly of that impossible Precept, Know thyself; till it be translated into this partially posible one, Know what thou canst work at.” (s.112. i kap. The everlasting No. Det eviga Nejet. ) En utilitarists och en carlylsk hyllning till arbetet och gärningen. – Vi ser här en klar kritik av självreflexionen i den mekaniska tappningen, ”the folly of the impossible Precept”,d.v.s. ”dårskapen i den omöjliga föreskriften: känn dig själv”. Hos Kierkegaard kan vi på flera ställen i Papirerna språra en insikt om reflexionens förödande kraft, om en handlingsförlamning. ”Den Afvei ligger dog kun altfor naer, at ville reformere, opvaekke hele Verden – istedet for sig selv, og er ret en Afvei for urolige Hoveder med megen Phantasie … Denne Feil har jeg ogsaa, at jeg bestandigt digtende ledsager mig selv, og nu fordrer naesten fortvivlet af mig selv, at jeg skal handle saaledes som det vilde vaere i Characteren.” PapX, A 513. Troligen skrivet den 28 juni 1849, samma dag som Sygdommen til döden är levererat till köpenhamnstryckeriet Bianco Luno. Här har ju Kierkegaard ställt sig inför en svårighet, om vi ser på den senare delen av denna passage ( som hänger lite konstigt ihop med inledningen av densamma.): det går inte att handla såsom han tänker, ty för var tanke har han en tanke om denna tanke, -”at jeg bestandigt digtende ledsager mig selv”-, en tanke som ledsagar den ursprungliga tanken , en riktig tanke, inte bara skuggan av en tanke, men en skuggande tanke. Detta är naturligtvis en ganska förlamande karaktär: hur skall man handla i kongrtuens med detta tänkande, det vore att låta varje handling åtföljas av en handling som berörde själva den handlingen, -som rörde den, förändrade den, … Orimligheten i detta slår honom fullt klart. Det är alltså den berömda reduplikationens uppdykande, men nu som en ren fars. Ty den var ju i sin ursprunglighet så: ”Reduplikation är att handla såsom man tänker.” I och med tankens egen inherenta reduplikation görs så en omöjlighet av tankens förverkligande, då densamma är dubbel, delvis skiktad över sitt ursprung….. (Upprepningar som farser. Jfr. Marx.) ( Det är också. slående hur Sören Kierkegaard utbildade sin filosofi i enslighet, - ingen riktigt ovanlig situation för en filosof visserligen , men S.K. tycks nästan aldrig ha diskuterat filosofi med någon! Så var filosofi mer personligt för S.K. än för den gängse ”yrkesfilosofen”. I detta ligger det personliga som en ekvivalent till någon slags om- eller avväg….. Ty, vad handlar det hela om: filosofi eller S.K. själv ?) Jfr.åter Kierkegaards tautologiserande, och hans sammanfattande kommentar om sitt författarskap, att det han skrivit i alla fall varit ”lite kanel till maten”……… Men: Varför tautologiserar S.K..?? Vi kan utgå ifrån att det inte är ett utslag av distraktion…..Det är mycket väl medvetet. Tautologiserar han i övetralningssyfte, i hybris eller … i förtvivlan……? )skriv om…………….! Theodor Adorno fortsätter:” ” Människan är ande. Men vad är ande? Ande är Självet.” / ur Sygdommen til Döden (1848) / Så är Kierkegaards axiom. Är då Självet Ande? Och har då ande, likställt med kreativt Väsen, inte blivit en mytisk bestämning? Det söker Kierkegaard undgå genom sin allt behärskande idé om dialektik, den mellan:”Natur och Ande, mytiskt innehåll och medvetande som kvalitativt åtskilda, fullständigt konträra makter.” De blir i Sygdommen til Döden påhängda grundformeln och samman fogade med Självets bestämning som Ande: ”Men vad är Självet? Självet är ett förhållande ,som förhåller sig till sig självt.” ( Adorno, Kierkegaard, s.114.) Det är detta svårbegripliga påstående, denna passage ( en klassiker för Kierkegaardentusiaster ), som blir utsatt för en nästan våldsam (!) analys av den unge Adorno. Vi kan se hur han gör – om vi har tålamod Adornos analysav S.K.s text är följande: ”Eftersom Kierkegaard inte tyder Jaget funktionellt som statiskt-där-varande, utan som Ande, skall det transcendera natursammanhanget,till vilket i ”ogenomskinlighet” dess substrat nödvändigt hör. Kommentaren från Indövelse i Christendommen ( 1850) / också av pseud. Anti-Climacus. K.G./ gör den funktionella karaktären om ”förhållandet” uppenbar:” Och vad betyder det nu att vara ett Själv? Det betyder att vara i fördubbling. Därför betyder i detta förhållande sannerligen att dra till sig något dubbelt. Magneten drar järnet till sig, men järnet är inget Själv, därför är i det förhållandet tilldragandet något enkelt. Men Självet är en fördubbling, är frihet; därför betyder i detta förhållande i sanning att dra till sig uppställandet av ett val. Men ett Själv kan gragas till något annat bara genom ett val i sanning, så att att i sanning dra till sig är något sammansatt.” Denna bildning / Konzeption / av Självet som förhållandets blottlägger dess mytiska karaktär.Det ”att förhållandet förhåller sig till sig självt” ger ingen klar mening, varur icke heller detta x som förhållandets substrat kan utvaskas ur. Definitionen från Sygdommen til Döden kan dock i motsats till den i Uvidenskabelig Efterskrift ( 1846 ), ta fram det ”ogenomskinliga” substratet genom införande av rena funktioner. Nu betyder emellertid begreppet förhållande inget annat än att dess delar förhåller sig till varandra, inte att deras förhållande förhåller sig till ”det hela”. Det ” förhållande-till-sig-självt-förhållande” vi möter här kan därför utan substrat knappast begripas/ begriffen / reflexivt. Om det förhållande åberopar sig på sig självt, som ju faktiskt skulle vara en objektifiering, då skulle inget annat avses med Kierkegaards sätt att resonera annat än en förhållandets själva struktur, på vilken då skulle reflekteras /auf welche dann reflektiert werden könnte /s.115/. Man frågar sig: vari skiljer sig ett ”förhållande” från ”ett förhållande som förhåller sig till sig självt”? Möjligen är svaret blott detta: det senare producerar, som enhet,de till varandra förhållna momenten ur sig själv, liksom ”levandet” för den unge Hegel är enhet av något som särskiljes; medan det blotta ”förhållandet” sätter divergerande moment i förbindelse med varandra. Det, att förhålla sig till sig själv, är en metaforisk beteckning för den ursprungliga, produktiva enheten, som likaväl ”sätter” motsatserna som den enar dem. Så inrymmes i det Kierkegaardska Självets mikrokosmos icke bara den kantianska transcendentala syntesen, utan själva den hegelska oändligt-produktiva ”totalitetens” makrokosmos. Kierkegaards Själv är Systemet, dimensionslöst sammanpressat i ”punkten”. ”(s. ). Och så har S.Kierkegaard - enligt Adorno - hamnat i nästan samma fälla som den han kritiserar, G.W.F.Hegels situation, i den abstrakta idealismens fälla. En liknande slutsats kommer redan T.Bohlin fram till i sin akad. avhandling Sören Kierkegaards etiska åskådning (1918):”/…/;för Hegel gick subjektet under i det objektiva. För Kierkegaard, som gentemot Hegel med rätta hävdade det subjektiva, försvann emellretid i sista hand det objektiva helt och hållet. På det religiösa livets höjdpunkt finns till slut allenast innerligheten själv kvar.” (s.36.) (!) -----(Vad man här ändå kan ifrågasätta är den historiefil. syn, som får Kierkegaard att inrymmas i Hegel el.dyl.. Det är nu en ganska lätt sak att ( på något sätt, - det behöver inte vara speciellt förträffligt…) ”inrymma” en filosofi i en annan. Adorno förklarade för säkerhets skull själv, att hans egen filosofi inte gick att sammanfatta överhuvudtaget. Man behöver bara omnämna den , så är den de facto inrymd. ------ Det är ju en klar alternativ möjlighet att se Kierkegaard utan att se honom ”genom Hegel”eller utifrån Kant. Det är inte nödvändigt att man i allt skall dömas utifrån sitt öde att vara samtida med en annan. Man kan kräva sin rätt att bli förstådd inifrån. Har Kierkegaard ändå – efter en analys utan Hegel inblandad - hamnat i den situationen, att han förhåller sig till sig själv som till världen. Att han tar sitt eviga själv som objekt och glömmer bort världen. Att hans Själv är hela världen. I en liten punkt , …..så som Adorno skriver…..då är det en annan sak, - även om den då är samma. Kierkegaard kommer att ses leva utan förhållande till konkret situation. Han är icke samtida – som hans ideal var – med det viktiga: med sig själv. _______________ ” Systemen är för småfolket.” ( Regius ) IDEALISMEN. - Th. Wiesengrund ( hans judiska modersnamn ) Adorno kritiserade Kierkegaard för en idealism liknande Hegels. Adorno läste Ernst Blochs bok om utopier ,( Geist der Utopie, 1918 ), men krånglade sig själv fram utan några dylika…… ( ……Adornos utopiska verk äro väl ändå två: Negative Dialektik och den postuma Äestische Theorie.) Han klandrade Kierkegaard för att denne aldrig relaterade till något historiskt .----- Här kan man se frågan omjämförelser och antipoder aktualiserad i den nietzscheanska s.k. perspektivismen, att ständigt, - enl. en viss tolknignav N. – förflytta sig och begagna ett nytt persperktiv, utan att ställa sig bakom något av dem. ( jfr. den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens bok om Nietzsche som perspektivist, (2005)..) Adornos kritik av S.K.är enligt min mening väsentlig. Man finner mängder av kritiska röster i 1900-talets tyska radikala kretsar. Georg Lukacs berör Kierkegaard på flera ställen i sitt författarskap, och är i den betydelsefulla The Young Hegel klar över att S.K. måste betraktas som agnostiker, (s.526.).( Vilket i och för sig inte är någon kritik av S.K..!) Marxisten A.Ljungdahl menar att det riktiga är att säga, att S.K. inte hade någon religion alls. ( Problemet Kierkegaard , s. 13. ) Den irritation som efter hand inställer sig, vid upprepad läsning, - omläsningens problem är ett ständigt problem. - och närmare studium av S.K.s verk är legio. Jag misstänker att en orsak till denna kan vara pseodonymitetens problem, d.ä. konstruktionen av författarskapet, - den måste anses ganska sökt. Man kan ju här fråga sig om de pseudonyma skrifternas intensiva sammanhang, som Kierkegaard understryker så starkt, inte står i ett egendomligt neutralt förhållande till sin utgivare och dennes författarskap under eget namn! Referenser till vad mag. K. skriver blir ju som vilken referens som helst. Så faller – genom bruket av pseudonymer författar-skapet i två delar – det direkta och det indirekta, och det är eg. vattentäta skott dem emellan. Själv såg han en parallellitet i dem. De ingick som sådana i planen.- En plan som definitivt växte fram så småningom och säkerligen inte alls, - som en del påstår, vilket är nämnt ovan - var klar redan vid publiceringen av Enten-Eller.- Kierkegaard uppskattade – naturligtvis -att fadersfiguren biskop Mynster tycktes ”inse” detta med planen. ) Kierkegaard kunde ju inte undgå, i sin roll som författare och kritiker av vissa företeelser i sin samtid, och i sin provocerande överlägsenhet, (trots), sin radikalism, både omvävlvande o. konservativ, att komma i konflikt med denna samtid, att dels uteslutas, i hån, dels angripas , - han ville ju vara en geting som Sokrates, och då fick han också bli jagad - och heller inte att bli tvungen att reagera på denna samtid , - speciellt efter Corsarstriden - utan att se till en på förhand uppgjord plan. Omkring två år efter publicerandet av Indøvelse i Christendom skriver S.K. i sina papper, 1852: ” Biskop Mynster var jo allerede en Olding. Saa taenkte jeg: det kan gaae, o, og jeg vilde saa gjerne det skulde gaae: saa – Ingen smile, thi Sagen er kun altfor alvorlig! – saa døer med Guds Hjaelp nok en af os forinden. Det Samme sagde jeg –og jeg kan ikke troe, at det er en Misbrug af en privat Samtale – det Samme sagde jeg for to Aar siden til den høeverdige Olding selv i Anledning af en ny Bog, jeg udgav: jeg havde haabet og ønsket, at en af os var død forinden jeg udgav den Bog.” ----------------------------- ”Alvor kan man derfor ikke sige noget om i Alimindelighed, den er ikke den rene Subjectivitet, og andre saadanne Taabeligheder, Alvoren er kun tilstede i den allerfineste Conkretion (det empiriske Selv ) og som Frihedens Bestemmelse. Forsaavidt man eller taler om Alvor er det en Misforstaaelse. Det gives ingen sikkrere Maalestok for hvad en Individualitet i dybeste Grund duer til, end naar man erfarer, hvad der gjorde ham alvorlig i Livet, det vil sige i pregnant Forstand; thi man kan godt med ett vist Alvor behandle forskjellige Ting, men det, hvorfra Individualitet egl. Daterer sit Liv./…/.” ( Ur S.Kierkegaard Papirer,V.140.) 17. S. Kierkegaard och tautologin såsom medel. S. Cavell noterar, att för somliga, som för HenryThoreau, (1817-62)är insikten om tautologin, tomheten, förvandlad till en slags extas ( Jfr. S.Cavell, The senses of Walden, ss.100-104.). Nu kan man av ett resonemang som Cavells, - eller åtminstone delar av det - , tänka sig att det handlar om en slags rebus att lösa. Frågan är ju intressant endast i den mån den ställs på allvar och i en konkret livssituation av en levande, en ”existerande” ( som ju är ett honnörsord hos S.K. ) människa, och det eg. intressanta och viktiga är då varför den ställs. Filosofin kan ju inte erbjuda en livssituation. ….. Vi skulle eg. kunna utmönstra en teori om att Kierkegaard medvetet ägnar sig åt tautologin, med hänvisning till hans tidiga bok Enten-Eller, där han hånar tautologin: ” Tautologin er og bliver dog den hoieste Princip, den hoieste Taenkegrundsaetning. Hvad under da, at de fleste Mennesker bruge den. Den er ei heller saa fattig og kan godt udfylde hele Livet. Den har en spogende, vittig Form, det er de uendelige Domme. Denne Art Tautologi er den paradoxe og transcendente. /…/ ” o.s.v. S.K.S.V.II.s.39. ( jfr. Adelborg. ) Enten-Eller är ju skriven i motsats till en tautologi, som Kierkegaard anklagar Hegel och hegelianismen för . Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift (IX.s.158.) ”saa er Formelen en Tautologie, det vil sige, Taenken og Vaeren betyder Eet og det Samme”…….. På vilket sätt kan tautologin vara en inegrerande princip, ett integrerande Medel ? ( jfr.Bejerholm, Meddelelsens dialektik.) 18. Stil och tonfall. Ett problem, - ett helt annat problem –om än förknippat med medlens sfär - ,är tonfallets. Ty vi har så småningom svårt att riktigt lita på S.Kierkegaard.. Hans tonfall är ofta intimiserande, det är energiskt och stilen mjuk och böljande. Inställd jämte pseodonymitetens problematik och den indirekta meddelelsens ( och ironiens ) blir detta väl mycket att ta hänsyn till, : tonfallet uppfattas som ostabilt ,varefter läsaren börjar backa ur. ( Jfr. här Wayne Booths A Rethoric of Irony (1974)spec. s.178.). - Adorno önskar att S.K. hade stannat vid estetiken .( Se A.diss. s. ) Jag vill ge ett litet stilexempel på en ”period” i en text, - som i sig är en liten novell – av S.K.. Den första bok som Kierkegaard utgav i eget namn var Kjaelighedens Gjerninger ,1847.- Alla tidigare ( utom avhandlingen ) var pseudonyma: Enten-Eller, Brygt og Baeven, Gjentagelsen, Stadier paa Livets Vej, Philosophiske Smuler, Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift samt alla de interfoliernade uppbyggliga ” kristna ”skrifterna. Citat, ett ganska välkänt , ur en av S.K.s tidiga böcker, Gjentagelsen (1843), skriven snabbt till dels i Berlin, dit S.K. rest – orolig o. med en ambivalent känsla - en vecka efter den definitiva brytningen med Regine Olsen, dels i Köpenhamn: ”Jeg stod op en Morgen og befandt mig ualmindelig vel; dette Velbefindende tiltog mod al Analogi op ad Formiddagen. Praecis Kl.1 var jeg paa det Hoøieste og ahnede det svimlende Maximum, der ikke findes anfort paa nogen Velvaer ens Gradestok, ikke eengang paa den poetiske Thermometer . Legemet havde tabt sin jordiske tyngde, det var som havde jeg inget Legeme, netop fordi enhver Fuktion noødede sig paa egne og det Heles Vegne, medens athvert Pulsslag som Organismens Uro kun mindede om og angav Øieblikkets Vellyst. Min Gang var Svaevende, ikke som Fugelns Flugt, der gjennemskaerer og Luften og forlader Jorden, men som Vindens Bølgen over Saeden, som Havets langselsalige Vuggen, som Skyens drømmende hengliden. Mit Vaesen var Gjennemsigtighed som Havets dybe Grunden, som Nattens selvtilfredse Taushed, som Middagens monologiske Stilhed. Enhver Stemning hvilede i min Sjael med melodisk Resonants. Enhver Tanke tilboød sig, og enhver Tanke tilboød sig med Salighedens Festlighed, det taabelige Indfald ikke mindre end den ringeste Idée. Ethvert Indtryk var ahnet for det kom, og vaagnede derfor i mig selv. Hele tilvaererlsen var som forelsket i mig, og alt baevede i skjaebnesvangert Rapport til min Vaeren, Alt var omineust i mig, og Alt gaadefult forklaret i min mikrokosmiske Salighed, der forklarede Alt i sig, selv det Ubehagelige, den kjedsommeligste Bemerkning, Synet af det Modbydelige, det faleste Sammenstod. Som sagt praecis Kl.1 var jeg paa det høieste, hvor jeg ahnede det Allerhøieste, da begynder pludseligt nogit at gnave i mit ene Øie, om det nu var et Øienhaar, et Fnug, et Støvgarn, jeg veed det ikke, men dette veed jeg, at jeg i naesten samme Oieblik styrtede i Fortvivlens Avgrund, Noget Enhver let vil forstaae, der har vaeret saa hoøit oppe som jeg, og i det han var paa denne Punkt tillige har vaert beskjaeftiget med det Principsmorsmaal, hvorvidt overhovedet den absolute Tilfredstillelse er at opnaae. Siden den Tid opgav jeg ethvert Haab om at nogensinde befinde mig tilfreds og abslolut i alla Maader, opgav det Haab, jeg eengang hade naeret, vel ikke til alle Tider at vaere absolut tilfreds, men dog i enkelte Øieblikke , om saa disse Eenhader af Øieblikke ikke bleve flere end at, som Shakespeare siger ”en Øltappers Regnekunst var tilstrekkelig for at opsummere dem.” .” ( S.K S.V.s.151f. ) Passagen har en vacker klassisk parabelform – i ett andetag - med ett långsamt uppbyggande mot en kulmen i mitten, så en slutsats, som får en något komisk trivialiserande svans. Stycket är typiskt för det bästa i den rytmiska prosakonsten hos Kierkegaard. Och det är såsom en sådan fint periodiserande skribent, med den böljande och ljudmässigt relativt omväxlande stilen, han kan ses, som en mycket bra författare. Vi kan säga, att detta är ett prov på S.K., när han skriver, och har klart för sig alltihop innan, en Monolog 2. Han är alltid en mästare i dessa sammanhang också, - så som man ser i stora delar av hans uppbyggliga tal och i predikningarna, - han är ju en stringent och klar tankebyggare - men tycks mest ha trivts, i sin otålighet och med sina rika infall, med Mon 1, med den friare formen , - men stilen är kanske ett växelspel. EN OVANLIG BEGÅVNING. Om att utse en förvaltare. ( …samtidigt en monologisk undersökning av ett textställe hos den sene S.K……) S.Kierkegaard stötte ofta människor ifrån sig, tog sällan emot besök, och umgänget skedde på hans villkor. Några lärjungar ville han absolut inte ha. Men han ville ha någon som såg till författarskapet efter hans död. Det kom att bli hans bror Peter ,dennes privatsekreterare Hans Barfod, samt S.K.s släkting , teologen Hans Bröchner, och systerdottern Henriette,” Jette”, Lund, och J.P. Heiberg m.fl. . Men under sin livstid siktade S.K.klart in sig på den enligt hans mening kunnige prof. i filosofi, hegelkännaren Rasmus Nielsen. Om att se en text ur S.Kierkegaards efterlämnade papper ,av senare datum, skriven ”Angaaende Prof. Nielsens Forhold til min Forfatter-Virksomhed. Literair Revisions-Artikel. d. 1853. S.K. ”( med anledning att Rasmus Nielsen hade utgivit en bok, där innehållet var ett plagiat på Kierkegaards skrifter. R.Nielsen (1809-1884). Prof. i filosofi vid Köpenhamns universitet 1841-83. i Evangelietroen og den moderne Bevidsthed (1849) uttalde N. sin nya lära om motsatsen mellan tro och vetande, - ”Hvilken Middelmaadighed” menade S.K. i Papirer.X:6:96.- riktade sedan i en tidningsanmälan en skarp kritik mot Martensens dogmatik. ”Vi tale om det at have ualmindelige Evner. Det er ikke derom jeg vil tale, nei, men i Forhold til det at have ualmindelige Evner er der en Forskjel, paa hvilken jeg laengst har, som Psycholog, vaeret opmaerksom, om hvilken ogsaa Enhver vil vide nogen Beskeed naar jeg naevner den. Forskjellen er: at have ualmindelige Evner paa almindelige Vilkaar, og at have dem paa saerligt Vilkaar.” (S.K.:Pap.X:6:116.) Rasmus Nielsen hade i sin bok jämfört sig med S.K.s pseudonym Johannes Climacus, - d.v.s. Smulernes och Efterskriftens författare- som alltså R.Nielsen kände sig stå själsligt nära . Kierkegaard var redan 1849 rasande över det sätt Nielsen i sin bok plagierade och stal ur Afsluttende ufilosofisk Efterskrift och framställde resonemang från Kierkegaard som sina, och nu menade R.N. att han ville överta en pseudonym också – det var aningen för närgånget……” Men hvad skeer?”, frågar S.K., och är i alla fall något tacksam:” Hvad jeg hverken kunde eller vilde gjore, det paatager sig Omverdenen at gjøre. Fra alle Kanter lyder det om hans store Bog: det er jo ikke Andet end det Kierkegaardske.”(s.113.) S.Kierkegaard fortsätter – för sig själv - i huvudtexten i sina Papirer (s.116): ”Det er om dette sidste jeg viltale, atter ikke om de ualmindelige Evner, men om det saerlige Vilkaar. Hedenskabet veed Beskeed desangaaende, derfor hed det: Guderne ere misundelige. Meningen heraf er ikke, at Guderne ere saaaledes misundelige at de negte Gaverne, nei, derpaa taenkte ikke Hedningen ikke ved den tale, nei, Guderne give de store Gaver – men, men, der er et Saerligt Vilkaar! Dette Vilkaar forandrer Sagen; det er ikke just saa ligefrem med de store Gaver – ak, Guderne ere misundelige ! ”Halvdelen, o, Halvdelen, det er nok, mere end nok, og jeg skal hele mit Liv love og prise Eder, I gode Guder; men dette Vilkaar, paa vilket jeg fik det Dobbelte – ak, jeg tor ikke lede Erder, I maegtige, see hvad der foregaaer i mit Indre inderst inde, hvor turde jeg det, men er dog Guderne ikke misundelige!” Saaledes i Hedenskabet. I Sagnene forekommer det Samme. Det er En , som har ualmindelige Evner, men han er, saa hedder det, underlig. Hvad betyder dette ? Det betyder at han har dem paa saerligt Vilkaar. Som han fører ingen Buestraengen , disse just disse Toner aflokker ingen Anden Strengelegen – men det er noget Underligt ved det Hele, men man paastaaer naesten at kunne hore det med hans Spil eller med i Sangen, dette Underlige: hvad er dette? Der er/ at /.K.G./ han har sin Virtuositet , han har sin Digtergave paa saerligt Vilkaar. – Dette ved ethvert Menneske mere eller mindre Beskeed om. Mennesket maerker det instinktivt paa sig, saasnart hon kommer i Berøring med en Saadan; en Yngling, en ung Pige, der da ere Intet mindre end Iagttagere, maerke det paa sig selv i en saadans Naerhed. Det er Øieblik, hvor man kunde fristes til at ønske hans Evner, i samme Øieblik siger man til sig selv: nei, nei, o Vilkaaret!”(s.117.) Här kan vi se mycket intressanta saker. Vi ser något av det klassiska romantiska geniet ,av sagans konstnär med gudslånet ,av reflexioner kring det ”underfulle”: ”paa saerligt Vilkaar”: - det underliga som predestination -, man kommer osökt att tänka på någon som Moses, som , av ”Vilkaaret”, förnekades inträde till Kanaans land, vi ser en liten avväg, - han är ju så van att breda ut sig, så som i sin ungdom då han skulle skrivit en hel sidan om ynglingen och flickan i förhållande till den ”underlige” mannen : ”En Yngling, en Pige,”- men det är icke detta som S.Kierkegaard syftar till, - han är ute i sitt bestämda ärende, - det är nu andra tider. S.K. fortsätter i skissen till tidningsartikel : ”Men er dert nu allerede en Misforstaaelse i Forhold til ualmindelige Evner paa almindelige Vilkaar at ville mene ved Flid og Straebsomhed at kunne gjore o g s a a det Samme: i Forhold til ualmindelige Evner paa saerligt Vilkaar, er dette tillige en Slags Brøde. O, han svarer vistnok frygtelige Skatter og Afgifteer for det ualmindelige han er !, kunde Du vilde ligesom tage det fra ham det Smule han er, de ualmindelige Evner,og lade ham beholde Vilkaaret. Og selv om en Saadan langfra ikke hedensk ruger over den Fortvivlelse, at Guderne ere misundelige, slev om han retinderligt er forligt med sin Skjebne og med Gud – og med Vilkaaret, fuldt og fast er enig med sig selv, at Gud er god: det saerlige Vilkaar det erdog en Smerte, og han driver det vistnok aldrig høiere i Glaede end til Veemod. Dog det er ikke derom jeg egentlig vil tale, endnu mindre gjøres dette paa en fiin Maade at faae insinueret, at jeg skulde have ualmindelige Evner. Nei, desangaaende menar jeg som saa. I Regelen skal et Menneske ikke om sig selv sige Slikt, om det end var nok saa sandt. Der gives saerlige Tilfaelde, hvor det drimod endog er et saadant Menneskes Pligt for Gud at sige det om sig selv; men saa skal det siges høirøstet over hele Folket og saa bestemt som muligt, insinueres eller indsmugles skal det aldrig. Altsaa om hvad Evne jeg muligen kan have, derom ønsker jeg ingenlunde at tale her. Lad dem nu vaere som de vaere vil; det derimod jeg vil tale om, og som jeg endog anseer det for min Pligt at sige, er: hvad Evne jeg har, jeg har den paa saerligt Vilkaar. Der er maaske Adskillige, som have større Evner, og kunne gjøre noget langt større end jeg; men det er ikke een Eneste, der kan gjøre just det Samme som jeg, nei, ikke en Eneste. Og heri ligger Prof. Nielsens Feiltagelse. Enten – Eller. Enten har man en Eiendommelighed eller man har den ike. Har man den, saa følger man s i n Eiendommelighed. Men i Forhold til en Andens Eiendommelighed kan man kun, hvis man vil forholde sig til den, forholde sig understøttende. Hvad man derimod ikke kan, er: ogsaa at ville gjøre det Samme.” ( S.K. Pap.X:6. s.118.) Stycket präglas av omständlighet, en egenskap som då och då framträder i S.K.s texter – som om S.K. med sin klara logik ville hålla sig fast vid ämnet så länge det går, och samtidigt uttömma de möjligheter, som logiken i resnemanget erbjuder. Det är vanligt att S.K. inte vill förbise något i ett resonemang – han är ju ifrån barndomen en tränad ”dialektiker”, och som vuxen har han också mött Kant, Trendelenburg ( en av S.K.s favoriter) o. Hegel, vilka var för sig, var begivna på denna konst – och han driver den ”logiska undersökningen” ofta till det absurdas gräns – ibland otöver den ….. – och som i detta fallet kan det röra sig om ett ganska enkelt påstående, vars framställande alltså tar sin avsevärda plats……Han är ibland nära plattityder. Grundpåståendet är ju detta: a.) Låt bli att plagiera mig!- d.v.s.: a.1.) S.K. menar att han plagieras…… Det är dock insvept i det ( något ) mer eleganta: b.)” Ingen kan göra exakt samma sak som jag.” Man kan skriva bättre, men inte samma, skriver han. Samtidigt framkommer två påståenden: b.1.) ”Jag har ovanliga andliga resurser.”, b.2.) ”Jag skriver på särskilt villkor.” ( Påståendet om samma kan ju rent av uppfattas som löjligt.) I påstående 2. Antydes här en förbindelse med ett högre väsen. - Hela argumentationen om att ingen kan skriva ”samma” som S.K. faller då in i ett löje, då ju S.K. själv menar att han både har speciell begåvning ( som visserligen kan överträffas) och att han har ett särskilt villkor ( han får ”betala” för att skriva så bra ). Varken 1. Eller 2. kan förmodligen appliceras på plagiatorn Rasmus Nielsen. S.K. vet att han har rätt i det han skriver, i a.1.och i b.1, och så framställer han den utsagan, - den metafysisk-psykologiska? om villkoret, som gör att han i och för sig inte kan publicera vad han skriver, men det ger honom tröst…”Det saeelige Vilkaar er endog en Smaerte, og han driver det vistnok aldrig hoiere i Glaede end til Veemod .”De andra märker det, ynglingen och flickan, men de ryser inför villkoret. S.K. bär stoiskt villkoret. (”Nei, nei, …o.Vilkaaret!”). Här målar S.K. upp- i en sidoblick -en social bild 1853, en förmodligen helt falsk sådan, - sex år efter den honom förlöjligande Corsarstriden -, om hur han själv hoppas vara sedd av det uppväxande släktet, till egen tröst. Kierkegaard inser nog det groteska i bilden – ungdomarna har ju ingen aning om vad som står i hans skrifter – och lämnar den med detsamma. Den lilla utvikningen, avvägen, ger dock färg och en skuts till resonemanget, - och att det är infogat är delvis av musikaliska skäl. Det är dock, som avväg betraktat, bara nu – i detta bittra stadium av hans liv - en rest av de mer muntra, överlägsna, ironiska, mäktiga och stolta avvägar som S.K. eccellerat i tidigare…… …… 20. Slutandet av en parentes.: S.Kierkegaards död. I september 1855 utkom de sista numren av Øieblikket. I över nio månader hade S.K. ” hållit hela sitt fädernesland i ett slags belägringstillstånd under oavbruten eld, blott med korta stillestånd.” Den 2 oktober togs Kierkegaard in på Frederikshospitalet efter att ha fallit omkull på gatan. Läkaren skriver i journalen ”Hemiplegia”( förlamning i ena kroppshalvan) ,men stryker ut det och ersätter det med ”tubercul .? ”. Han tog emot släktingarna, - utom sin bror Peter Christian – och förundrade dem, eftersom han tycktes nästan upprymd och glad där han låg, skinn o ch ben …. Med stora , kloka , vänliga , seende ögon. (enl. Jette.). I en annan anteckning skriver läkaren, också det en släkting :” Han kan ikke anføre nogen bestemt Grund til sin nuvaerende Sygdom. Han vil dog saette den i Forbindelse med Nydelsen af kolt Seltervand i Sommeren, med et mørkt Opholdtsted, samt med anstrengende Aandsarbejde.” Kierkegaard drev alltså med läkaren. ”Vänner” kom – S.K. tillät sig ju aldrig att ha några - och undrade om inte S.K. skulle ge avbön nu, när han själv insåg att han skulle dö. Men, som översten i Karlsborg Oswald Kuylenstierna skriver i sin klartänkta och rappa bok , Sören Kierkegaard (1898): ” Kierkegaar svarade endast genom att under ett småleende nekande skaka på huvudet. Det ser ut, som om detta ironiska småleende skulle ha stannat på den döende ironikerns läppar. Läkaren skyndade genast, den 9 november, att anteckna: ” Der synes at vaere nogen Skeavhed i Ansigtet, idet den venstre Mundvig er ligesom lidt optrukket.” (Kuyl.s.140). Boesen: S.Kierkegaard dog den 12 november 1855 klockan 9 på kvällen. Han hade, som E. Bredsdorff skriver, inte utan förnöjelse smyckat sig med en martyrkrona, (s.135.),(?) men han kunde ändå inte själv – om detta är att beklaga eller inte, är svårt att säga - riktigt ta den på allvar; liksom Sokrates hade svårt att se den athenska staten som en värdig motståndare, så hade förmodligen Kierkegaard en liknande position på dödslägret i Köpenhamn. Han kunde inte glädjas, inte heller vara riktigt arg eller bitter. Förmodligen hade han önskat hålla ännu ett försvarstal, göra ännu en reflexion . Det var nog det han hade önskat, mänskligt nog, - men till det fanns – förståeligt nog - inga krafter kvar…….. ________ ”Jeg har ingen Umiddelbarhed havt, har derfor, slet og ret menneskeligt forstaaet, ikke levet; jeg er starx begyndt med Reflexion, har ikke i senere Aar samlet lidt Reflexion, men jeg er egentlig Reflexion fra forst til sidst.” (S.K.S.V.XVIII.s.130.) Kaj Bernh. Genell 2020. © Kaj Bernh. Genell 2020 lturhistoria att renässansen - som andlig epok - var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Nu har ju Castiglione inte ett övermått av explicit tanke, filosofi och distans, men vad han beskriver, det kan man istället inte riktigt med detsamma veta. FINIS




Email: kajgenell@gmail.com --------------- © Kaj B. Genell 2020. All rights reserved. www.kajbernhardgenellromaner.com

Copyright Kaj Bernh. Genell 2019